Om acceptans i livet

[Badger]

Så många kloka inlägg!.. Har svårt o formulera svar på mkt -- men era inlägg får mig verkligen o reflektera över saker.

Tex dethär med delmål. Jag kan nog förstå poängen. Delmål för o orka hela vägen, för o må bra längs vägen -- o för o hitta hela vägen. Men måste man då inte ha mkt konkreta mål?...

Som: ’mål/dröm’ är ’köpa häst’.

Steg på vägen kan vara dra in på ev kostnader, rida på ridskola, fundera över jobbet om det finns ngt där o förändra tids eller inkomstmässigt.. går det inte hela vägen kanske man kompromissa o bli tex. medryttare. Inte vad man drömde om -- men man nådde en bra bit. Kanske räcker det o man ändå kan känna sig tillfreds med situationen.

Ovan ex är ngt väldigt konkret. Men om det handlar om landa i ngn slags acceptans av ngn slags sorg? Sorg över vad man troligtvis aldrig kommer uppnå -- av olika anledningar?...

Det behöver inte vara hela ens tillvaro som är botten för man inte uppnår just Den drömmen -- men det kan iaf vara så stor sorg det överskuggar det mesta annat?...

Jag har en väldigt stark önskan om slutdestination -- ngt som starkt kan kännas som ngt helt livsavgörande -- men efter ha simmat länge mot vågorna börjar energin ta slut.

Går det komma till en punkt där man släpper taget? O tillåter sig åka med strömmen -- även om slutdestinationen åt det hållet inte är vad man längtar efter. Men där resan blir lättare för man slipper kämpa emot?... Sina begränsningar, starka samhällsnormer o ouppnåeliga förväntningar.

Alltså... -- kan man lära sig uppskatta Resan även om slutdestinationen man rör sig mot inte är den man önskar sig vara påväg mot --istället tvärtom?...

Hur?... Är det här första steget är fokus? Kunna förmå sig lägga fokus där man är just nu snarare än på Den destinationen -- dit man inte är påväg o därmed aldrig nånsin kommer komma fram till?

Känns som många är inne på det i inläggen? Omvärderingar -- flytta fokus -- inte stanna på en avsats o bli bitter över man inte är påväg nånstans..

Somsagt Alla upplever nog snirkliga o motiga nånstans vägar i livet. Hinder som tvingar till omvärderingar osv. Sorger o förluster man från det dom inträffar föralltid kommer gå hand i hand med.

Men går det på ngt sätt greppa vad som är avgörandet i om man klarar det?

Här kan man ju också tänka trist nog. Vill jag ha häst? På riktigt? En urtrist släkting har förstört många drömmar för mig med den frågan, typ hund också, men en vacker dag så (när jag slutar vara allergisk mot hund också..). (fördröjde också barnfrågan i många år).

Jag har ju trott att jag vill ha häst i många herrans år, trott att det är en dröm. Men helt ärligt när jag tänkt igenom allt det oftast innebär att ha häst, tänker igenom en vecka, med häst, så vill jag inte det. (Eller ok, jag skulle jättejättegärna vilja ha en häst eller två så som min pappa har haft häst. Allt det roliga och inget av det jobbiga. Men det är inte ekonomiskt realistiskt .) En dag kanske (har nästan hänt) jag möter "den hästen" och då är saken kanske en annan.

Samtidigt ibland måste man ju kasta sig ut, när man har möjligheterna och tvekar och det är jag lite dålig på. Men det blir ju ofta bra.

 

[Badger]

Så många kloka inlägg!.. Har svårt o formulera svar på mkt -- men era inlägg får mig verkligen o reflektera över saker.

Tex dethär med delmål. Jag kan nog förstå poängen. Delmål för o orka hela vägen, för o må bra längs vägen -- o för o hitta hela vägen. Men måste man då inte ha mkt konkreta mål?...

Som: ’mål/dröm’ är ’köpa häst’.

Steg på vägen kan vara dra in på ev kostnader, rida på ridskola, fundera över jobbet om det finns ngt där o förändra tids eller inkomstmässigt.. går det inte hela vägen kanske man kompromissa o bli tex. medryttare. Inte vad man drömde om -- men man nådde en bra bit. Kanske räcker det o man ändå kan känna sig tillfreds med situationen.

