Ointresserad av andra barn

[hljomalind]

Är lite fundersam över en grej med min 3.5åring.
Det är en härlig kille med mycket fantasi och funderingar, är pratsam, älskar rollekar, och har alltid varit social och charmat vuxna runt omkring sig, lugn som person, och glad för det mesta, men driver oss också förstås till vansinne ibland, precis som det väl ska vara i denna ålder. Fullt normal i all utveckling som det verkar. Men han verkar inte ha nåt intresse av att leka med andra barn, och det är där jag ser att han sticker ut mot andra jämnåriga. Han går 3 dar i veckan på förskola, övrig tid är vi mycket iväg på öppna förskolor/lekplatser osv. och när de andra barnen gärna leker (och ibland bråkar)med varandra så leker han glatt med nåt eget projekt eller vill leka med oss föräldrar. När andra barn söker kontakt så är han oftast avvisande genom att ignorera totalt eller byter lek när det kommer ett annat barn och "stör" som han verkar tycka. Han hejar inte tillbaka när vi träffar på förskolekompisar nånstans, utan tittar surt åt ett annat håll, och det är lite samma reaktion när hans kompisar kommer fram för att välkomna honom till förskolan.
På förskolan säger de att han är glad och positiv, är aktivt deltagande på samlingarna, men leker annars mycket för sig själv och verkar trivas så. Vi har inte pratat nåt närmare egentligen, men ska snart ha utvecklingssamtal, så då kommer vi ta upp funderingarna.

Jag undrar om det är nåt vi borde på nåt sätt hjälpa honom med, eller om vi bara ska slappna av och tänka att det kommer så småningom. Jag tror inte att han själv mår dåligt över det. Han säger ibland att han älskar sig själv, och att han är sin egen bästa kompis, och det är ju rätt häftigt egentligen, är det inte dit vi alla försöker sträva hela livet? Jag vill ju inte ta ifrån honom den känslan genom att börja sända ut signaler om att han borde vara på ett annat sätt med andra barn. Men samtidigt känns det viktigt att han inte "halkar efter", en lugn och lite försiktig tänkarkille som inte tar för sig så mycket, jag ser väl mig själv en del i honom och önskar att han ska få växa upp utan den känsla av utanförskap, blyghet och "ranglåghet" som jag ofta fick uppleva under många år.

 

[hljomalind]

Vill tillägga att jag självklart är medveten om vikten av att inte låta mitt bagage gå in och påverka hur jag ser på situationen och göra ett problem av nåt som inte är det. Så säg gärna åt mig att skärpa mig på den punkten.

 

[Mabuse]

Vill tillägga att jag självklart är medveten om vikten av att inte låta mitt bagage gå in och påverka hur jag ser på situationen och göra ett problem av nåt som inte är det. Så säg gärna åt mig att skärpa mig på den punkten.

Jag tänker att han kanske är en sådan som behöver lite tid för att knäcka den sociala koden och komma på hur man skapar egna relationer till andra barn? Leka med anonyma barn på lekplatsen/öppna förskolan är inte samma sak.

Så jag skulle nog tänka att han verkar behöva mer än tre dagar per vecka för att få till kompisar på dagis, och fundera på om han kunde få gå heltid, som de andra barnen gör.

 

[Sol]

Min 8-åring var lite så också. Det släppte vid ca 4 års ålder. Han har fortfarande svårt att ta initiativ till främmande barn, men om de närmar sig är han med på noterna.

 

[hljomalind]

Så jag skulle nog tänka att han verkar behöva mer än tre dagar per vecka för att få till kompisar på dagis, och fundera på om han kunde få gå heltid, som de andra barnen gör.

