Att provrida på en ny ridskola tycker jag är både spännande och lite jobbigt.
Spännande säger väl sig självt, men det jobbiga för mig är att jag tycker att det tar så mycket kraft av mig att inte hitta och inte veta vart man ska, vilka rutiner det är, var saker och ting finns eller hur det fungerar. Alla gör olika, så gör man som man gjorde på den senaste ridskolan så är det med största sannolikhet fel på den nya. Bara att hitta var och hur man blir tilldelad en häst första gången är inte alltid så lätt. På en ridskola sprang jag runt och letade efter hovkrats i typ 10 minuter, och när man då bara har 20-30 min på sig att göra iordning hästen innan lektionen börjar så blir det ganska stressigt. Alla såna detaljer tar jättemycket tankefokus av mig, jag blir helt slut. Den här gången lyckades jag - på grund av att hjärnan var upptagen med att bearbeta allt nytt - glömma bort att stänga ridstövlarna ordentligt, så dom gick upp under lektionen. Och jag märkte det inte ens! Ridläraren måste ha undrat vad det var för en buskryttare som hade börjat...
Den nya ridskolan jag har börjat på (jag tror att det är den 18:e ridskolan jag provar i Stockholmsområdet!) har jag bara varit och tittat på en gång i höstas, annars är den totalt okänd för mig. När jag kom dit nu så visar det sig att gruppen själva väljer hästar enligt rullande turordning inför lektionen. Herregud – sist jag var med om något sådant måste ha varit på 70-80-talet nångång! Jag trodde inte ens att den varianten existerade längre. Eftersom alla hästar är totalt okända för mig så sa jag att jag kunde ta den som blir över. Men se det gick ju inte heller. Det finns viktschema på hästarna, så jag var tvungen att tala om för gruppen vad jag väger, så att dom kunde veta vilken häst som dom skulle spara åt mig.
Det tyckte jag var ett jätteunderligt system. Om man nu ska välja hästar själva inför lektionen så är väl poängen att man ska kunna välja fritt? Men då måste alla som väljer tänka på vad alla i gruppen väger, så att det inte bara blir en häst som tar max 65 kg kvar sist och den sista ryttaren väger 80... Känns jättekrångligt! Och det här med vikt är ju kanske inte alltid helt okomplicerat heller... Nu har jag förlikat mig med min storlek och min vikt så jag har inga problem med att ropa ut över stallgången vad jag väger, men alla kanske inte tycker att det känns lika lustigt. Om jag hade varit 150 cm lång och vägt 80 kg så hade jag kanske inte tyckt att det var så roligt att basunera ut det inför alla, även om jag faktiskt hade haft en hel del hästar att välja på viktmässigt.
Konstigt system, verkligen.
Tillslut gav dom andra i gruppen mig en häst som i alla fall låg snäppet under i viktgräns. Så så blodigt viktiga verkade viktgränserna inte vara?...
Hästen jag fick var en finlemmad fuxkille som inte var särskilt stor – han kan inte ha varit många cm över 165. Även om nästan alla hästar stod i spiltor var ridskolan i övrigt väldigt fin och trevlig, det var ljust, välordnat, praktiskt och lätt att hitta, och människorna verkade trevliga. Man kunde till och med hänga av sig både hästens utrustning och jacka utanför hästens spilta medans man gjorde iordning hästen - +++++ för det, tack!! Många ridskolor jag har varit på har förbud mot att ha lös utrustning i stallgången, men det blir så otroligt bökigt och opraktiskt att göra iordning hästen då tycker jag om man inte kan lägga ifrån sig jacka och sadel. På en ridskola fick jag till och med min jacka beslagtagen för att jag hade råkat hänga den på en krok utanför hästens box. Det var förbud mot jackor i stallgången, men det hade jag ingen aning om! Då är det nästan bättre på dom ridskolor som har sett till att det inte finns några krokar överhuvudtaget, då kan man åtminstone inte råka göra fel av misstag, om det nu är ett sånt förbud.