Ovan ex är ngt väldigt konkret. Men om det handlar om landa i ngn slags acceptans av ngn slags sorg? Sorg över vad man troligtvis aldrig kommer uppnå -- av olika anledningar?...

Det behöver inte vara hela ens tillvaro som är botten för man inte uppnår just Den drömmen -- men det kan iaf vara så stor sorg det överskuggar det mesta annat?...

Jag har en väldigt stark önskan om slutdestination -- ngt som starkt kan kännas som ngt helt livsavgörande -- men efter ha simmat länge mot vågorna börjar energin ta slut.

Går det komma till en punkt där man släpper taget? O tillåter sig åka med strömmen -- även om slutdestinationen åt det hållet inte är vad man längtar efter. Men där resan blir lättare för man slipper kämpa emot?... Sina begränsningar, starka samhällsnormer o ouppnåeliga förväntningar.

Alltså... -- kan man lära sig uppskatta Resan även om slutdestinationen man rör sig mot inte är den man önskar sig vara påväg mot --istället tvärtom?...

Hur?... Är det här första steget är fokus? Kunna förmå sig lägga fokus där man är just nu snarare än på Den destinationen -- dit man inte är påväg o därmed aldrig nånsin kommer komma fram till?

Känns som många är inne på det i inläggen? Omvärderingar -- flytta fokus -- inte stanna på en avsats o bli bitter över man inte är påväg nånstans..

Somsagt Alla upplever nog snirkliga o motiga nånstans vägar i livet. Hinder som tvingar till omvärderingar osv. Sorger o förluster man från det dom inträffar föralltid kommer gå hand i hand med.

Men går det på ngt sätt greppa vad som är avgörandet i om man klarar det?

Alltså vad jag säger är att man kanske behöver stanna och analysera slutdestinationen helt och hållet, tänka sig in i den, tänka sig alla bitar. Fundera över om det var vad man ville ha. Sedan fundera över hur många människor kan göra det? Är destinationen realistisk. Är det att äga häst eller att tävla Grand Prix - båda möjliga att nå med olika nivå på ansträngning. Ha en viss typ av arbetsuppgift som tusentals människor har och alltså antagligen är möjlig.

Men är destinationen att bli VD för Alfa Laval? Bli chef för Cern? (och jag har inte läst på handels/KTH ännu), vill jag bli astronaut? Dvs finns det bara en plats?

eller är det att bestiga Mount Everest, dansa Svansjön på operan. Dvs måste jag vara född nästan med en viss typ av fysik för att klara det.

 

[tara]

I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur diktsamlingen "Härdarna".

Det finns en inspelning där Karin Boye läser denna dikt.
Www.karinboye.se

 

[tara]

Vägen hem
Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är tung att gå.
Var vandrare där blir en fattig man
och liten och ful och grå.

Jag vet en väg som leder hem.
Den vägen är kal och ren.
Den är som att luta sin varma kind
mot obarmhärtig sten.

Men den som känt den stenen
mot kindens isade blod,
skall märka, hur mild dess hårdhet är,
hur trogen och fast och god.

Och han skall tacka stenen
och hålla det hårda kärt
och prisa det enda kämpaspel
som var sin seger värt.

Ur diktsamlingen "Gömda land". Karin Boye
Www.karinboye.se

 

[tara]

Before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounding yourself with assholes.

@debihope

 

[vtok]

TACK för alla så oerhört kloka o tankeväckande inlägg -- verkligen!

Era svar har satt igång en heldel tankar... Jag har nog ganska mkt o ’rota’ i. Vet inte om det är flykt jag sysslar med men jag skulle kanske behöva stanna upp lite -- o Våga tänka efter -- eller kanske snarare Känna efter. Vart jag eg är påväg o eg Vill.. Eller iaf hitta ngn slags koppling mellan tankar--känslor.

Jag är väldigt mkt känslomänniska men om jag tänker efter lever jag nog väldigt mkt ’Sen’. Medan åren rusar o livet ju är -- som ni säger -- ffa här o nu...

Eller så är stanna upp helt tvärtemot vad jag borde göra. Jag kanske borde ta på skygglapparna o sticka iväg -- Utan o känna efter så mkt?...

