T
Tulipanaros
Jag är medryttare på en 7-åring som i sitt "tidigare liv" (tills dess att hon var 4-5 år)blev illa behandlad av sina ägare. De ville att hon skulle arbeta på galoppbanan, något hon inte ville. Hon såldes då som ridhäst.
Hon har inte mycket förtroende för människor utan är helst ledare själv. Hon dominerar även sina kompisar i hagen. Hon är även ovanligt intelligent och lättlärd. Tyvärr är hon inte så lätt att hantera. Rätt vad det är bestämmer hon sig för att hon inte vill vad människan vill, och då är det tvärstopp. Om man i det läget skulle insistera med kraft(har jag hört) kan hon tänkas protestera kraftfullt tillbaks på ett för människan inte helt hälsosamt sätt. Om man däremot lirkar och är lugn och envis brukar det gå bättre, även om det då innebär att allt tar en OFANTLIG tid. Att gå 100 meter kan ta en timma...
De senaste månaderna har hennes ägare/ryttare varit bortrest och en annan ryttare haft ägaransvar. Under den här perioden har vi försökt gå tillbaks till läge noll och lära henne allt från början. Gå undan för tryck, lyfta på hovar, göra halt för röstkommando, och så vidare. Vi har även lärt henne små lekar hon gillar, som att plocka upp saker från marken och så.
Jag kan inte säkert säga att hennes utveckling gått framåt. Jag tycker i och för sig det, men det kan lika gärna bero på att jag själv lärt mig mer om hur man hanterar hästar - så i ärlighetens namn har jag inte en aning om hur väl förtroende- och ledarskapsträningen fungerat.
Kruxet är nu detta: Snart kommer hennes ägare tillbaks och då kommer "vikarien" att försvinna mer och mer ur bilden. Ägaren håller nog till stora delar med om min och "vikariens" hästfilosofi i teorin (d.v.s. att ta allt mycket lugnt, inte pressa hästen, inte tro att den vill ha "makt" (d.v.s. mycket NH- och western-inspirerat)), men har dels ganska kort stubin och har dels uppfattningen att hästen måste "sättas på plats" genom lämpor.
Ja, alla får ha sin uppfattning, och hennes kanske är riktig, jag är inte tillräckligt kunnig för att påstå att hon har fel.
Men det är lätt att konstatera att vi är mycket olika i hur vi hanterar hästen och jag börjar nu fundera på om jag borde söka mig en annan häst att vara medryttare på. VAd har ni för erfarenheter av detta? KAN man vara så olika utan att hästen blir alldeles förvirrad? Kan mitt arbete med hästen utvecklas trots att ägaren är så annorlunda? Eller bör jag hoppa av? Jag vill ju gärna komma vidare framåt, mitt mål med medrytteriet är inte att för evigt stå på backen och träna förtroende. Det hela kompliceras ytterligare av att ägaren kan bli litet svartsjukt bevakande, i synnerhet som de andra hästägarna i samma stall tycker att hon (ägaren alltså) borde hantera hästen mer som jag och "vikarien" gör.
TACKSAM för råd!
Hon har inte mycket förtroende för människor utan är helst ledare själv. Hon dominerar även sina kompisar i hagen. Hon är även ovanligt intelligent och lättlärd. Tyvärr är hon inte så lätt att hantera. Rätt vad det är bestämmer hon sig för att hon inte vill vad människan vill, och då är det tvärstopp. Om man i det läget skulle insistera med kraft(har jag hört) kan hon tänkas protestera kraftfullt tillbaks på ett för människan inte helt hälsosamt sätt. Om man däremot lirkar och är lugn och envis brukar det gå bättre, även om det då innebär att allt tar en OFANTLIG tid. Att gå 100 meter kan ta en timma...
De senaste månaderna har hennes ägare/ryttare varit bortrest och en annan ryttare haft ägaransvar. Under den här perioden har vi försökt gå tillbaks till läge noll och lära henne allt från början. Gå undan för tryck, lyfta på hovar, göra halt för röstkommando, och så vidare. Vi har även lärt henne små lekar hon gillar, som att plocka upp saker från marken och så.
Jag kan inte säkert säga att hennes utveckling gått framåt. Jag tycker i och för sig det, men det kan lika gärna bero på att jag själv lärt mig mer om hur man hanterar hästar - så i ärlighetens namn har jag inte en aning om hur väl förtroende- och ledarskapsträningen fungerat.
Kruxet är nu detta: Snart kommer hennes ägare tillbaks och då kommer "vikarien" att försvinna mer och mer ur bilden. Ägaren håller nog till stora delar med om min och "vikariens" hästfilosofi i teorin (d.v.s. att ta allt mycket lugnt, inte pressa hästen, inte tro att den vill ha "makt" (d.v.s. mycket NH- och western-inspirerat)), men har dels ganska kort stubin och har dels uppfattningen att hästen måste "sättas på plats" genom lämpor.
Ja, alla får ha sin uppfattning, och hennes kanske är riktig, jag är inte tillräckligt kunnig för att påstå att hon har fel.
Men det är lätt att konstatera att vi är mycket olika i hur vi hanterar hästen och jag börjar nu fundera på om jag borde söka mig en annan häst att vara medryttare på. VAd har ni för erfarenheter av detta? KAN man vara så olika utan att hästen blir alldeles förvirrad? Kan mitt arbete med hästen utvecklas trots att ägaren är så annorlunda? Eller bör jag hoppa av? Jag vill ju gärna komma vidare framåt, mitt mål med medrytteriet är inte att för evigt stå på backen och träna förtroende. Det hela kompliceras ytterligare av att ägaren kan bli litet svartsjukt bevakande, i synnerhet som de andra hästägarna i samma stall tycker att hon (ägaren alltså) borde hantera hästen mer som jag och "vikarien" gör.
TACKSAM för råd!