viv
Trådstartare
Ska försöka göra en lång historia kort:
För drygt ett år sen tog jag och min sambo hand om en liten chihuahua-tik som då var två år. Familjen som hade haft henne innan hade köpt henne till den 15- åriga dottern. Det var genom bekantas bekanta vi fick nys om den här lilla hunden. Hunden hade iaf varit ute ett tiotal gånger i sitt 2- åriga liv, för hon gick på kattlåda resten av gångerna. Klorna var aldrig klippta och maten hon fick var hundgodis typ frolic, leverpastej och någon korvbit ibland. Klorna var så långa att de såg ut som fågelklor, så hennes benställning är minst sagt lite underlig. Vi har varit på flertalet vetundersökningar för att kolla hur mycket skada hon kan ha tagit under den tiden. Men enligt veterinärerna så finns det inget fysiskt fel på henne.
Men nu till det psykiska:
Hon är jätteosäker på det mesta och det är förståeligt. Vi har tagit det väldigt lugnt med allt och inte skyndat på utan det har fått ta sin tid. Men så fort hon känner sig osäker eller vad det än är så skriker hon. Det här är inga vanliga skrik, har aldrig hört något liknande från en hund tidigare.
Det är väldigt svårt att säga när skriken kommer. Ibland räcker det att man går förbi henne så skriker hon. Ibland skriker hon för att du klappar henne, ibland kan du klappa henne utan skrik etc
Det finns liksom ingen förklaring till skriken. Vi kan inte säga: "När vi gör si eller så...då skriker hon."
De här skriken är jättehöga, än så länge har inte grannarna klagat, men tror
att det inte ligger långt borta. Det är inte så att de här skriken kommer då och då utan minst 4-5ggr per dag. Våran papillonkille som vi hade sedan tidigare blir lika stressad som vi. Det här är jättejobbigt för oss allihopa!
Hon är inte kontaktsökande över huvudtaget, hon ligger helst för sig själv i sin
säng. När vi ska ut får vi alltid hämta henne och lyfta ur henne, när någon av oss kommer hem från jobbet/skolan kommer alltid våran papillon och hälsar men hon ligger alltid kvar. Hon kommer aldrig fram spontant för att
hälsa utan hon är väldigt tillbakadragen och vill helst bara vara i sin egna lilla värld.
Hon vill inte heller gå på några golv, utan vi har mattor kors och tvärs i hela lägenheten och får bära henne till mat- och vattenskålar ett par gånger om dagen.
Jag misstänker att hon eventuellt kan vara en smuggelhund, för när jag har frågat förra ägarna var hon kommer ifrån så sa pappan i familjen att han hade köpt henne av en gubbe på en parkering när hon var 6?!
veckor. Han hade tydligen haft flera valpar i bilen och pappan fick välja och vraka som han uttryckte det.
Detta kan ju vara en del i varför hon är så rädd och osäker som hon är.
Nu till frågan:
Jag vet att det tar lång tid med vanvårdade hundar, men borde vi inte sett något framsteg nu? Just nu är det bara en liten olycklig hund som inte verkar tycka livet är roligt över huvudtaget. Vi har kontaktat en hundpsykolog som vi eventuellt ska träffa i nästa vecka, det känns som att det är sista chansen nu. Är jag helt galen som tänker på avlivning? Jag vill bara hennes bästa och så som hon är nu kan hon omöjligt må bra
Nu blev det hemskt långt iaf och kanske lite svamligt men tack snälla ni som orkat läsa så här långt
För drygt ett år sen tog jag och min sambo hand om en liten chihuahua-tik som då var två år. Familjen som hade haft henne innan hade köpt henne till den 15- åriga dottern. Det var genom bekantas bekanta vi fick nys om den här lilla hunden. Hunden hade iaf varit ute ett tiotal gånger i sitt 2- åriga liv, för hon gick på kattlåda resten av gångerna. Klorna var aldrig klippta och maten hon fick var hundgodis typ frolic, leverpastej och någon korvbit ibland. Klorna var så långa att de såg ut som fågelklor, så hennes benställning är minst sagt lite underlig. Vi har varit på flertalet vetundersökningar för att kolla hur mycket skada hon kan ha tagit under den tiden. Men enligt veterinärerna så finns det inget fysiskt fel på henne.
Men nu till det psykiska:
Hon är jätteosäker på det mesta och det är förståeligt. Vi har tagit det väldigt lugnt med allt och inte skyndat på utan det har fått ta sin tid. Men så fort hon känner sig osäker eller vad det än är så skriker hon. Det här är inga vanliga skrik, har aldrig hört något liknande från en hund tidigare.
Det är väldigt svårt att säga när skriken kommer. Ibland räcker det att man går förbi henne så skriker hon. Ibland skriker hon för att du klappar henne, ibland kan du klappa henne utan skrik etc
Det finns liksom ingen förklaring till skriken. Vi kan inte säga: "När vi gör si eller så...då skriker hon."
De här skriken är jättehöga, än så länge har inte grannarna klagat, men tror
att det inte ligger långt borta. Det är inte så att de här skriken kommer då och då utan minst 4-5ggr per dag. Våran papillonkille som vi hade sedan tidigare blir lika stressad som vi. Det här är jättejobbigt för oss allihopa!
Hon är inte kontaktsökande över huvudtaget, hon ligger helst för sig själv i sin
säng. När vi ska ut får vi alltid hämta henne och lyfta ur henne, när någon av oss kommer hem från jobbet/skolan kommer alltid våran papillon och hälsar men hon ligger alltid kvar. Hon kommer aldrig fram spontant för att
hälsa utan hon är väldigt tillbakadragen och vill helst bara vara i sin egna lilla värld.
Hon vill inte heller gå på några golv, utan vi har mattor kors och tvärs i hela lägenheten och får bära henne till mat- och vattenskålar ett par gånger om dagen.
Jag misstänker att hon eventuellt kan vara en smuggelhund, för när jag har frågat förra ägarna var hon kommer ifrån så sa pappan i familjen att han hade köpt henne av en gubbe på en parkering när hon var 6?!
veckor. Han hade tydligen haft flera valpar i bilen och pappan fick välja och vraka som han uttryckte det.Detta kan ju vara en del i varför hon är så rädd och osäker som hon är.
Nu till frågan:
Jag vet att det tar lång tid med vanvårdade hundar, men borde vi inte sett något framsteg nu? Just nu är det bara en liten olycklig hund som inte verkar tycka livet är roligt över huvudtaget. Vi har kontaktat en hundpsykolog som vi eventuellt ska träffa i nästa vecka, det känns som att det är sista chansen nu. Är jag helt galen som tänker på avlivning? Jag vill bara hennes bästa och så som hon är nu kan hon omöjligt må bra
Nu blev det hemskt långt iaf och kanske lite svamligt men tack snälla ni som orkat läsa så här långt