Jag har väl också tänkt den tanken. Genom deltidsjobb på oregelbundna tider går vi föräldrar om varann mycket och för att få kontinuitet går han redan nu mer på förskolan än han egentligen behöver utifrån våra jobbscheman. Det blir runt 20 timmar per vecka. Och jag har tänkt att det varit bra för honom att inte behöva gå så långa och många dagar, och härligt att kunna få vara så mycket med sitt barn de första åren. Men nu om jag ska vara ärlig vet jag inte om det gynnar någon av oss. Min man jobbar sen några månader nästan heltid, själv jobbar jag halvtid, och när jag haft många lediga dar i rad känner jag mig nästan lite utbränd och tycker det är skönt att åka till jobbet. Sonen är väldigt mammig när vi är båda föräldrar hemma också det är jobbigt för oss alla. Nästan alltid varit så, men blivit värre sen pappan börjat jobba mer.
Det är inget val av mig att vara föräldraledig på halvtid utan jag har en halvtidstjänst i grunden eftersom jag värdesätter min fritid mer än pengar. Sen finns där också lite konstnärsdrömmar, men dessa är lagda på hyllan sen sonen kom in i bilden. Så sugen jag är på att komma igång med nåt igen! Men min kommun är rätt retriktiv med barnomsorgsbeviljandet. Och att gå upp i tid på nuvarande jobb då? Nja, jag älskar mitt jobb så som jag har det, men de 75%tjänsterna (finns ej heltid) som finns suger schemamässigt med svårt att få vettig sömnrutin, och skulle skapa många fler schemakrockar för oss då vi får fixa barnvakt utanför förskolans öppettider. Jaja, nu blev det mycket off-topic gnäll här. Kanske går att snacka med dom om mer förskoletid ändå (utifrån barnets behov då förstås), även om min kommun verkar rätt restriktiv med det.

 

[Tora]

Jag har väl också tänkt den tanken. Genom deltidsjobb på oregelbundna tider går vi föräldrar om varann mycket och för att få kontinuitet går han redan nu mer på förskolan än han egentligen behöver utifrån våra jobbscheman. Det blir runt 20 timmar per vecka. Och jag har tänkt att det varit bra för honom att inte behöva gå så långa och många dagar, och härligt att kunna få vara så mycket med sitt barn de första åren. Men nu om jag ska vara ärlig vet jag inte om det gynnar någon av oss. Min man jobbar sen några månader nästan heltid, själv jobbar jag halvtid, och när jag haft många lediga dar i rad känner jag mig nästan lite utbränd och tycker det är skönt att åka till jobbet. Sonen är väldigt mammig när vi är båda föräldrar hemma också det är jobbigt för oss alla. Nästan alltid varit så, men blivit värre sen pappan börjat jobba mer.
Det är inget val av mig att vara föräldraledig på halvtid utan jag har en halvtidstjänst i grunden eftersom jag värdesätter min fritid mer än pengar. Sen finns där också lite konstnärsdrömmar, men dessa är lagda på hyllan sen sonen kom in i bilden. Så sugen jag är på att komma igång med nåt igen! Men min kommun är rätt retriktiv med barnomsorgsbeviljandet. Och att gå upp i tid på nuvarande jobb då? Nja, jag älskar mitt jobb så som jag har det, men de 75%tjänsterna (finns ej heltid) som finns suger schemamässigt med svårt att få vettig sömnrutin, och skulle skapa många fler schemakrockar för oss då vi får fixa barnvakt utanför förskolans öppettider. Jaja, nu blev det mycket off-topic gnäll här. Kanske går att snacka med dom om mer förskoletid ändå (utifrån barnets behov då förstås), även om min kommun verkar rätt restriktiv med det.

Prata med förskolepersonalen. Hos oss är de dom som begär mer tid om dom tycker barnet behöver det.

 

[hljomalind]

Min 8-åring var lite så också. Det släppte vid ca 4 års ålder. Han har fortfarande svårt att ta initiativ till främmande barn, men om de närmar sig är han med på noterna.

Skönt att höra att det släppte! Sen är det självklart så att barn är olika mycket framåt och så måste det få vara. Men jag har hittills inte tänkt på min son som tillbakadragen, då han varit så social, trygg och utåtriktad sen han var liten - mot vuxna. Kanske har vi umgåtts för lite med barnfamiljer, vi har inga nära vänner med barn i samma ålder, men skulle nog kunna jobba lite mer på det. De gånger han verkat ha lite utbyte av lek med andra barn har det varit i hemmiljö med enstaka andra barn.

 

[hljomalind]

Prata med förskolepersonalen. Hos oss är de dom som begär mer tid om dom tycker barnet behöver det.

