Riley
Trådstartare
Har haft min häst i sju år och älskar henne otroligt högt, men jag inser att jag inte längre är intresserad av hästar. Den senaste tiden har jag varit på konstant dåligt humör för att jag måste åka till stallet, jag pysslar aldrig med min häst, har slutat rida och ser bara att göra foder och mocka som en ren plåga.
De senaste dagarna har jag varit hästfri och kunnat göra precis det jag velat, och jag kan inte ens minnas senast jag var så avslappnad, lycklig och glad. Men nu är vardagen med hästen åter, och plötsligt går jag åter runt och är på konstant dåligt humör och gråter för att jag verkligen, verkligen inte vill till stallet. Jag sover dåligt och inser ju att det här är en stor del av skälet till att jag i perioder har problem med depressioner; Jag är dagligen uppbunden till något som jag hatar, stjäl energi och glädje och får mig att må dåligt.
Det är inga problem med min häst. Jag vill bara inte hålla på med hästar med.
Hästen har stor hage, kompisar och mat, och det går ingen nöd på henne. Men jag mår dåligt, och eftersom jag inte hittar varken fodervärd eller medryttare (lycka till med det på en travare som därtill visar aggressivitet mot folk som inte kan ta henne rätt), så står jag nu och överväger avlivning. Inte nu genast, men som ett möjligt och absolut sista utvägen-alternativ.
Frågorna är alltså som rubriken lyder:
Klarar man av det om man har en nära och känslosam relation till sin häst (och man för den delen i övrigt är rätt ensam i livet)?
Har någon varit i samma situation, där avlivningen varit för ert eget och inte hästens bästa, och hur tog ni er igenom det?
Hade ni med facit i hand gjort det ogjort?
Är tacksam för alla relevanta svar. Felfria, perfekta besserwissers som äger rätten till det enda sanna handlandet och tankarna hamnar på ignorelistan och behöver således inte göra sig besvär.
De senaste dagarna har jag varit hästfri och kunnat göra precis det jag velat, och jag kan inte ens minnas senast jag var så avslappnad, lycklig och glad. Men nu är vardagen med hästen åter, och plötsligt går jag åter runt och är på konstant dåligt humör och gråter för att jag verkligen, verkligen inte vill till stallet. Jag sover dåligt och inser ju att det här är en stor del av skälet till att jag i perioder har problem med depressioner; Jag är dagligen uppbunden till något som jag hatar, stjäl energi och glädje och får mig att må dåligt.
Det är inga problem med min häst. Jag vill bara inte hålla på med hästar med.
Hästen har stor hage, kompisar och mat, och det går ingen nöd på henne. Men jag mår dåligt, och eftersom jag inte hittar varken fodervärd eller medryttare (lycka till med det på en travare som därtill visar aggressivitet mot folk som inte kan ta henne rätt), så står jag nu och överväger avlivning. Inte nu genast, men som ett möjligt och absolut sista utvägen-alternativ.
Frågorna är alltså som rubriken lyder:
Klarar man av det om man har en nära och känslosam relation till sin häst (och man för den delen i övrigt är rätt ensam i livet)?
Har någon varit i samma situation, där avlivningen varit för ert eget och inte hästens bästa, och hur tog ni er igenom det?
Hade ni med facit i hand gjort det ogjort?
Är tacksam för alla relevanta svar. Felfria, perfekta besserwissers som äger rätten till det enda sanna handlandet och tankarna hamnar på ignorelistan och behöver således inte göra sig besvär.