Sen har jag kanske inte lyckats helt förklara vad jag menar. ’Mål’ är kanske fel ord. Det känns som ngt konkret o i somliga fall kanske ngt lite mer högtflygande -- som bli vd för storföretag eller bli första människan på mars eller nya Beyoncé. Det kan säkert vara kämpigt nog behöva resonera med sig själv om man verkligen Har förmågan, Viljan osv även för nå såna mål -- o ibland kanske behöva inse det heltenkelt inte kommer gå.

Mina tankar handlar kanske eg inte så mkt om drömmar eller mål så sett -- snarare ngt mer ’mänskliga behov’. Som o ha nära relationer, stå självständigt o känna man ’passar in’ i ett sammanhang. Kan Känna man blir sedd o bekräftad av sin omgivning för den man är. O -- vara överens med sig själv vem man är.. Sen passar man inte in i alla sammanhang eller bland alla människor eller i alla situationer -- så klart -- men iaf kunna ha den fasta ’kärnan’ i livet.

Det går kanske applicera på andra ’mål’ eller ’drömmar’ med -- som dethär med fokus o var man är här o nu -- men som jag tycker är svårt o få ngt grepp om riktigt. Dvs vad måste jag förändra för kunna förändra det jag Kan påverka o försonas med det som Är -- utan jag kan göra ngt åt det.

Men somsagt -- tack. Denhär tråden har gett mig endel o fundera över.

 

[Cattis_E]

TACK för alla så oerhört kloka o tankeväckande inlägg -- verkligen!

Era svar har satt igång en heldel tankar... Jag har nog ganska mkt o ’rota’ i. Vet inte om det är flykt jag sysslar med men jag skulle kanske behöva stanna upp lite -- o Våga tänka efter -- eller kanske snarare Känna efter. Vart jag eg är påväg o eg Vill.. Eller iaf hitta ngn slags koppling mellan tankar--känslor.

Jag är väldigt mkt känslomänniska men om jag tänker efter lever jag nog väldigt mkt ’Sen’. Medan åren rusar o livet ju är -- som ni säger -- ffa här o nu...

Eller så är stanna upp helt tvärtemot vad jag borde göra. Jag kanske borde ta på skygglapparna o sticka iväg -- Utan o känna efter så mkt?...

Sen har jag kanske inte lyckats helt förklara vad jag menar. ’Mål’ är kanske fel ord. Det känns som ngt konkret o i somliga fall kanske ngt lite mer högtflygande -- som bli vd för storföretag eller bli första människan på mars eller nya Beyoncé. Det kan säkert vara kämpigt nog behöva resonera med sig själv om man verkligen Har förmågan, Viljan osv även för nå såna mål -- o ibland kanske behöva inse det heltenkelt inte kommer gå.

Mina tankar handlar kanske eg inte så mkt om drömmar eller mål så sett -- snarare ngt mer ’mänskliga behov’. Som o ha nära relationer, stå självständigt o känna man ’passar in’ i ett sammanhang. Kan Känna man blir sedd o bekräftad av sin omgivning för den man är. O -- vara överens med sig själv vem man är.. Sen passar man inte in i alla sammanhang eller bland alla människor eller i alla situationer -- så klart -- men iaf kunna ha den fasta ’kärnan’ i livet.

Det går kanske applicera på andra ’mål’ eller ’drömmar’ med -- som dethär med fokus o var man är här o nu -- men som jag tycker är svårt o få ngt grepp om riktigt. Dvs vad måste jag förändra för kunna förändra det jag Kan påverka o försonas med det som Är -- utan jag kan göra ngt åt det.

Men somsagt -- tack. Denhär tråden har gett mig endel o fundera över.

Kan det vara idé att prova gå till någon samtalsterapeut och kanske få lite verktyg och tankesätt som hjälper dig i funderingarna?

 

[vtok]

Kan det vara idé att prova gå till någon samtalsterapeut och kanske få lite verktyg och tankesätt som hjälper dig i funderingarna?

Jo kanske. Har faktiskt tid för stödsamtal hos samtalsterapeut imorgon pga. livet är allmänt ngt upp&ner just nu -- men är tveksam om det kommer leda till ngt mer permanent / regelbundet. Får se..

Men tack för tipset o omtanken!