Överkomna rädslor?

[Raderad medlem 6459]

För ett par år sedan startade jag en tråd om hur orolig jag var över att opponera på min uppsats. Jag avskydde att tala inför folk, och har dessutom haft sociala rädslor. Jag fick urfin pepp på Buke, och en del skit från vissa såklart , och opponeringen gick strålande. Tydligen var jag så förberedd och så insnöad på mitt ämne att det bara var kul, och inte alls läskigt att presentera den inför alla. Den känslan bar jag med mig länge, hur himla roligt det kan vara att prata om något man är riktigt riktigt engagerad i.

Nuförtiden föreläser jag i mitt arbete. Det är en av mina viktigaste arbetsuppgifter nämligen - att resa runt och föreläsa och hålla i utbildningar om det jag arbetar med. Varje gång jag ska föreläsa är jag äckelnervös innan, så det känns som att jag ska kräkas, men sen är så otroligt roligt och givande när jag väl står där. Jag har gått från att avsky att prata inför folk till att fullkomligen älska det.

Har du nån liknande upplevelse? Stort som smått vore kul att läsa om .

 

[Mia_R]

För ett par år sedan startade jag en tråd om hur orolig jag var över att opponera på min uppsats. Jag avskydde att tala inför folk, och har dessutom haft sociala rädslor. Jag fick urfin pepp på Buke, och en del skit från vissa såklart , och opponeringen gick strålande. Tydligen var jag så förberedd och så insnöad på mitt ämne att det bara var kul, och inte alls läskigt att presentera den inför alla. Den känslan bar jag med mig länge, hur himla roligt det kan vara att prata om något man är riktigt riktigt engagerad i.

Nuförtiden föreläser jag i mitt arbete. Det är en av mina viktigaste arbetsuppgifter nämligen - att resa runt och föreläsa och hålla i utbildningar om det jag arbetar med. Varje gång jag ska föreläsa är jag äckelnervös innan, så det känns som att jag ska kräkas, men sen är så otroligt roligt och givande när jag väl står där. Jag har gått från att avsky att prata inför folk till att fullkomligen älska det.

Har du nån liknande upplevelse? Stort som smått vore kul att läsa om .

Jag hörde på radion här i veckan att det vi svenskar var mest rädda för var just att hålla föredrag, att dö kom längre ner på listan.

Beroende på grupp så kan jag avsky eller tycka det är ok att hålla föredrag, men oftast när jag är så nervös att jag tycker jag stammar så har jag fått höra att jag sett väldigt säker ut och inte alls låtit nervös så det är skönt att det inte märks hur skakig jag känner mig inombords.

 

[Raderad medlem 6459]

men oftast när jag är så nervös att jag tycker jag stammar så har jag fått höra att jag sett väldigt säker ut och inte alls låtit nervös så det är skönt att det inte märks hur skakig jag känner mig inombords.

Jamen så är det ju ofta! Man får lära sig helt enkelt att ignorera hur man känner sig liksom, eftersom den där känslan så ofta luras.

 

[Lipperta]

Panikångest vid sociala tillfällen, haft sedan jag var barn. Har nu praktik på stall med två anställda plus ägaren 4 dagar i veckan.
Panikångestar bara ibland dagen före nu

 

[Raderad medlem 6459]

Panikångest vid sociala tillfällen, haft sedan jag var barn. Har nu praktik på stall med två anställda plus ägaren 4 dagar i veckan.
Panikångestar bara ibland dagen före nu

Wow, det är ju en helt otrolig bedrift! Heja dig!! Hur har du kommit så långt?

