aneeette
Trådstartare
Idag på väg hem från min morfar (17 mil ut i skogen inåt landet från Umeå), så ser jag helt plötsligt en hund springa på vägen utan synbar husse eller matte. Tvärstannar och slänger mig ur bilen för att försöka få tag på hunden då det är en väg med dålig sikt och folk kör betydligt fortare än vad hastighetsbegränsningen visar.
Folk i bilarna runt omkring saktar ner (tack för det) och vinkar och skrattar åt mig.. Jag får tag i hunden, som hade ett halvstryp som satt helt fel, och välidgt hårt runt halsen på hunden.
Det visade sig vara en väldigt snäll hund, och jag hade ju med mig min egen som fick stanna kvar i bilen när vi tog mitt koppel och kopplade hunden och började leta efter någon potentiell husse/matte. Men inget. Vi gick till första huset längs en smal grusväg och jagade ikapp några som såg ut att vara husägare. Frågade om det var deras hund eller någon de kände - men icket.
Ringer runt till några vänner till mig för att försöka få tag i någon som kunde söka på öronmärkningen så vi kunde försöka få tag på husse/matte. Inget svar, så jag ringer till polisen. Och jag har aldrig blivit så otrevligt bemött av en polis förut! Han satt och gäspade högt och tydligt i telefonen och sa direkt att "Jaa, men vi hämtar ju inga hundar, så hittar du ingen som kan tänkas äga hunden så får du väl släppa lös den igen så att någon som kan ta med sig hunden kan fånga in den igen.." Vi hade ingen möjlighet att ta med den eftersom vi hade 8 mil hem, och en liten nissan micra som knappt fick plats med oss + hunden. Polisen frågade inte ens om den hade öronmärkning utan jag fick avbryta honom i hans telefonavslut att "ni kan väl iallafall söka på öronmärkningen för att se vem som äger hunden", och ja, det kunde han ju kanske göra...
Fick tag på en tacksam husse som skulle försöka hitta någon som kunde hämta hunden, han befann sig i Umeå, allstå 8 mil därifrån. Men matte skulle komma så fort hon kunde.
Döm om min förvåning när jag kom ut från ett snabbt toabesök hos de gamla paret i huset! Hunden hade öppnat dörren själv och matte befann sig på plats och hade kopplat honom och var fpåväg därifrån. Utan att ha sagt ett ord till oss! Jag fick ropa på henne för att hon skulle stanna och iallafall säga hej. Ett tack fick jag då inte, och "Han brukar ju öppna dörren ibland och springa ut".
Jaha? Är man inte glad för att man fått tillbaks sin hund? Ett tack skulle ju inte sitta fel. Hittelön bryr jag väl mig inte om över huvudtaget, men ett enkelt tack skulle ha suttit på sin plats!
Hon tog bara hunden och gick.. Gubben (som för övrigt var den trevligaste gamling jag träffat på länge ) ville ju också säga hej till matten, så han fick springa efter han också. Gubben och gumman är en helt annan historia, vilket härligt gammalt par! Fika och kaffe fick vi innan vi for, av totala främlingar!
Folk i bilarna runt omkring saktar ner (tack för det) och vinkar och skrattar åt mig.. Jag får tag i hunden, som hade ett halvstryp som satt helt fel, och välidgt hårt runt halsen på hunden.
Det visade sig vara en väldigt snäll hund, och jag hade ju med mig min egen som fick stanna kvar i bilen när vi tog mitt koppel och kopplade hunden och började leta efter någon potentiell husse/matte. Men inget. Vi gick till första huset längs en smal grusväg och jagade ikapp några som såg ut att vara husägare. Frågade om det var deras hund eller någon de kände - men icket.
Ringer runt till några vänner till mig för att försöka få tag i någon som kunde söka på öronmärkningen så vi kunde försöka få tag på husse/matte. Inget svar, så jag ringer till polisen. Och jag har aldrig blivit så otrevligt bemött av en polis förut! Han satt och gäspade högt och tydligt i telefonen och sa direkt att "Jaa, men vi hämtar ju inga hundar, så hittar du ingen som kan tänkas äga hunden så får du väl släppa lös den igen så att någon som kan ta med sig hunden kan fånga in den igen.." Vi hade ingen möjlighet att ta med den eftersom vi hade 8 mil hem, och en liten nissan micra som knappt fick plats med oss + hunden. Polisen frågade inte ens om den hade öronmärkning utan jag fick avbryta honom i hans telefonavslut att "ni kan väl iallafall söka på öronmärkningen för att se vem som äger hunden", och ja, det kunde han ju kanske göra...
Fick tag på en tacksam husse som skulle försöka hitta någon som kunde hämta hunden, han befann sig i Umeå, allstå 8 mil därifrån. Men matte skulle komma så fort hon kunde.
Döm om min förvåning när jag kom ut från ett snabbt toabesök hos de gamla paret i huset! Hunden hade öppnat dörren själv och matte befann sig på plats och hade kopplat honom och var fpåväg därifrån. Utan att ha sagt ett ord till oss! Jag fick ropa på henne för att hon skulle stanna och iallafall säga hej. Ett tack fick jag då inte, och "Han brukar ju öppna dörren ibland och springa ut".
Jaha? Är man inte glad för att man fått tillbaks sin hund? Ett tack skulle ju inte sitta fel. Hittelön bryr jag väl mig inte om över huvudtaget, men ett enkelt tack skulle ha suttit på sin plats!
Hon tog bara hunden och gick.. Gubben (som för övrigt var den trevligaste gamling jag träffat på länge ) ville ju också säga hej till matten, så han fick springa efter han också. Gubben och gumman är en helt annan historia, vilket härligt gammalt par! Fika och kaffe fick vi innan vi for, av totala främlingar!