Ska göra det!

 

[LiZH]

Påminner om min son när han var i den åldern. Det släppte för honom runt 5årsåldern. Innan dess var han inte alls särskilt intresserad av att leka med andra barn- ibland sade han att han ville leka men det slutade alltid med att han var själv (självvalt- han bjöd inte in till lek eller försökte leka med ens när andra barn var i samma rum). Lite lillgammal, pratade väldigt tidigt och mycket, mycket mer social med vuxna än med barn. Det släppte av sig själv. Hela lågstadiet var han mer för att leka med ett barn åt gången (utom om de tex spelade fotboll). Idag är han en helt fungerande 18åring, social men lite reserverad/blyg i en del situationer, behöver sitt eget utrymme, blir ganska trött av att umgås intensivt med många (ska tillägga att han har en del andra "diagnoser": särbegåvad och koncentrationssvårigheter)men inte alls på ett utmärkande sätt.
För honom hade det inte fungerat med att öka tiden med jämnåriga- det hade tröttat ut honom, gjort honom än mer ointresserad. Det tog bara längre tid för honom att knäcka den sociala koden med andra barn eller kanske de behövde växa ikapp honom?(han tyckte tex att det var jobbigt att leka med andra barn när han var 2-3år för han var väldigt verbal och det skrämde honom nästan att inte förstå de andra barnen. Han hade lättare med äldre barn). Mitt råd skulle vara att om han fungerar i barngruppen så ge honom bara tid. Låt honom vara som han är- barn utvecklas olika i olika faser. Däremot skulle jag prata med honom om att man alltid hälsar tillbaka- av ren artighet om inte annat (och de kommer göra att kompisarna inte ser honom som en surkart bara för att han kanske mest leker själv).

 

[Mabuse]

Påminner om min son när han var i den åldern. Det släppte för honom runt 5årsåldern. Innan dess var han inte alls särskilt intresserad av att leka med andra barn- ibland sade han att han ville leka men det slutade alltid med att han var själv (självvalt- han bjöd inte in till lek eller försökte leka med ens när andra barn var i samma rum). Lite lillgammal, pratade väldigt tidigt och mycket, mycket mer social med vuxna än med barn. Det släppte av sig själv. Hela lågstadiet var han mer för att leka med ett barn åt gången (utom om de tex spelade fotboll). Idag är han en helt fungerande 18åring, social men lite reserverad/blyg i en del situationer, behöver sitt eget utrymme, blir ganska trött av att umgås intensivt med många (ska tillägga att han har en del andra "diagnoser": särbegåvad och koncentrationssvårigheter)men inte alls på ett utmärkande sätt.
För honom hade det inte fungerat med att öka tiden med jämnåriga- det hade tröttat ut honom, gjort honom än mer ointresserad. Det tog bara längre tid för honom att knäcka den sociala koden med andra barn eller kanske de behövde växa ikapp honom?(han tyckte tex att det var jobbigt att leka med andra barn när han var 2-3år för han var väldigt verbal och det skrämde honom nästan att inte förstå de andra barnen. Han hade lättare med äldre barn). Mitt råd skulle vara att om han fungerar i barngruppen så ge honom bara tid. Låt honom vara som han är- barn utvecklas olika i olika faser. Däremot skulle jag prata med honom om att man alltid hälsar tillbaka- av ren artighet om inte annat (och de kommer göra att kompisarna inte ser honom som en surkart bara för att han kanske mest leker själv).

Mina barn var också sådana, och för dem var det tvärtom, det som fick det att släppa var massor av tid med andra barn. Det var på förskolan de fick sina första vänner, hur man är en bra kompis, hur man gör för att inleda lek med andra barn, och så vidare. Hur man reder ut saker när det blir bråk med bästa kompisen, och så vidare. Förskolan är guld värd där, tycker jag, resten kan man lära sig hemma, men just det sociala, att skapa vänskaper och längre relationer till jämnåriga, att lära sig vilka man passar ihop med - det är svårt att få till hemma tycker jag.

Om barnet är en social naturbegåvning och man har en massa grannbarn de leker med hemma så behövs det kanske inte. Men har man ett barn där allt det där inte kommer gratis så är min upplevelse att förskolan är jätteviktig.

