Valptass
Trådstartare
Hej Buke. Har funderat på att skriva den här tråden länge, och kanske borde jag också ha gjort det för längesen, men nu känner jag bannemig att det är dags.
Jag har varit olyckligt kär i flera månader nu. Visste redan från börjar att det inte skulle kunna bli nåt, men det gick ändå inte att hejda känslorna. I början försökte jag helt enkelt bejaka och njuta av den sköna känslan som det ju faktiskt är att vara kär. Det eskalerade dock till en närmast sjuklig besatthet som jag än idag inte lyckats skaka av mig... Har fått extremt svårt att leva i nuet; tankarna är alltid nån annanstans. Det har medfört ett kraftigt tapp i mina prestationer i skolan - från A och B+ i betyg till att knappt klara av ett E, helt enkelt för att jag inte har huvudet med mig längre. Jag är liksom tankestörd eller något, och jag måste komma ur det.
Det jag egentligen känner att jag behöver, och det jag verkligen saknar i mitt liv, är att umgås med vänner och hitta på saker. Jag har dock ingen kvar pga olika omständigheter, och jag har väl aldrig varit sådär superduktig på att hitta nya vänner men mitt mående just nu har försvårat det ytterligare. Jag har försökt hitta sätt att hantera mina känslor och kontrollera mina tankar men det har varit mer eller mindre fruktlöst. Jag har spenderat en sjuklig mängd tid på att bara tänka - det har verkligen känts som att jag behöver reda ut en massa i mitt huvud, men jag har insett nu att jag aldrig kommer fram till något och att det jag egentligen gör är att förkovra mig i min misär... Knappast vettigt. Vissa stunder har varit riktigt svåra, och för att tygla tankarna har jag ansträngt mig för att fokusera på att t.ex. räkna baklänges från 1000.
Jag är inte riktigt lika ångestfylld längre, mest less på att vara ensam med mina tankar och sörja över kärleken som aldrig blev av. Jag har försökt använda dejtingappar för att om inte annat få in nya människor i mitt liv men jag tröttnar snabbt och är egentligen tämligen ointresserad. Hade gärna grottat ner mig i nån hobby men det har varit svårt. Min största passion är hundar, men vovven jag bor med nu har blivit en riktig hussegris och vill knappt gå på längre promenader med mig längre. Egen hund har jag dessvärre inte möjlighet att skaffa. Vill jättejättegärna börja rida igen, men det har jag inte råd med. Har svårt att hitta nya intressen.
Vet inte hur lyckat det här inlägget blev egentligen, och hur tydlig/otydlig min situation och mitt problem är haha. Vet väl egentligen inte vad jag väntar mig för svar heller... Jag behöver tips på hur jag kan släppa kärleken/ensamheten och komma tillbaka till verkligheten och nuet igen. Hur har ni gjort för att komma över olycklig kärlek? Går det att sluta vara kär? Hur har ni hanterat ensamma perioder i livet?
Jag har varit olyckligt kär i flera månader nu. Visste redan från börjar att det inte skulle kunna bli nåt, men det gick ändå inte att hejda känslorna. I början försökte jag helt enkelt bejaka och njuta av den sköna känslan som det ju faktiskt är att vara kär. Det eskalerade dock till en närmast sjuklig besatthet som jag än idag inte lyckats skaka av mig... Har fått extremt svårt att leva i nuet; tankarna är alltid nån annanstans. Det har medfört ett kraftigt tapp i mina prestationer i skolan - från A och B+ i betyg till att knappt klara av ett E, helt enkelt för att jag inte har huvudet med mig längre. Jag är liksom tankestörd eller något, och jag måste komma ur det.
Det jag egentligen känner att jag behöver, och det jag verkligen saknar i mitt liv, är att umgås med vänner och hitta på saker. Jag har dock ingen kvar pga olika omständigheter, och jag har väl aldrig varit sådär superduktig på att hitta nya vänner men mitt mående just nu har försvårat det ytterligare. Jag har försökt hitta sätt att hantera mina känslor och kontrollera mina tankar men det har varit mer eller mindre fruktlöst. Jag har spenderat en sjuklig mängd tid på att bara tänka - det har verkligen känts som att jag behöver reda ut en massa i mitt huvud, men jag har insett nu att jag aldrig kommer fram till något och att det jag egentligen gör är att förkovra mig i min misär... Knappast vettigt. Vissa stunder har varit riktigt svåra, och för att tygla tankarna har jag ansträngt mig för att fokusera på att t.ex. räkna baklänges från 1000.
Jag är inte riktigt lika ångestfylld längre, mest less på att vara ensam med mina tankar och sörja över kärleken som aldrig blev av. Jag har försökt använda dejtingappar för att om inte annat få in nya människor i mitt liv men jag tröttnar snabbt och är egentligen tämligen ointresserad. Hade gärna grottat ner mig i nån hobby men det har varit svårt. Min största passion är hundar, men vovven jag bor med nu har blivit en riktig hussegris och vill knappt gå på längre promenader med mig längre. Egen hund har jag dessvärre inte möjlighet att skaffa. Vill jättejättegärna börja rida igen, men det har jag inte råd med. Har svårt att hitta nya intressen.
Vet inte hur lyckat det här inlägget blev egentligen, och hur tydlig/otydlig min situation och mitt problem är haha. Vet väl egentligen inte vad jag väntar mig för svar heller... Jag behöver tips på hur jag kan släppa kärleken/ensamheten och komma tillbaka till verkligheten och nuet igen. Hur har ni gjort för att komma över olycklig kärlek? Går det att sluta vara kär? Hur har ni hanterat ensamma perioder i livet?