Jag har funderat mkt senaste tiden -- om acceptans. För o om sig själv. Ibland är det kanske i 'acceptans' man måste landa för kunna bli ngt tillfreds med sin tillvaro -- o kanske en förutsättning för o även kunna må 'bra' -- utifrån dom förutsättningar man har livet. Acceptera att dom drömmar man har är för högt ställda för ens förmåga.
Men -- hur kommer man dit?
När drömmarna kanske handlar om ngt så grundläggande som nära relationer, barn, ofrivillig ensamhet o 'passa in' -- eller rent av bara inte sticka ut -- tex även utseendemässigt i samhällsnormen. Det finns så klart fler exempel..
O alla måste nog lära sig acceptera mer eller mindre stora saker i livet. Men -- när hela tillvaron känns splittrad o det känns som allt kretsar runt dom drömmar som man eg för sin egen skull måste bli kvitt?
Hur tänker ni om sånthär?
Är det ngn själv som lyckats landa i en acceptans på ngt stort plan i livet? Hur gick den resan?
Vilken viktig trådstart!
Jag tror också att acceptans av förutsättningarna är väldigt viktigt för att känna sig mer tillfreds.
Ja, jag har landat i acceptans.
Det första handlade egentligen - för mig - om att acceptera att uppväxten var som den var, i alla aspekter.
Mobbingen, med mera.
Att inte fastna för mycket i att ha varit "ett mobbingoffer" utan att faktiskt lära mig att se att det var en del av mitt liv under en period - men inget som behöver styra vem jag är som vuxen.
Det som hjälpte mig att ta mig ur det var egentligen alla de trevliga personer som under tiden som universitetsstudent tog mig för den jag var, sökte mitt sällskap och umgänge och på det sättet liksom visade att jag inte var skräp.
Det tog tid - och jo, jag kan fortfarande ha svårt att förstå att någon människa kan vilja umgås med mig.
Men jag har också "bestämt mig" för att andra människors värderingar och beteenden och preferenser är deras problem.
Under förutsättning att en person (i exemplet, jag) beter sig något så när vettigt och "normalt" (följer de där rimligta sociala reglerna med att inte misshandla någon, inte döda någon, inte stjäla, inte utnyttja och så vidare) så kommer det alltid att finnas någon som inte gillar en. Man tycker olika, eller man har olika sätt att uttrycka sig som uppfattas mer eller mindre kantigt, mer eller mindre sympatiskt.
Och jag har bestämt mig för att jag behöver inte vara populär. Jag behöver inte vara omtyckt egentligen.
Men jag behöver kunna stå för det jag gör och det jag tycker.
Så länge jag kan respektera mig själv i de sakerna, så får det kvitta om människor inte tycker om mig.
Det får vara de personernas problem - inte mitt.
Så lite grann tänker jag att det kan handla om att kunna stå för sina värderingar och sitt agerande. Om det sedan inte stämmer överens med en mall som någon förväntar sig så må det kvitta.
Själv är jag "ensamstående" och ser väldigt många fördelar med det. Hittills har jag inte stött på något enda förhållande som inte inneburit kompromisser någonstans för den ena eller den andra parten. Och jag är inte helt intresserad av att kompromissa med mitt privatliv.
Undrar om det blev ett begripligt svar?
!
