Jag har ett huvudbry som stör mig och som jag vill hitta en lösning på så att jag kan "komma vidare". Men jag får inte riktigt grepp om problemet, och så länge jag inte får det så vet jag inte vad jag ska göra åt det. Det handlar om att jag känner mig osäker och "fel" i sociala sammanhang.
T ex så har jag gått ett flertal kurser senaste åren - kurser i specifika ämnen där man har kurskamrater som man träffar flera dagar i rad i olika perioder i upp till ett års tid.
Jag har försökt bena ut vad jag egentligen har för sociala förväntningar inför kurserna, och kommit fram till följande:
- Att få prata om mitt intresse med likasinnade, byta erfarenheter och funderingar, och fördjupa sig i diskussioner inom kursens ämnesområde.
eller
- Att i pauser socialisera med dom andra kursdeltagarna och småprata lättsamt om väder och vind eller något annat.
eller (mindre sannolikt)
- Att hitta någon där personkemin stämmer så pass att man blir vänner och håller kontakten även utanför kursen.
Jag går visserligen kurserna främst för att fördjupa mina kunskaper inom intresseområdet, men jag tycker att den sociala delen är viktig, och jag vill inte glida runt i min egen bubbla och fjärma mig från socialt umgänge på något vis, utan jag är gärna en del av gemenskapen.
Min upplevelse:
- Jag får inget direkt utbyte med andra inom intresseområdet, eftersom dom inte är intresserade på samma sätt som jag, inte har läst/sett/hört samma information som jag eller inte är intresserade av att diskutera intresseområdet med mig på det sätt jag försöker göra (dom intressanta fackdiskussioner jag har, har jag nästan alltid direkt med lärarna).
- Andra pratar om sig själva eller berättar om saker dom varit med om, och så länge jag är tyst och lyssnar känns det som om jag platsar in. Men när jag försöker berätta något upplever jag att folk blir ointresserade, slutar lyssna, avbryter eller går därifrån.
- Jag kan vara nyfiken på andra och fråga var dom bor, jobbar med, etc, men det är väldigt sällsynt att någon ställer några frågor tillbaks till mig eller försöker fortsätta konversationen.
- Jag ser ofta hur andra får nära kontakt med varann, sällskapar vid raster och luncher, kommer bra överens, pratar förtroligheter, och hör dom byta kontaktuppgifter och att dom umgås utanför kursen - men jag får aldrig den kontakten med någon.
Jag får ganska ofta känslan av att jag är utanför och udda, men samtidigt upplever jag mig inte som en särskilt knepig eller svår person utan jag tycker att jag är ganska kravlös, lättsam och skrattar mycket. Jag är också noga med att hålla en lättsam distans och inte vara påträngande eller krävande. Jag känner mig inte blyg heller, och tycker inte att jag har några problem med att prata eller ta plats. Men ofta kommer jag hem med en beklämd känsla av att jag är en underlig, opopulär och ytterst udda figur... Och det tycker jag är himla trist!
Jag har flera vänner som tycker om mig och som jag kan känna mig populär och uppskattad tillsammans med. Människor som jag kan umgås och prata nästan hur länge som helst med utan att det känns stelt eller krystat. Men det är vänner som jag haft i 20 år eller mer. Det känns inte som om jag har förmåga att skaffa mig nya bekantskaper. Och jag fattar inte vad jag gör för fel.
Är min upplevelse verkligen korrekt, eller är min "utanför"-känsla något som jag skapar själv (och därigenom själv skapar min distans till andra)?
Vem är jag egentligen i sociala sammanhang? Vilken roll tar jag på mig? Vilka omedvetna beteendemönster har jag som kan stöta bort andra? Beror min utanför-känsla kanske i själva verket på att jag är osäker på mig själv på något sätt?
På jobbet har jag en serviceroll, och jag känner mig väldigt uppskattad i min roll och får mycket positiv feedback på att jag är trevlig och duktig och serviceminded och hjälpsam. Jag har skinn på näsan, glimten i ögat och alltid svar på tal. Men personligt så har jag ingen kontakt med någon, och jag saknar det jättemycket! Jag har ingen att prata med på raster, ingen att luncha med, det är ingen som känner mig. Jag har jobbat på mitt nuvarande jobb i två år nu, men det finns ingen där som känner till vem jag är som person eller vad jag gör på fritiden.
Jag saknar det. Jag skulle vilja ha arbetskamrater att prata strunt med, att följa varandras vardag med - att socialisera med. Även där känner jag mig alltså avskärmad, och som om andra tycker att jag är en väldigt ointressant person...
