Bakgrunden till den här tråden är ett verkligt, aktuellt fall, som fått mig att fundera på hur systemet fungerar i verkligheten. Tanken är att tråden ska vara allmängiltig, framförallt eftersom jag bara känner till delar av historien, men min frågeställning kommer ändå vara med utgångspunkt från det jag minns av det aktuella fallet, som pågått i några år. Det jag skriver blir dock inte helt autentiskt, det viktiga är att andemeningen kommer fram.
Föräldrarna i en familj med tre barn separerar, när det yngsta barnet är typ 2-3 år. Efter separationen bor barnen hos mamman och har sporadiskt umgänge med sin pappa. De två äldsta barnen vill inte träffa honom och när det står klart för dem att pappan inte kommer flytta tillbaka till dem igen börjar de berätta för mamman att pappan gjort obehagliga saker mot/med dem. Mamman ser samband med konstiga saker hon sett på barnen tidigare och väljer att tro på deras berättelse. Hon väljer också att vända sig till soc för att få råd om hur hon ska agera och kanske stöd i att inte behöva tvinga iväg barnen till en pappa som de är rädda för, inte vill träffa och som hon misstänker ha utsatt dem för övergrepp av något slag.
Någonstans i det här väljer pappan helt plötsligt att begära vårdnaden för det yngsta barnet, något han tilldöms av tingsrätten, delvis pga att mamman "inte har underlättat umgänge med pappan". Och i förlängningen av detta följer en tvångsöverflyttning av det yngsta barnet och ett beslut från soc att barnet bara får träffa sin mamma några timmar då och då under övervakning, för barnet ska avprogrammeras från mamman.
Jag väljer att stanna här, för jag undrar verkligen hur man resonerar
- när man väljer att splittra en syskongrupp i en vårdnadsfråga
- när man inte funderar på varför pappan inte ens tänker tanken på att vilja ha vårdnaden för alla tre barnen utan enbart är intresserad av det yngsta barnet
- när man inte alls lyssnar på farhågorna om att pappan utsatt barnen för otrevligheter
- när man anser att mamman är så olämplig som vårdnadshavare för sitt yngsta barn så att det barnet måste avprogrammeras från mamman, samtidigt som hon uppenbarligen är fullt lämplig att fortsatt vara vårdnadshavare för de två äldsta.
Det jag som åskådare ser är en mamma som försökt skydda sina barn mot en pappa som inte är snäll mot dem. Och tyvärr har denna önskan om att skydda barnen gjort att soc ser henne som någon som sysslar med umgängessabotage. Fast tydligen bara när det gäller ett av barnen.
OM mamman skulle vara en dålig förälder och en olämplig vårdnadshavare, varför låter man då de två äldsta barnen bo kvar där?
Jag kan inte se det på något annat sätt än att pappan har fått vårdnaden om yngsta barnet bara för att straffa mamman som inte har underlättat umgänget mellan dem.
Och VAR hittar man barnperspektivet i den här frågan?
Hur kan det vara det bästa för det yngsta barnet att tas från sina två äldre syskon och flytta till sin pappa?
Hur kan det vara det bästa för de äldre syskonen att bo kvar hos sin mamma utan sitt yngre syskon?
Hur kan det vara det bästa för någon av dem att de splittras? Det finns inget som tyder på att de inte fungerar väl tillsammans.
Hur kan det vara det bästa för barnet att byta vårdnadshavare? Även om mamman nu har sysslat med umgängessabotage - är det då självklart att pappan är bättre lämpad att ta hand om barnet?
Ur mammans synvinkel ser jag det lite som "damn if you do, damn if you don't.
Hade hon tvingat iväg barnen till en pappa som inte var snäll mot dem och eventuellt utsatte dem för sexuella övergrepp, trots att hon varit medveten om risken för att detta skulle ske, så hade hon kunnat anklagas för att inte skydda barnen mot detta. (såvitt jag har förstått så har boendeföräldern rätt att hålla barnen hemma om hen har fog för att misstänka risk för övergrepp)
Och när hon inte tvingat iväg barnen så har det alltså ansetts vara umgängessabotage.
