Kazaam
Trådstartare
Jag behöver få lite neutrala åsikter om min älskade vovve.
Han är en blandras chihuahua/powder puff, med lite inblandning av nåt mer på mammans sida, 4 år, kastrerad sedan 6 månadersdagen då han blev könsmogen redan vid 3-4 månaders ålder. Han kommer från en 'valpfabrik' vilket jag inte visste något om när jag köpte den söta valpen. Idag skulle jag ALDRIG köpa en valp så som det var, men det gjorde jag alltså då. Uppfödarens hundar har det bra, men hon avlar på ALLT och de hundar jag hört talas om här omkring som kommer därifrån lider alla av diverse problem som lynnesfel, svår stress, olika sjukdomar..
Nu till min lilla plutt.
Först o främst blev han alltså tidigt kastrerad. Dock hjälpte det endast för själva avlandet, han KAN ju inte bli pappa, men han parar tikar med hängning o allt. Han blir superstressad när det finns löptik i närheten. Tyvärr har jag en tik i huset o när hon löper måste jag lämna bort honom.
Även när han blir väldigt glad, som varje gång vi ska ut, ofta när det är matdags osv så 'slår det över' och han rider på tiken vilt juckande.. Ett inte helt normalt beteende enligt mig.
Han har svår allergi, främst mot gräs, och mot damm, sedan han var ca 1 år. Han går på cortison mot det. I perioder på maxdos vilket medför att han blir oerhört trött o knappt ens vill gå på promenad. Jag har inte velat prova sprutor m vaccin då han är hysteriskt spruträdd.
Största delen av dagarna vill han ligga i sovrummet i eller under sängen, och om dörren dit är stängd lägger han sig i duschkabinen. Kanske för att det är svalare på de ställena, men han har inget som helst intresse av att vara med flocken, och då menar jag även oss människor. Ibland kommer han o lägger sig i mitt knä, men det blir alltmer sällan och bara om det är stängt till de andra ställena.
Han har problem med båda knäna, inget han har ont av, men knäskålarna är helt lösa på båda sidor och kan flyttas åt båda håll hur enkelt som helst.
Han har problem med luftvägarna och har alltid en lite visslande andning då han är trång i halsen och han får ofta svåra attacker där han står och drar in luft och låter som han ska kvävas, så där som vissa småhundar gör, lite som när de har noskvalster (vet inte hur jag ska förklara det)
Han leker aldrig längre. Jaga flugor är kul, men i övrigt har han inte lekt på ett par år. Jag brukar säga att han är som en sur gammal farbror och hade jag inte själv hämtat den där lilla ljuvliga valpen så hade jag trott att de ljugit om hans ålder.
Han är den kärleksfullaste hund jag träffat. Ingen blir så glad som honom när man kommer hem. De han älskar, de älskar han högt och innerligt och visar det tydligt just när man kommer hem.
Sammantaget har jag inom mig tankar på hur bra han egentligen mår som alltid drar sig undan, aldrig leker, är ganska stressad och är den som alltid drar igång hela flocken för absolut ingenting då han ett ut tre börjar stormskälla till synes utan anledning. Det kanske är ett typiskt småhundssyndrom, men min andra lilla hund gör inte så...
Han är en mkt osäker liten kille, mkt van att träffa olika hundar men har ett oerhört dubbelt språk då han morrar o viftar på svansen samtidigt.
Han är min och framförallt min sons älskade lilla hund. Jag har så svårt att tänka mig att ta bort honom då han inte uppenbart lider eller är riktigt sjuk. Men samtidigt är jag en sån som alltid ser till djurets bästa och alltid tycker att det är bättre att de får somna in än att leva ett dåligt liv.
Jag har börjat tänka på hur jag hade resonerat om det varit någon annans hund, och det är därför jag vänder mig till er nu. Vill helt enkelt ha lite kloka råd och tankar...
Tack för att ni läst min novell
Han är en blandras chihuahua/powder puff, med lite inblandning av nåt mer på mammans sida, 4 år, kastrerad sedan 6 månadersdagen då han blev könsmogen redan vid 3-4 månaders ålder. Han kommer från en 'valpfabrik' vilket jag inte visste något om när jag köpte den söta valpen. Idag skulle jag ALDRIG köpa en valp så som det var, men det gjorde jag alltså då. Uppfödarens hundar har det bra, men hon avlar på ALLT och de hundar jag hört talas om här omkring som kommer därifrån lider alla av diverse problem som lynnesfel, svår stress, olika sjukdomar..
Nu till min lilla plutt.
Först o främst blev han alltså tidigt kastrerad. Dock hjälpte det endast för själva avlandet, han KAN ju inte bli pappa, men han parar tikar med hängning o allt. Han blir superstressad när det finns löptik i närheten. Tyvärr har jag en tik i huset o när hon löper måste jag lämna bort honom.
Även när han blir väldigt glad, som varje gång vi ska ut, ofta när det är matdags osv så 'slår det över' och han rider på tiken vilt juckande.. Ett inte helt normalt beteende enligt mig.
Han har svår allergi, främst mot gräs, och mot damm, sedan han var ca 1 år. Han går på cortison mot det. I perioder på maxdos vilket medför att han blir oerhört trött o knappt ens vill gå på promenad. Jag har inte velat prova sprutor m vaccin då han är hysteriskt spruträdd.
Största delen av dagarna vill han ligga i sovrummet i eller under sängen, och om dörren dit är stängd lägger han sig i duschkabinen. Kanske för att det är svalare på de ställena, men han har inget som helst intresse av att vara med flocken, och då menar jag även oss människor. Ibland kommer han o lägger sig i mitt knä, men det blir alltmer sällan och bara om det är stängt till de andra ställena.
Han har problem med båda knäna, inget han har ont av, men knäskålarna är helt lösa på båda sidor och kan flyttas åt båda håll hur enkelt som helst.
Han har problem med luftvägarna och har alltid en lite visslande andning då han är trång i halsen och han får ofta svåra attacker där han står och drar in luft och låter som han ska kvävas, så där som vissa småhundar gör, lite som när de har noskvalster (vet inte hur jag ska förklara det)
Han leker aldrig längre. Jaga flugor är kul, men i övrigt har han inte lekt på ett par år. Jag brukar säga att han är som en sur gammal farbror och hade jag inte själv hämtat den där lilla ljuvliga valpen så hade jag trott att de ljugit om hans ålder.
Han är den kärleksfullaste hund jag träffat. Ingen blir så glad som honom när man kommer hem. De han älskar, de älskar han högt och innerligt och visar det tydligt just när man kommer hem.
Sammantaget har jag inom mig tankar på hur bra han egentligen mår som alltid drar sig undan, aldrig leker, är ganska stressad och är den som alltid drar igång hela flocken för absolut ingenting då han ett ut tre börjar stormskälla till synes utan anledning. Det kanske är ett typiskt småhundssyndrom, men min andra lilla hund gör inte så...
Han är en mkt osäker liten kille, mkt van att träffa olika hundar men har ett oerhört dubbelt språk då han morrar o viftar på svansen samtidigt.
Han är min och framförallt min sons älskade lilla hund. Jag har så svårt att tänka mig att ta bort honom då han inte uppenbart lider eller är riktigt sjuk. Men samtidigt är jag en sån som alltid ser till djurets bästa och alltid tycker att det är bättre att de får somna in än att leva ett dåligt liv.
Jag har börjat tänka på hur jag hade resonerat om det varit någon annans hund, och det är därför jag vänder mig till er nu. Vill helt enkelt ha lite kloka råd och tankar...
Tack för att ni läst min novell
