Omplåstrad och eländig

"Allt som inte dödar, härdar" sägs det och ofta stämmer det säkert men jag kan inte hålla med helt och hållet. Om det hade varit sant så hade jag aldrig utvecklat den fobi jag har. Det var ju inte bara så att den kom, det var en händelse som triggade den. Och min fobi är helt utanför min kontroll. Det spelar ingen roll vad jag gör för den drar mig runt i rännstenen som en blöt trasa och stryper min andning. Jag känner mig rätt maktlös faktiskt.

Jag klarade av besöket på husläkarjouren. Det var två snälla damer som tog hand om mig, men jag var helt hysteriskt rädd och skakade rejält, så jag var inte helt lätt att behandla. Såret såg inte så farligt ut som väntat, så läkare behövde inte tillkallas. Hon som lade om såret i förrgår var med och sa också att det såg bättre ut än då, så det har tydligen gått åt rätt håll ändå. Men jag blev ändå rekommenderad att åka till vårdcentralen i morgon och få det omlagt.

Med det här har jag också blivit varse om vilken otrolig gnällspik jag är och hur negativt jag tänker. Inte så kul att upptäcka men det kan jag i alla fall göra något åt.

Hur jag ska göra med fobin vet jag inte riktigt, men något måste göras. Den kommer inte att gå över av sig själv. Tror inte det faktiskt. Eller det kanske den kan göra men det lär jag få vänta länge på. Kanske jag får prova kbt igen. Men funkar inte det så får jag nog prova nlp trots allt. Någonstans måste det finnas en lösning.