Olycklig händelse

[Aslan]

Jag och hundarna var ute och gick med en bekant med hennes tre tikar. hundarna var lösa och busade som vanligt. På en raksträcka ser jag att det kommer kommer ett annat par med två newfoundlands. Jag kallar in min hund och hon sina. När hundarna är påväg mot oss, ser jag att deras börjar dra som galningar och sedan släpper dom sina koppel så sina hundar kan springa ikapp våra.

Dom hinner ikapp en av mina (blandrasen) och hoppar på honom och biter honom ordentligt i rumpan och trycker ner honom i marken och sen är anfallet igång. Min hund kan inte göra något med så två stora hundar utan ligger bara på marken med dom över sig och skriker. Jag får hjärtstillestånd i en sekund innan jag springer fram och försöker få tag i en av dom.

efter vad som känns som en evighet lyckas jag sparka till den ena hunden så han släpper taget i sidan på min hund och får således tag i kopplet som hänger under magen på hunden. hon med tikarna hjälper mig under hela händelseförloppet att få bort hundarna.

ägarna står bara och glor som två fågelholkar. När vi fått bort den ena får dom fart och vi hjälps åt att få bort den andra. Jag tar min hund och går iväg från alla hundar för att kolla hur illa det tog.

Ingen större fysisk skada skedd. Men psykiskt... Nu vid hundmöten spänner han sig och kan morra åt andra hundar och reser ragg. Den lilla beter sig som vanligt (skiter i dom). Jag ignorerar honom när han gör så och fortsätter bara som vanligt. Jag har provat att korrigera med att ta ett stadigt tag i kopplet och ett bestämt nej. Då eskalerade nästan bara beteendet istället. hur går jag vidare nu? Någon som har förslag?

 

[Lilljessicah]

Sv: Olycklig händelse

Usch va surt!

Min ena hund har hamnat i lite samma sits. Vi har dock inte blivit påhoppade men såväl påsprungna av lösa hundar rätt ofta sen vi flyttade till stan.
Efter varje påspringning tar det allt mellan 5-20 hundmöten innan han kan slappna av och bara passera normalt igen.

Jag brukar låtsas som det regnar och se till att alltid göra det jag kan för att han ska få trevliga upplevelser med okända hundar igen.
Att ge hunden något annat än själva hunden att fokusera på kan också vara en god idè på en del hundar, tex någon typ av skvallerträning. Eller att lära in ett ord som betyder: nu får vi möte, gå här och passera.


Hoppas det löser sig!

 

[skuggi]

Sv: Olycklig händelse

Jag hoppar över alla kommentarer om vad man skulle vilja göra med hundägarna... det lämpar sig inte i skrift

Båda våra hundar har i olika skeden reagerat olika typer av negativt pga osäkerhet. Men första hunden försökte jag vara "sträng", typ skärp dig, gå HÄR osv. Som du skriver eskalerade bara osäkerheten då.

Nu har vi kört skvallerträning typ Ååååååååh! Titta VOVVAR där borta!!! Då får man ju GOOOODISSS!!!!
Och sen typ godisautomat genom hela hundmötet, och nu upplever jag faktiskt MYCKET mindre fokus på mötande hundar, mer att de tittar på mig: "ska hon börja spotta ur sig godis nu när det kommer en hund, eller?"

Typ

 

[Blandrastik]

Sv: Olycklig händelse

Ingen större fysisk skada skedd. Men psykiskt... Nu vid hundmöten spänner han sig och kan morra åt andra hundar och reser ragg. Den lilla beter sig som vanligt (skiter i dom). Jag ignorerar honom när han gör så och fortsätter bara som vanligt. Jag har provat att korrigera med att ta ett stadigt tag i kopplet och ett bestämt nej. Då eskalerade nästan bara beteendet istället. hur går jag vidare nu? Någon som har förslag?

Håller med föregående talare om vad jag tycker om den andre hundägare..

Men, hade faktiskt ett väldigt liknade fall här i veckan, jag jobbar med problemhundar, där satt det faktiskt i matten trots att hon resonerade exakt som du. Just den här hunden tävlar i höga klasser lydnad och där valde jag att jobba med hela ekipaget med saker som de kunde "med vänstra handen bakbunden och fötterna i en hink-typ" Skitlätta saker, sen babblade jag bort matten med hjälp av lydnadövningarna, så hon ändrade fokus helt och då gick mötena som smort.

 

[Sammet]

Sv: Olycklig händelse

Jag är inte utbildad på hundar och därför är detta bara rena reflektioner utifrån egna erfarenheter...

Nära jobbet finns det en gård som har en hund. I början när vi gått förbi där med hästarna (jag är ny på jobbet) så har hunden lurpassat, dvs den har legat snäll och tyst och sen börjat skälla när vi är nära eller precis passerat.
Detta har eskallerat de gånger ägaren till hunden kommit rusande och skällt på hunden.

