BitterAss
Trådstartare
Som de flesta vet här så har jag 2 hästar, Alice ( leasing) & Dover Calais (dräktig) hos mina föräldrar, men det är mer mamma än pappa som är i stallet ( även fast pappa har amatörlicensen så är han där kanske & fodrar 3 ggr / mån typ!)
Mina föräldrar har en 25 åring ( mammas ridtravare), en 20 åring ( pappas fd tävlingshäst) en 13 åring ( mammas & pappas fölmärr) & 2 shettisar. Och den som kommer åter efter köp. Alltså 6 hästar , 8 med mina. Jag är där 5 av 7 dagar, fixar med det mesta,ser till att de dagar jag är där att de får hö & krafft foder 4 ggr/dag. När jag inte är där får de morgon(8-9) & kväll(18-21).. Alldeles åt helvete enligt mig.
Jag gör mkt saker med hästarna, borstar mina föräldrars hästar( som sällan ser en borste annars
) i övrigt går mammas hästar bara i hagen, de gamla rids 4-6 ggr/mån.
Alice lägger jag ner all tid på i princip. Men jag mockar, fixar det som ska göras i stallet. Men får jag något tack? Tar jag upp frågan så höjs ögonbrynet & jag får veta hur mkt de gjort för mig under 24 år.. Känner mig fruktansvärt oönskad!
Idag kom droppen, som fick mig att gråta utan stopp i ca 1 timme, bägaren rann över.
Mamma kräver mig att ta 2 dagar i stallet i veckan ( helt ) från mprgon, hon släpper ut & går... För hon hinner inget i sitt hem.
Jag bor 30 min bort med buss, min sambo jobbar heltid & jag är timanställd med oregelbundna tider. Och jag har arbetsförmedlingen i häcken, med sina krav & alfa kassan på andra sidan med sina krav.
och jag har 15 tim/ veckan på dagis åt grabben. Bussarna går inte så att de passar mellan 9-14..
Detta har varit under 3 år nu.. jag orkar inte mer känner jag. Ringer min mamma mitt i natten för att hennes häst har kolik, kliver vi snällt upp & åker dit som stöd & hjälp.
Sist vi inte kunde, de har släp & bil själva, för min sambo hade lovat en vän att hjälpa till att flytta, blev det mer än surt i lägret!!
Jag lutar åt att lägga ner allt vad hästar heter, lämna tillbaka mitt hjärta Alice ( gråter bara av den tanken) o lämna den dräktiga Calle till mina föräldrar, för henne får jag inte göra mig av med för mamma för "då blir hon inte glad på mig, så får jag bara inte göra".
Har sagt nej förr, och möts av jobbigt långsinthet.. för att det ska fungera är jag beroende av hennes hjälp, men betyder det att hon får behandla mig hur som?
Eller tänker jag som en egoistisk tonåring? (känner mig iaf sån)
Vilket som, så orkar jag inte detta....
Mina föräldrar har en 25 åring ( mammas ridtravare), en 20 åring ( pappas fd tävlingshäst) en 13 åring ( mammas & pappas fölmärr) & 2 shettisar. Och den som kommer åter efter köp. Alltså 6 hästar , 8 med mina. Jag är där 5 av 7 dagar, fixar med det mesta,ser till att de dagar jag är där att de får hö & krafft foder 4 ggr/dag. När jag inte är där får de morgon(8-9) & kväll(18-21).. Alldeles åt helvete enligt mig.
Jag gör mkt saker med hästarna, borstar mina föräldrars hästar( som sällan ser en borste annars
) i övrigt går mammas hästar bara i hagen, de gamla rids 4-6 ggr/mån.Alice lägger jag ner all tid på i princip. Men jag mockar, fixar det som ska göras i stallet. Men får jag något tack? Tar jag upp frågan så höjs ögonbrynet & jag får veta hur mkt de gjort för mig under 24 år.. Känner mig fruktansvärt oönskad!
Idag kom droppen, som fick mig att gråta utan stopp i ca 1 timme, bägaren rann över.
Mamma kräver mig att ta 2 dagar i stallet i veckan ( helt ) från mprgon, hon släpper ut & går... För hon hinner inget i sitt hem.
Jag bor 30 min bort med buss, min sambo jobbar heltid & jag är timanställd med oregelbundna tider. Och jag har arbetsförmedlingen i häcken, med sina krav & alfa kassan på andra sidan med sina krav.
och jag har 15 tim/ veckan på dagis åt grabben. Bussarna går inte så att de passar mellan 9-14..
Detta har varit under 3 år nu.. jag orkar inte mer känner jag. Ringer min mamma mitt i natten för att hennes häst har kolik, kliver vi snällt upp & åker dit som stöd & hjälp.
Sist vi inte kunde, de har släp & bil själva, för min sambo hade lovat en vän att hjälpa till att flytta, blev det mer än surt i lägret!!
Jag lutar åt att lägga ner allt vad hästar heter, lämna tillbaka mitt hjärta Alice ( gråter bara av den tanken) o lämna den dräktiga Calle till mina föräldrar, för henne får jag inte göra mig av med för mamma för "då blir hon inte glad på mig, så får jag bara inte göra".
Har sagt nej förr, och möts av jobbigt långsinthet.. för att det ska fungera är jag beroende av hennes hjälp, men betyder det att hon får behandla mig hur som?
Eller tänker jag som en egoistisk tonåring? (känner mig iaf sån)
Vilket som, så orkar jag inte detta....
