Jag har funderat mkt senaste tiden -- om acceptans. För o om sig själv. Ibland är det kanske i 'acceptans' man måste landa för kunna bli ngt tillfreds med sin tillvaro -- o kanske en förutsättning för o även kunna må 'bra' -- utifrån dom förutsättningar man har livet. Acceptera att dom drömmar man har är för högt ställda för ens förmåga.
Men -- hur kommer man dit?
När drömmarna kanske handlar om ngt så grundläggande som nära relationer, barn, ofrivillig ensamhet o 'passa in' -- eller rent av bara inte sticka ut -- tex även utseendemässigt i samhällsnormen. Det finns så klart fler exempel..
O alla måste nog lära sig acceptera mer eller mindre stora saker i livet. Men -- när hela tillvaron känns splittrad o det känns som allt kretsar runt dom drömmar som man eg för sin egen skull måste bli kvitt?
Hur tänker ni om sånthär?
Är det ngn själv som lyckats landa i en acceptans på ngt stort plan i livet? Hur gick den resan?
Jag tänker såhär. Som det är nu är det jag får anpassa mig till för att leva mitt liv på bästa möjliga sätt. För att få ut mesta möjliga av livet. För mig innebär det strikta rutiner, mat, sömn, vila, aktivitet på bestämda tider och med bestämda intervall. Inga oförutsedda grejer som förstör/ruckar på planeringen utan jag måste planera allt in i minsta detalj. och följa det. Gör jag det, följer de rutiner jag behöver följa så får jag numera fantastiska tre timmar nästan varje dag som jag kan vara aktiv på. Följer jag det inte, gör avsteg, gör mer än jag egentligen orkar så får jag bakslag som oftast inte är värda sitt pris.
Att jag har strikta rutiner, att jag följer dem, att jag (enligt andra bara, för mig är det ett enormt framsteg att kunna vara aktiv alls) har tre timmar/dag jag kan vara aktiv på innebär inte att jag har tänkt leva såhär resten av mitt liv. Det innebär bara att jag behöver göra det just nu.
Det här med acceptans ser jag ibland som något negativt. Människor stagnerar i att de inte kan och slutar försöka, slutar tänja på gränserna, slutar testa på olika sätt tills de hittar vad som faktiskt fungerar för dem och ser bara hopplöshet. Men, det kan också vara något positivt, att man accepterar att just nu är det såhär och att man anpassar sig utefter det men att drömmarna om vad jag ska göra (när jag blir frisk för min del) sedan ändå finns kvar och är högst levande.
Ingen trodde att jag någonsin skulle kunna bli så frisk som jag trots allt är idag. Ingen trodde att jag skulle komma upp ur rullstolen, kunna sluta med allt morfin eller ens att jag skulle överleva och jag har i efterhand fått veta att jag har fått vissa att gråta genom mitt prat om "när jag blir frisk ska jag..." för de trodde aldrig att det skulle bli bättre och tyckte att det var så hemskt. Jag tvekade inte för ett ögonblick. Det var helt omöjligt för mig att tänka att jag skulle vara så sjuk resten av mitt liv. Jag har lång väg kvar men har jag kommit ända hit så varför skulle inte resten gå? Blir jag inte frisk, i min mening arbetsför, så ja, då har jag nu iallafall livskvalité.
Jag tror att hur man hanterar saker och ting beror på enormt många faktorer. Jag har alltid, hela livet, fått kämpa hårt för att ens överleva så för mig är det sorgligt nog en helt naturlig del av livet. Inte sagt att jag inte har lidit av det eller att det skulle vara mindre jobbigt för mig än för någon annan men jag har aldrig tagit något annat än att jag får kämpa hårt för det jag vill förgivet. Jag är envis som synden, jag tror att det har räddat mig.
Jag har många gånger gråtit när jag har läst om människor som menar att deras nära och kära har räddat dem. Jag har aldrig vågat ställa sådana krav för jag har utgått ifrån att de då skulle lämna mig. Det är den erfarenheten jag har sedan tidigare. När jag har behövt människor som bäst har de vänt mig ryggen. Jag har blivit inbunden och väldigt privat pga det och det jag berättat har varit väl tillrättalagt för att inte stöta andra för mycket. Jag har slutat med det nu. Jag har insett att det jag gjort har hindrat mig ifrån att få äkta relationer. Ingen har fått lov att lära känna mig för jag har utgått ifrån att skulle jag visa mitt rätta jag, mitt sårbara jag, skulle ingen finnas kvar. Numera tänker jag att de som går ändå inte var värda min vänskap och kärlek. Inte värda min tid. Jag började mycket försiktigt och mycket trevande och ja, jag är livrädd ibland än men att få en äkta genuin relation är så mycket mer värt än de ytliga så jag fortsätter tänja på gränserna. Fortsätter våga visa mitt rätta jag, iallafall ibland.
Jag tror inte att det finns särskilt många drömmar man för sin egen skull behöver bli kvitt. Jag tror att det är våra drömmar som håller oss uppe. Livet är helt obarmhärtigt hårt emellanåt och hade vi då inte haft drömmar, vad skulle vi då kämpa för? Hur skulle vi ens orka fortsätta?
..