Jag skulle verkligen vilja förstå var känslan kommer ifrån, men jag vet inte riktigt var jag ska leta efter svaret nånstans.
Det här med personlig utveckling är inte alltid så lätt!.... :-/
T ex så har jag gått ett flertal kurser senaste åren - kurser i specifika ämnen där man har kurskamrater som man träffar flera dagar i rad i olika perioder i upp till ett års tid.
Jag har försökt bena ut vad jag egentligen har för sociala förväntningar inför kurserna, och kommit fram till följande:
- Att få prata om mitt intresse med likasinnade, byta erfarenheter och funderingar, och fördjupa sig i diskussioner inom kursens ämnesområde.
eller
- Att i pauser socialisera med dom andra kursdeltagarna och småprata lättsamt om väder och vind eller något annat.
eller (mindre sannolikt)
- Att hitta någon där personkemin stämmer så pass att man blir vänner och håller kontakten även utanför kursen.
Jag går visserligen kurserna främst för att fördjupa mina kunskaper inom intresseområdet, men jag tycker att den sociala delen är viktig, och jag vill inte glida runt i min egen bubbla och fjärma mig från socialt umgänge på något vis, utan jag är gärna en del av gemenskapen.
Min upplevelse:
- Jag får inget direkt utbyte med andra inom intresseområdet, eftersom dom inte är intresserade på samma sätt som jag, inte har läst/sett/hört samma information som jag eller inte är intresserade av att diskutera intresseområdet med mig på det sätt jag försöker göra (dom intressanta fackdiskussioner jag har, har jag nästan alltid direkt med lärarna).
- Andra pratar om sig själva eller berättar om saker dom varit med om, och så länge jag är tyst och lyssnar känns det som om jag platsar in. Men när jag försöker berätta något upplever jag att folk blir ointresserade, slutar lyssna, avbryter eller går därifrån.
- Jag kan vara nyfiken på andra och fråga var dom bor, jobbar med, etc, men det är väldigt sällsynt att någon ställer några frågor tillbaks till mig eller försöker fortsätta konversationen.
- Jag ser ofta hur andra får nära kontakt med varann, sällskapar vid raster och luncher, kommer bra överens, pratar förtroligheter, och hör dom byta kontaktuppgifter och att dom umgås utanför kursen - men jag får aldrig den kontakten med någon.
Jag får ganska ofta känslan av att jag är utanför och udda, men samtidigt upplever jag mig inte som en särskilt knepig eller svår person utan jag tycker att jag är ganska kravlös, lättsam och skrattar mycket. Jag är också noga med att hålla en lättsam distans och inte vara påträngande eller krävande. Jag känner mig inte blyg heller, och tycker inte att jag har några problem med att prata eller ta plats. Men ofta kommer jag hem med en beklämd känsla av att jag är en underlig, opopulär och ytterst udda figur... Och det tycker jag är himla trist!
Jag har flera vänner som tycker om mig och som jag kan känna mig populär och uppskattad tillsammans med. Människor som jag kan umgås och prata nästan hur länge som helst med utan att det känns stelt eller krystat. Men det är vänner som jag haft i 20 år eller mer. Det känns inte som om jag har förmåga att skaffa mig nya bekantskaper. Och jag fattar inte vad jag gör för fel.
Är min upplevelse verkligen korrekt, eller är min "utanför"-känsla något som jag skapar själv (och därigenom själv skapar min distans till andra)?
Vem är jag egentligen i sociala sammanhang? Vilken roll tar jag på mig? Vilka omedvetna beteendemönster har jag som kan stöta bort andra? Beror min utanför-känsla kanske i själva verket på att jag är osäker på mig själv på något sätt?
På jobbet har jag en serviceroll, och jag känner mig väldigt uppskattad i min roll och får mycket positiv feedback på att jag är trevlig och duktig och serviceminded och hjälpsam. Jag har skinn på näsan, glimten i ögat och alltid svar på tal. Men personligt så har jag ingen kontakt med någon, och jag saknar det jättemycket! Jag har ingen att prata med på raster, ingen att luncha med, det är ingen som känner mig. Jag har jobbat på mitt nuvarande jobb i två år nu, men det finns ingen där som känner till vem jag är som person eller vad jag gör på fritiden.
Jag saknar det. Jag skulle vilja ha arbetskamrater att prata strunt med, att följa varandras vardag med - att socialisera med. Även där känner jag mig alltså avskärmad, och som om andra tycker att jag är en väldigt ointressant person...
Jag skulle verkligen vilja förstå var känslan kommer ifrån, men jag vet inte riktigt var jag ska leta efter svaret nånstans.
Det här med personlig utveckling är inte alltid så lätt!.... :-/