Att rida var hästen inte särskilt rolig. Men nu har jag ju börjat rida igen främst för motionen och rörelsens skull, vilket jag får försöka fokusera på. Det är ju kanske inte hur kul som helst att gå till gymmet och traggla varje vecka heller... Men trots att hästen inte blev någon favorit så var det faktiskt jätteroligt bara att komma upp på en hästrygg och få rida igen!! :-)
Fuxkillen var välutbildad, välriden, trygg, men seeeeeeeg. Den typ av häst som smyyyyger sig längre och längre ner med huvudet och tillslut hänger i handen med huvudet nere vid framknäna. Försökte jag lyfta upp hans huvud och korta tygeln så fanns det inte tillräckligt mycket motor i hästen för det, då stannade han nästan. Jag drev och drev och drev och drev, men det hände inte särskilt mycket. Jag la på spöt på honom några gånger, men inte ens det gav någon respons. Det som kändes lite bättre var när jag satt ner i traven och PRESSADE fram honom med sätet, men det var travarbete under lättridning på lektionen så nedsittning kunde jag inte ägna mig åt så mycket. Att använda skänkeln kändes ganska meningslöst tillslut, jag antar att det är någon form av teknikhäst.
Jag är ju verkligen inte särskilt bra på att rida den typen av hästar, har aldrig varit. Jag har en lugnande inverkan på hästar, och är då hästen redan överdrivet lugn från början så blir det rena sömnpillret. Och det kändes. Hästen gick bara allt långsammare vartefter lektionen framskred, och mina ben började faktiskt skaka efter trekvart och dom hade verkligen inget mer att ge. Men det måste ju ändå anses som bra träning! :-) Trots att det bara var några månader sen jag red sist så kändes det som om jag inte hade några ridmuskler kvar konstigt nog.
Så summa summarum så var det faktiskt roligt (även om jag tycker att hästutdelningssystemet verkar helt hål i huvudet), så jag kommer att fortsätta rida där.
Hur länge tror ni att jag kommer göra det då?... En hel termin?...
Spännande säger väl sig självt, men det jobbiga för mig är att jag tycker att det tar så mycket kraft av mig att inte hitta och inte veta vart man ska, vilka rutiner det är, var saker och ting finns eller hur det fungerar. Alla gör olika, så gör man som man gjorde på den senaste ridskolan så är det med största sannolikhet fel på den nya. Bara att hitta var och hur man blir tilldelad en häst första gången är inte alltid så lätt. På en ridskola sprang jag runt och letade efter hovkrats i typ 10 minuter, och när man då bara har 20-30 min på sig att göra iordning hästen innan lektionen börjar så blir det ganska stressigt. Alla såna detaljer tar jättemycket tankefokus av mig, jag blir helt slut. Den här gången lyckades jag - på grund av att hjärnan var upptagen med att bearbeta allt nytt - glömma bort att stänga ridstövlarna ordentligt, så dom gick upp under lektionen. Och jag märkte det inte ens! Ridläraren måste ha undrat vad det var för en buskryttare som hade börjat...
Den nya ridskolan jag har börjat på (jag tror att det är den 18:e ridskolan jag provar i Stockholmsområdet!) har jag bara varit och tittat på en gång i höstas, annars är den totalt okänd för mig. När jag kom dit nu så visar det sig att gruppen själva väljer hästar enligt rullande turordning inför lektionen. Herregud – sist jag var med om något sådant måste ha varit på 70-80-talet nångång!