Jag började på ren reflex berömma och prata med hunden när vi gick förbi och detta fungerade utmärkt. Hunden har slutat skälla, jag måste fortfarande prata med långa, mjuka ord och beröm när vi går förbi med som sagt, inget mer skäll.
Vad jag säger är inte så viktigt som Hur jag säger det.
I princip så skulle jag kunna rabbla ett recept på sockerkaka eftersom hunden mest lyssnar på min röst, min attityd och mitt tonläge.

Att ryta åt eller försöka "dominera" i en situation där en hund är rädd ger bara en änmer rädd hund enligt min högst begränsade erfarenhet.
Men det tror jag man kan dra paralleller till alla arter, ryter du åt en rädd människa blir ju denna inte mer lugn och trygg utan tvärt om, mer rädd och stressad.


Jag skulle gått på Skuggis linje om det är så att du vill ta hand om detta "problem" själv. tycker SKuggis sätt att lösa sitt problem lät som ett sätt som är trevligt för hunden och kreativt utvecklande.

Det handlar ju helt enkelt om att omregistrera en dålig erfarenhet hos hunden till att mötet blir positivt.

 

[Aslan]

Sv: Olycklig händelse

Ja, jag tänker lösa detta problemet själv. Och just nu så ignorerar jag honom när han blir osäker och berömmer när han söker kontakt för stöd.

Beroende på var, hur och när vi möter någon så kan jag lägga in någon övning också.

 

[Koriander]

Sv: Olycklig händelse

Väldigt kloka ord från Sammet! Håller helt och hållet med. Brukade själv rida förbi ett ställe där jag visste att hunden ofta var lös på tomten och kom som ett skott och råskällde på oss när vi passerade. Jag brukade hälsa på hunden och prata med den dels för att lugna hästen och försöka få bort hundens uppmärksamhet på hästen. Klart att hunden skällde lite ändå, men det var ett sätt att avdramatisera situationen för både hund och häst.
Dom gångerna jag och min hund har mött en lös hund på promenaden så har jag lyckats att få stopp på den lösa och tilloch med fått den att lomma hem med svansen mellan benen. Jag brukar helt enkelt säga åt dom att gå hem med en riktigt sträng röst och peka med handen. Dom flesta hundar vet vad dom orden betyder (eller tonläget) och kommer av sig lite. Kan tänka mig att dom hundarna inte har varit av den aggressiva sorten, utan bara lite nyfikna på oss, men jag vågar inte ta några risker. Min förra hund kunde aldrig hantera hundmöten och skulle nog ha slagits tills nån hade dött. Han var sån ända sen han var en liten valp. Det fanns bara två andra hundar han tålde, resten skulle han helst ha ätit upp.

 

[skuggi]

Sv: Olycklig händelse

Ja, jag tänker lösa detta problemet själv. Och just nu så ignorerar jag honom när han blir osäker och berömmer när han söker kontakt för stöd.

Beroende på var, hur och när vi möter någon så kan jag lägga in någon övning också.

Om jag jämför med hur jag skulle gjort med en häst, så skulle jag nog inte ignorerat osäkerheten, utan visat hunden/hästen att "jag ser att du blev osäker nu, kom och gå här(typ) så får du en godis också"

Att liksom försöka avleda(inte trösta eller så) med en jätteenkel övning som kanske även innebär att jag går emellan hundmötet/det läskiga samtidigt som det blir godis och beröm.
Då kan jag berömma DET beteendet, istället för att råka berömma osäkerheten genom att klappa/trösta.

Det är kanske så du gör, ville bara förtydliga hur jag menade. Att ignorera osäkerheten låter lite som att man lite lämnar hunden "åt sitt öde" att hantera osäkerheten själv, och då inbillar jag mig att det blir ännu mer osäkerhet?

 

[Aslan]

Sv: Olycklig händelse

När hunden blir osäker på något, oavsett vad så VILL jag att han ska söka min kontakt för vägledning, och det är det beteendet jag förstärker när jag ignorerar honom när han tar egna beslut om att ta saken i egna händer. Om jag istället korrigerar honom så eskalerar beteendet istället.

Möter vi någon på en trång väg, så kan jag be honom om att sitta, ligga eller vad som nu är lämpligast för situationen. Jag tycker redan efter så kort tid att han blivit mycket bättre, och hanterar det på ett bättre sätt = söker min kontakt istället för att hitta på dumheter.

Det jag funderar på nu är, vågar jag släppa ihop honom med min väns hund som han känner sedan innan? Dom känner varandra mycket väl.

Jag har avvaktat med det. Och hur gör jag det på bästa sätt? Vi har gått promenader ihop sedan händelsen och då visar han inget mer än att han reser raggen lite precis vid mötet.