 

[skerper]

När jag var yngre så hade jag problem med att prata till mycket männinskor som när man var på kurser och möten men när jag utbildades till befäl i HV och instruktör .Det var en del knepiga utbildningar där att stärka sitt självförtroende och lära sig hur man själv fungerar i krissituvationer både i grupp och som person .Tydligen så fungerade det då jag som instruktör kunde obehindrat stå framför ett kompani och mässa på som om jag gjorde det var dag utan att svälja tungan och se ut som en tomat i ansiktet och vara sjöblöt i svett som tidigare

 

[escodobe]

Jag har börjat klättra i år! Eller ja, i alla fram tills det är min kropp kajkade ihop för en månad sedan. Jag är skraj bara jag kommer någon meter upp när jag bouldrar men jag klättrar runt i alla fall

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har börjat klättra i år! Eller ja, i alla fram tills det är min kropp kajkade ihop för en månad sedan. Jag är skraj bara jag kommer någon meter upp när jag bouldrar men jag klättrar runt i alla fall

Men gud vad coolt! Jag har varit SÅ sugen på att testa men är livrädd för höjder. Min man vill klättra och tycker att jag ska haka på men jag kan inte begripa hur jag ska våga. Hur lyckas du?

 

[Lipperta]

Wow, det är ju en helt otrolig bedrift! Heja dig!! Hur har du kommit så långt?

Ja, hur undrar jag också. Har inte gjort ett skit egentligen på ett par år.

Jag fick bara nog av allt. Jag VILL ju göra saker. Vill tävla, träna, vara funktionär, ha vänner osv. Det får man ju inte av att sitta inomhus.
Fick hjälp att hitta praktikplats, jag går ju endast 1,5h om dagen men för mig är det jättemycket, får ta en tupplur när jag kommer in igen

 

[Sleepan]

För ett par år sedan startade jag en tråd om hur orolig jag var över att opponera på min uppsats. Jag avskydde att tala inför folk, och har dessutom haft sociala rädslor. Jag fick urfin pepp på Buke, och en del skit från vissa såklart , och opponeringen gick strålande. Tydligen var jag så förberedd och så insnöad på mitt ämne att det bara var kul, och inte alls läskigt att presentera den inför alla. Den känslan bar jag med mig länge, hur himla roligt det kan vara att prata om något man är riktigt riktigt engagerad i.

Nuförtiden föreläser jag i mitt arbete. Det är en av mina viktigaste arbetsuppgifter nämligen - att resa runt och föreläsa och hålla i utbildningar om det jag arbetar med. Varje gång jag ska föreläsa är jag äckelnervös innan, så det känns som att jag ska kräkas, men sen är så otroligt roligt och givande när jag väl står där. Jag har gått från att avsky att prata inför folk till att fullkomligen älska det.

Har du nån liknande upplevelse? Stort som smått vore kul att läsa om .

Jag har tagit tag i min nål/sprutfobi och börjat KBT. Igår var jag och tog blodprov i ett finger samt ett i varje arm. Sjukt stort för den här nålrädda bruden! Haha.

 

[escodobe]

Men gud vad coolt! Jag har varit SÅ sugen på att testa men är livrädd för höjder. Min man vill klättra och tycker att jag ska haka på men jag kan inte begripa hur jag ska våga. Hur lyckas du?

Jag är inte rädd när jag har sele och rep och jag kör helt enkelt tillvänjning när jag bouldrar. Förr eller senare vänjer jag mig tänker jag

 

[hvala]

Jag har gått från att vara ganska rädd för vatten och inte vilja doppa huvudet till att kunna crawla och dyka med tuber. Jag är inte 100% över obehagskänslorna men jag kan simma bra nu och jag gillar det.

Och så är jag jättebra på att prata inför folk, fast jag blir nervös ändå. Överlag gillar jag att göra saker som är lite läskiga, det ger ett skönt adrenalinpåslag och det känns väldigt bra efteråt.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag fick bara nog av allt. Jag VILL ju göra saker. Vill tävla, träna, vara funktionär, ha vänner osv. Det får man ju inte av att sitta inomhus

Ja jag förstår precis. Alltså verkligen. Sjukt bra av dig i alla fall!

Jag har tagit tag i min nål/sprutfobi och börjat KBT. Igår var jag och tog blodprov i ett finger samt ett i varje arm. Sjukt stort för den här nålrädda bruden! Haha.

Wooop! Fan vad duktigt av dig!! Både att ta tag i det och att börja med exponering!

 

[Sleepan]

Wooop! Fan vad duktigt av dig!! Både att ta tag i det och att börja med exponering!