 

[Amha]

Jag tror att det är svårt att hitta rätt och fel i den här situationen. Människor är så olika. Det enklaste är nog att ta det med förskolan som är utbildade och har sett barnet. Som @LiZH skriver kan utökad tid trötta ut om barnet har någon sådan problematik. I andra fall kanske barnet bara behöver en "knuff" och då är det ju rätt med mer tid.

 

[Thera]

20 timmar i veckan tycker jag låter alldeles lagom och fullt tillräckligt för en 3,5-åring.

Däremot behöver han nog lite hjälp att upptäcka att man faktiskt kan ha utbyte av andra barn.
Ett sätt kan vara om ni två leker ihop och sedan försöker inkludera ett annat barn i "er" lek. Personalen på förskolan borde ha ännu lättare att kunna bjuda in andra barn i leken, så han inser att de där andra är rätt roliga ändå.

Undan för undan drar sig den vuxne sedan tillbaka och låter barnen föra leken vidare.

Sedan kan hända att han kommer behöva hjälp att starta upp lekar med andra barn ett tag innan de knäckt den där koden, men det brukar alltid fungera bra.

Precis som med allt annat behöver en del barn träna på att leka med andra, det viktiga är bra förebilder, både barn och vuxna.

 

[Sol]

Skönt att höra att det släppte! Sen är det självklart så att barn är olika mycket framåt och så måste det få vara. Men jag har hittills inte tänkt på min son som tillbakadragen, då han varit så social, trygg och utåtriktad sen han var liten - mot vuxna. Kanske har vi umgåtts för lite med barnfamiljer, vi har inga nära vänner med barn i samma ålder, men skulle nog kunna jobba lite mer på det. De gånger han verkat ha lite utbyte av lek med andra barn har det varit i hemmiljö med enstaka andra barn.

Min grabb var (och är) väldigt social och öppen mot vuxna också, det var barn han var reserverad mot/ointresserad av. Vi var först i umgängeskretsen med att skaffa barn så han har ju vuxit upp med vuxna och började egentligen inte träffa andra barn förrän han började i förskolan så det är inte så konstigt att det blev som det blev.

 

[Lipperta]

Jag ville aldrig leka med andra barn om vuxna var nära och kunde höra/se, det tyckte jag var bland det pinsammaste som fanns. Jag ritade gärna om det var vuxna nära mig, eller bläddra i en bok med fina bilder på djur, bygga med lego osv.
Var jag i ett annat rum med stängd dörr med annat barn kunde vi härja, men inte med öppen dörr då gick det inte och då satt jag hellre med de vuxna och lyssnade på skvaller.

 

[Mabuse]

Jag ville aldrig leka med andra barn om vuxna var nära och kunde höra/se, det tyckte jag var bland det pinsammaste som fanns. Jag ritade gärna om det var vuxna nära mig, eller bläddra i en bok med fina bilder på djur, bygga med lego osv.
Var jag i ett annat rum med stängd dörr med annat barn kunde vi härja, men inte med öppen dörr då gick det inte och då satt jag hellre med de vuxna och lyssnade på skvaller.

Vad märkligt, varför tyckte du det var pinsamt om vuxna såg dig leka? När började du känna så?

 

[Lipperta]

Vad märkligt, varför tyckte du det var pinsamt om vuxna såg dig leka? När började du känna så?

Jag har alltid fått sagt till mig att jag ogillat att leka framför vuxna, sen dess att jag började leka med lite mer tanke. Alltså mer än att skaka skallra, krama nalle osv.
Jag har aldrig lekt med vuxna som har sett även om de försökt mig att göra det. Lekte heller inte med mamma eller pappa utan då ville jag gärna bli läst för eller rita tillsammans.
Andra barn verkar inte alls bete sig såhär och vi har pratat mycket om detta då mamma fortfarande inte vet vad det är för fel på mig
I skolan hoppade jag hage, hopprep och sånt. Typ allt utan att behöva låtsas eller komma på någonting, man bara gör.

