Kärnfrågan är ju vem som ska ha ansvar för vad.
Från början var DV ett system för att garantera att det alls fanns någon veterinär att tillgå på alla ställen i landet. Nu finns det massor av veterinärer på många ställen så situationen är annorlunda. Dessutom handlade det om att primärt täckta upp runt en djurhållning som hade mer eller mindre nyttosyften och därmed samhällsbetydelse.
En situation där marknaden för veterinärtjänster delas i två delar där privata aktörer tar alla de "önskade" områdena (bättre lönsamhet, dagtid, kortare restider, lättrekryterade tjänster osv.) medan det blir statens ansvar att stå för någon sorts "alltid närvarande, alltid lösa allt som ingen annan löser" är rätt orimligt. Både för vad det betyder för finansieringsmodeller, och för vad det betyder för hur arbetsmarknad och rekryteringsvillkor kommer påverkas.
Om det ska ske någon sorts styrning så behöver det göras med ett heltäckande perspektiv på den totala veterinärförsörjningen.
Och samtidigt behöver det sättas någon form av gränser för hur omfattande veterinärvård som ens ska betraktas som en samhällsfunktion. Dels avseende mer avancerad och omfattande vård, dels avseende stora mängder av smådjur som är ren nöjes/hobby-verksamhet.
Komplexa frågor som behöver hanteras i en samlad systemöversyn om det ska börja göras förändringar.