Jag hade ju typ hoppats på att vi skulle prata lite och sen var jag botad...
Men jag inser ju att jag får bita ihop och stå ut med att det gör ont, är läskigt och ger mig ångest, för det kommer ju bli bra!

Men exponering är fan läskiga grejer

Och tack!

 

[Raderad medlem 6459]

@Sleepan Haha ja, det hade ju varit praktiskt .

Men tänk vad skönt sen, när det är hanterbart för dig och du slipper vara rädd för det. Vilken befrielse .

 

[Mia_R]

Jag hade ju typ hoppats på att vi skulle prata lite och sen var jag botad...
Men jag inser ju att jag får bita ihop och stå ut med att det gör ont, är läskigt och ger mig ångest, för det kommer ju bli bra!

Men exponering är fan läskiga grejer

Och tack!

Jag började som blodgivare för att träna på min spruträdsla, jag tycker fortfarande att det är jäkligt obehagligt att bli stucken men i jämförelse med vad de använder för strumpstickor när man lämnar plasma så är en vanlig kanyl ingenting längre.

 

[Lipperta]

Jag började som blodgivare för att träna på min spruträdsla, jag tycker fortfarande att det är jäkligt obehagligt att bli stucken men i jämförelse med vad de använder för strumpstickor när man lämnar plasma så är en vanlig kanyl ingenting längre.

Jag svimmar och/eller spyr varje gång jag ska på blodprov
Blir alldeles blek bara doktorn nämner blodprov

 

[Petruska]

Jamen så är det ju ofta! Man får lära sig helt enkelt att ignorera hur man känner sig liksom, eftersom den där känslan så ofta luras.

Alltså, spontant säger jag "JA, precis så" till det där. Jag är rädd för "allting" i perioder, men jag vill ju att livet ska funka och då gör jag en massa med närvarande rädsla/ångest och tänker just att känslan luras. Att det KÄNNS farligt betyder inte att det ÄR farligt, osv.

Men nu det sista året eller så har jag börjat tänka att jag är djävligt trött på den där hanteringsmetoden. Det borde finnas smartare sätt? Att slippa ens BLI rädd/ångestladdad och att då också slippa briljera i att gå emot sin känsla. (Lösningen är givetvis inte att avst allt skrämmande.)

 

[Raderad medlem 6459]

Det borde finnas smartare sätt? Att slippa ens BLI rädd/ångestladdad och att då också slippa briljera i att gå emot sin känsla. (Lösningen är givetvis inte att avst allt skrämmande.)

För mig har det alltid varit så med allt jag tycker om att göra som innebär prestation. Tentor som jag alltid får högsta betyg på, alla tävlingar med mina hästar etc. Jag blir kräknervös innan, kan inte äta, och sen blir jag extremfokuserad och gör bra ifrån mig.

Sjukt jobbigt men så funkar jag.

 

[Elementary]

Nu när jag tänker efter så antar jag att jag till stor del har överkommit största delen av min sociala fobi.

Förr - Åt aldrig om andra än sambon var i närheten (kunde inte ens tänka mig det), satt tyst i ett hörn och pratade bara om jag blev direkt tilltalad och helst lät jag bli att gå utanför lägenheten öht. Högtidsfiranden med familjen fick sambon åka på själv eller så följde jag motvilligt med och satt där tyst på min plats från början till slut. Att åka och träffa grupper av okänt folk var helt otänkbart.

Nu - Följer faktiskt med frivilligt. Kan ta en fika på ett café och äta hemma hos människor jag känner. Kan ta en liiiten tallrik vid julbordet. Åker på hundkurser och lyckas både presentera mig själv och hunden, skämta och komma med tankar och åsikter.

Största skillnaden är väl att jag skaffat hund, helt enkelt. Har alltid ett stöd med mig och också en ursäkt att gå ifrån en stund om jag skulle behöva (men har inte hänt hittills). Han är ett samtalsämne och gör att jag blir mindre orolig över att inte ha något att prata om osv.
Hundägandet har också börjat bota min bacillskräck. Jag är fortfarande "överrenlig" och tvättar händerna noga och ofta, men jag dör inte av ångest bara jag blir lite småskitig så det är ändå ett stort framsteg.