Stängde man dörren om mig och en vän så kunde de höra leken men inte om dörren är öppen. Vet faktiskt inte varför.
Tänker jag efter nu varför jag inte ville då får jag bara en stark känsla av att jag vill inte.

Lekte mycket ute när jag blev äldre kanske 7 med vänner nära en sällan använd gångväg, vi kunde vara mitt uppe i en lek och kommer det en människa och går så slutade jag direkt medans de andra vännerna fortsatte leka.

 

[em-pirre]

Jag tycker att du ska prata med personalen. På dagis. Har ni inte haft något utvecklingssamtal? Vad sa de då?

Det blir ju lätt svårt för barnet att leka med andra om mamma står bredvid. Barnet kanske borde få leka mera ifred, kanske i mindre grupper?

Hur funkar det på dagis? Leker de 40 barn i samma rum eller delas de in i mindre, fungerande grupper.

 

[Lingon]

Min dotter kunde vara så när hon var liten också. Andra barn kunde komma fram till henne och hon nästan ignorerade dem. Vi uppmuntrade henne att leka med andra barn om nåt barn kom fram till henne. Men det släppte. Nu hittar hon vänner överallt och är social. Men hon kan fortfarande vilja leka ensam t.ex. på fritids vilket hennes kompisar inte förstår. Jag tror att det händer så mycket överallt i skola och fritids och det är mycket folk och ljud så ibland vill hon ta en paus och bara sitta och rita på egen hand.

Hon har till och med sagt samma sak nån gång när en kompis ringt på och frågat om det går att leka. "Nä, idag vill jag leka själv. Vi kan leka imorgon." Jag tycker bara att det är sunt och hälsosamt. Men så har jag själv stort behov av att vara ensam också.

Jag hade inte varit orolig än om jag var du. Han är så liten än. Det kan ändras helt av sig själv. Han kanske fortfarande processar allt som händer och tänker mycket på det. Och när han tänkt färdigt och är redo eller rätt kompis dyker upp så kommer han säkert börja leka.

 

[hljomalind]

Svarar en snabbis till alla: Tack för all input och erfarenheter!
Jag ska alltså ta upp det här med förskolepersonalen, och höra vad de säger. Känns som att man måste ta det därifrån. Det är säkert som nån skrev en helt annan grej på förskolan än när vi är iväg på ställen med okända barn, och vi föräldrar finns nära. Vi försöker ju gärna att försöka få igång lek med andra barn då, och några minuter kanske det funkar, sen stöter han bort det andra barnet för att "nu är det jag och mamma som ska leka med den här!" och om jag då försöker backa undan och säga att det andra barnet visst får vara med så kan det bli en gråtscen, har hänt några gånger...
Om det skulle vara bra med fler timmar på förskolan borde ju också personalen ha nån tanke om. Ni som svarat har olika erfarenheter, och så är det självklart eftersom barn är olika. Just nu känns det lite klurigt. Sonen har nu en period då han ofta gråter vid lämning, nåt han gjort ibland innan också, men det var mest i början, däremellan har det gått bra. Jag tror att det är en lite kämpig utvecklingsfas för honom nu, då han som sagt också är väldigt mammig, och det är ganska mycket "trots" hemma. Han säger också ofta att han inte vill till förskolan, men så säger han om det mesta, det är väldigt svårt att ta sig iväg hemifrån, sen brukar han vara glad och positiv. Ändå blir man ju lite orolig att han inte riktigt trivs där, oavsett vad personalen säger.

 

[hljomalind]

Jag hade inte varit orolig än om jag var du. Han är så liten än. Det kan ändras helt av sig själv. Han kanske fortfarande processar allt som händer och tänker mycket på det. Och när han tänkt färdigt och är redo eller rätt kompis dyker upp så kommer han säkert börja leka.

Det kändes bra att läsa ditt inlägg! Jag fick direkt en känsla av att mitt barn nog är lite likt ditt, nåt med det där självständiga "idag vill jag leka själv", som ju faktiskt som du skriver är jättepositivt att ett barn kan känna av själv vad det behöver och sätta gränser i stället för att vilja vara med andra till varje pris. Det måste man ju värna om. Men så är det ju viktigt att det sociala funkar också, och för din dotter verkar det ju ha gått bra!