Historien ifråga är en soppa utan dess like. Och förlorare är barnen, oavsett hur det slutar. För jag tror inte att vi har sett slutet på detta ännu - men låt oss hoppas att det inte är så illa som mamman är rädd för, så att barnet ifråga (nu i tidig skolålder) åtminstone slipper fysiska övergrepp.
Föräldrarna i en familj med tre barn separerar, när det yngsta barnet är typ 2-3 år. Efter separationen bor barnen hos mamman och har sporadiskt umgänge med sin pappa. De två äldsta barnen vill inte träffa honom och när det står klart för dem att pappan inte kommer flytta tillbaka till dem igen börjar de berätta för mamman att pappan gjort obehagliga saker mot/med dem. Mamman ser samband med konstiga saker hon sett på barnen tidigare och väljer att tro på deras berättelse. Hon väljer också att vända sig till soc för att få råd om hur hon ska agera och kanske stöd i att inte behöva tvinga iväg barnen till en pappa som de är rädda för, inte vill träffa och som hon misstänker ha utsatt dem för övergrepp av något slag.
Någonstans i det här väljer pappan helt plötsligt att begära vårdnaden för det yngsta barnet, något han tilldöms av tingsrätten, delvis pga att mamman "inte har underlättat umgänge med pappan". Och i förlängningen av detta följer en tvångsöverflyttning av det yngsta barnet och ett beslut från soc att barnet bara får träffa sin mamma några timmar då och då under övervakning, för barnet ska avprogrammeras från mamman.
Jag väljer att stanna här, för jag undrar verkligen hur man resonerar
- när man väljer att splittra en syskongrupp i en vårdnadsfråga
- när man inte funderar på varför pappan inte ens tänker tanken på att vilja ha vårdnaden för alla tre barnen utan enbart är intresserad av det yngsta barnet
- när man inte alls lyssnar på farhågorna om att pappan utsatt barnen för otrevligheter
- när man anser att mamman är så olämplig som vårdnadshavare för sitt yngsta barn så att det barnet måste avprogrammeras från mamman, samtidigt som hon uppenbarligen är fullt lämplig att fortsatt vara vårdnadshavare för de två äldsta.
Det jag som åskådare ser är en mamma som försökt skydda sina barn mot en pappa som inte är snäll mot dem. Och tyvärr har denna önskan om att skydda barnen gjort att soc ser henne som någon som sysslar med umgängessabotage. Fast tydligen bara när det gäller ett av barnen.
OM mamman skulle vara en dålig förälder och en olämplig vårdnadshavare, varför låter man då de två äldsta barnen bo kvar där?
Jag kan inte se det på något annat sätt än att pappan har fått vårdnaden om yngsta barnet bara för att straffa mamman som inte har underlättat umgänget mellan dem.
Och VAR hittar man barnperspektivet i den här frågan?
Hur kan det vara det bästa för det yngsta barnet att tas från sina två äldre syskon och flytta till sin pappa?
Hur kan det vara det bästa för de äldre syskonen att bo kvar hos sin mamma utan sitt yngre syskon?
Hur kan det vara det bästa för någon av dem att de splittras? Det finns inget som tyder på att de inte fungerar väl tillsammans.
Hur kan det vara det bästa för barnet att byta vårdnadshavare? Även om mamman nu har sysslat med umgängessabotage - är det då självklart att pappan är bättre lämpad att ta hand om barnet?
Ur mammans synvinkel ser jag det lite som "damn if you do, damn if you don't.
Hade hon tvingat iväg barnen till en pappa som inte var snäll mot dem och eventuellt utsatte dem för sexuella övergrepp, trots att hon varit medveten om risken för att detta skulle ske, så hade hon kunnat anklagas för att inte skydda barnen mot detta. (såvitt jag har förstått så har boendeföräldern rätt att hålla barnen hemma om hen har fog för att misstänka risk för övergrepp)
Och när hon inte tvingat iväg barnen så har det alltså ansetts vara umgängessabotage.
Historien ifråga är en soppa utan dess like. Och förlorare är barnen, oavsett hur det slutar. För jag tror inte att vi har sett slutet på detta ännu - men låt oss hoppas att det inte är så illa som mamman är rädd för, så att barnet ifråga (nu i tidig skolålder) åtminstone slipper fysiska övergrepp.
