- Svar: 43
- Visningar: 3 884
Det kom ett brev från FK idag. De vill ha ett avstämningsmöte där de vill träffa mig, läkaren och min arbetsgivare. Den sistnämnda får väl kanske delta via Skype? Jag måste fråga om det. Det är ju trots allt 23-24 mil för AG att åka enkel väg till mötet.
De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.
Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.
Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?
Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.
Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.
Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?
De punkter de säger att de vill prata om på mötet är egentligen redan besvarade på en blankett som AG fyllt i samt att det står i de läkarintyg som skrivits. Så jag har lite svårt att se poängen med mötet och känner att det mest rör sig om en piska.
Jag ser liksom framför mig hur jag säger att jag kan försöka jobba mer och att det sedan slutar med att jag kämpar för att klara mina arbetsuppgifter, på samma sätt som jag försökte få det att fungera före sjukskrivningen. Misslyckas jag så lär jag antagligen se det som att jag är usel och lat. Arbetsuppgifterna går ju inte att ändra på och det finns inga fler anpassningar att göra.
Jag gör vad jag kan för att må bättre. Jag går en promenad om dagen men missar ibland när jag t.ex. går till psykologen. Tempot på promenaderna har i alla fall gått upp senaste veckan. Sen gör jag yoga så ofta jag kan, vanligen en gång om dagen, men det har hänt några gånger nu att det blivit 2 gånger om dagen. Jag försöker äta vettigt men lyckas kanske inte hela vägen. Jag tar MiviTotal, ett multivitamintillskott. Jag funderar på om jag behöver tillskott av omega-3. Just nu äter jag i alla fall mycket lax. Kanske behövs något annat tillskott också? Jag rider 1 gång i veckan sedan en månad tillbaka och kan nog gå upp i 2 gånger per vecka snart. Jag försöker se till att jag sover bra. I natt (när jag inte kunde sova *sic*) så bläddrade jag i medborgarskolans kursutbud. Där fastnade jag lite för danskurserna. Jag har aldrig gått på danskurs, men det kanske skulle vara något?
Jag behöver ju hitta lusten och viljan att göra saker, hitta anledningar till att gå upp på morgonen. Jag behöver få ordning på de destruktiva tankarna som drar ner mig. Och så behöver jag få hjärnan att samarbeta igen. Dessutom behöver jag hitta sätt att förhålla mig till mig själv, mitt liv, min omgivning och det jag gör.
Att mitt i det här ha FKs blåslampa i röven känns inget vidare. De ser mig ju bara som en belastning och en "produktionsenhet" som kostar pengar.
Jag funderar själv hur jag ska komma vidare. Vad klarar jag, vilka möjligheter har jag och vad vill jag? De är frågor som inte är helt enkla att svara på. Jag funderar på någon typ av studier. Jag har också tänkt tanken att jag kanske borde flytta tillbaka till Stockholm (hu så dyrt och vad gör man där?). Borde jag hyra ut huset och bo i husvagn? Eller hyra ut huset, be om tjänstledigt och dra utomlands och volontärjobba ett tag?