Jag trodde inte ens att den varianten existerade längre. Eftersom alla hästar är totalt okända för mig så sa jag att jag kunde ta den som blir över. Men se det gick ju inte heller. Det finns viktschema på hästarna, så jag var tvungen att tala om för gruppen vad jag väger, så att dom kunde veta vilken häst som dom skulle spara åt mig.Det tyckte jag var ett jätteunderligt system. Om man nu ska välja hästar själva inför lektionen så är väl poängen att man ska kunna välja fritt? Men då måste alla som väljer tänka på vad alla i gruppen väger, så att det inte bara blir en häst som tar max 65 kg kvar sist och den sista ryttaren väger 80... Känns jättekrångligt! Och det här med vikt är ju kanske inte alltid helt okomplicerat heller... Nu har jag förlikat mig med min storlek och min vikt så jag har inga problem med att ropa ut över stallgången vad jag väger, men alla kanske inte tycker att det känns lika lustigt. Om jag hade varit 150 cm lång och vägt 80 kg så hade jag kanske inte tyckt att det var så roligt att basunera ut det inför alla, även om jag faktiskt hade haft en hel del hästar att välja på viktmässigt.
Konstigt system, verkligen.
Tillslut gav dom andra i gruppen mig en häst som i alla fall låg snäppet under i viktgräns. Så så blodigt viktiga verkade viktgränserna inte vara?...
Hästen jag fick var en finlemmad fuxkille som inte var särskilt stor – han kan inte ha varit många cm över 165. Även om nästan alla hästar stod i spiltor var ridskolan i övrigt väldigt fin och trevlig, det var ljust, välordnat, praktiskt och lätt att hitta, och människorna verkade trevliga. Man kunde till och med hänga av sig både hästens utrustning och jacka utanför hästens spilta medans man gjorde iordning hästen - +++++ för det, tack!! Många ridskolor jag har varit på har förbud mot att ha lös utrustning i stallgången, men det blir så otroligt bökigt och opraktiskt att göra iordning hästen då tycker jag om man inte kan lägga ifrån sig jacka och sadel. På en ridskola fick jag till och med min jacka beslagtagen för att jag hade råkat hänga den på en krok utanför hästens box. Det var förbud mot jackor i stallgången, men det hade jag ingen aning om! Då är det nästan bättre på dom ridskolor som har sett till att det inte finns några krokar överhuvudtaget, då kan man åtminstone inte råka göra fel av misstag, om det nu är ett sånt förbud.
Att rida var hästen inte särskilt rolig. Men nu har jag ju börjat rida igen främst för motionen och rörelsens skull, vilket jag får försöka fokusera på. Det är ju kanske inte hur kul som helst att gå till gymmet och traggla varje vecka heller... Men trots att hästen inte blev någon favorit så var det faktiskt jätteroligt bara att komma upp på en hästrygg och få rida igen!! :-)
Fuxkillen var välutbildad, välriden, trygg, men seeeeeeeg. Den typ av häst som smyyyyger sig längre och längre ner med huvudet och tillslut hänger i handen med huvudet nere vid framknäna. Försökte jag lyfta upp hans huvud och korta tygeln så fanns det inte tillräckligt mycket motor i hästen för det, då stannade han nästan. Jag drev och drev och drev och drev, men det hände inte särskilt mycket. Jag la på spöt på honom några gånger, men inte ens det gav någon respons. Det som kändes lite bättre var när jag satt ner i traven och PRESSADE fram honom med sätet, men det var travarbete under lättridning på lektionen så nedsittning kunde jag inte ägna mig åt så mycket. Att använda skänkeln kändes ganska meningslöst tillslut, jag antar att det är någon form av teknikhäst.
Jag är ju verkligen inte särskilt bra på att rida den typen av hästar, har aldrig varit. Jag har en lugnande inverkan på hästar, och är då hästen redan överdrivet lugn från början så blir det rena sömnpillret. Och det kändes. Hästen gick bara allt långsammare vartefter lektionen framskred, och mina ben började faktiskt skaka efter trekvart och dom hade verkligen inget mer att ge. Men det måste ju ändå anses som bra träning! :-) Trots att det bara var några månader sen jag red sist så kändes det som om jag inte hade några ridmuskler kvar konstigt nog.
Så summa summarum så var det faktiskt roligt (även om jag tycker att hästutdelningssystemet verkar helt hål i huvudet), så jag kommer att fortsätta rida där.
Hur länge tror ni att jag kommer göra det då?... En hel termin?...
