Sv: Ni som lever me hundar uppdelade.
Jag hade ju helt glömt att jag skulle svara här...
Vi lever med uppdelade hundar sedan 2.5 år tillbaka. Vi har i dagsläget fem hundar, det är två av dessa som inte funkar tillsammans. Det handlar om två kullbröder, den ena en omplacering som kom till oss vid 9-10 månaders ålder.
De första åren fungerade det fint mellan bröderna, de hade stort utbyte av varandra och lekte mycket. Garibaldi var överlycklig, han älskar att leka med andra hunadr.
När de var omkring 3.5 år hade vi dock under 6 månaders tid 4 incidenter som gjorde att vi till slut valde att dela på grabbarna. Det var hela tiden omplaceringshunden Sigge som flög på sin bror Garibaldi och det var nästan varje gång nån resurs inblandad, men det var svårt att förutse när det skulle hända - sista gången det hände så hade vi rastat dem en lång runda, de hade sprungit och lekt, allting var ok och så kom vi hem, gick över altanen, Garibaldi stannade och råkade stå vid en liten kvist som Sigge hade tuggat på tidigare på dagen. Ingen av oss han reagera förrän Sigge flög på Gari, allra minst Gari som väl mest trodde att han skulle kunna få en lekstund till med brorsan....
Garibaldi svarade aldrig upp någon av gångarna han blev påhoppad men blev tyvärr rätt tagen av det hela, något som inte visade sig så mycket ihop med sin bror konstigt nog - han försökte fortfarande få igång honom i lek - utan istället i umgänget med främmande hundar. Han var fortfarande språksäker och trevlig men lite osäker till att börja med i mötet med en ny hund och platsliggningen slutade att funka.
Det var aldrig regelrätta slagsmål utan det hela var överslagshandling från Sigges sida, han satte sig i Garis halsskinn och sen ruskade han. Det blev inte så stora skador, bara lite rispor i huden som inte ens blödde, förutom den gången han bytte grepp och fick tag i Garis öra...
det blev dock inte så farligt då heller. Vi har alltid kunnat "montera loss" Sigge från Gari och eftersom Gari inte alls vill slåss utan bara går undan efteråt så har det räckt att få kontroll över Sigge. Hade de slagits "på riktigt" hade det däremot inte varit roligt; 2 hundar på ca. 40 kg vardera är inte så kul att försöka sära på...
Sigge var kastrerad (gjordes redan när han var omkring året), Garibaldi var okastrerad när de här incidenterna hände, men är i dagsläget kastrerad (av helt andra anledningar).
Vi har även två äldre hanar (kastrerade) som Sigge går utmärkt ihop med och numera även valp (nåja, han är 8 månader nu, börjar bli stor) som är Garibaldis bästa kompis. Från början var planen att låta valpen även lära känna Sigge, jag trodde nog Sigge skulle bete sig vettigt med valpen men vi har faktiskt helt enkelt inte vågat.
Vi har delat av huset med grindar, riktiga rejäla hundgrindar, ca. 1 meter höga. Vi började med kompostgaller men när det en dag åskade och ena gammelhunden (som är livrädd för åska men helt obrydd om kompostgaller) välte gallret och vi av ren tur hann stoppa Sigge innan han började dumma sig med brorsan, så kände vi att det var nog dags för en bättre lösning. Vi valde Carlson hundgrindar, de har funkat helt ok men vi ska beställa en annan variant av ett företag som gör hundgårdar, deras variant verkar vara lite stabilare plus passar bättre i måtten i vårt nya hus som har väldigt "intressanta" dörrkarmar (inte raka nånstans....).
Det är verkligen inte optimalt att ha det så här men alternativet är att avliva Sigge. Vi har försökt omplacera honom men han är en svår hund; osäker på både folk och hundar, högtempererad, ganska krävande, stor jaktlust, ljudrädslor.... Vi tycker dock oerhört mycket om honom trots hans brister och har valt att försöka lösa det så bra som möjligt.
Nu är vi två vuxna, inga barn och kan lätt ha det så här även om det innebär att man får vara lite vaken och tänka sig för; stänga grindarna noggrant, se till att inte släppa ut en hund hur som helst utan att kolla var den andra är.
Rent logisktiskt så har vi haft tur med dels hur vi lever vårt liv och dels planlösningen i huset, både i gamla som vi flyttade ifrån i höstas och i det nya (där det faktiskt är ännu bättre). Ingen hund lämnas ensam nån längre stund, de kan så gott som alltid se oss även om de inte är i samma rum som vi utan rummet bredvid. Gamlingarna kan umgås med alla så de flyttar runt lite. Min man jobbar ofta i sitt arbetsrum medan jag är i andra delar av huset så då har vi varsin av bröderna med oss och så blandar vi lite med gamlingarna.
Grabbarna står aldrig och spänner sig genom grindarna utan som mest kan Sigge morra lite osäkert nån gång när han är lite uppe i stress, Garibaldi är mycket noga med att aldrig utmana i såna lägen utan går helt enkelt därifrån och bryr sig inte, men det händer också att Sigge ger Gari en slick på nosen mellan spjälorna, så vi behöver inte hålla dem ur synhåll från varandra. Vi skulle säkert kunna rasta dem tillsammans i koppel om vi tog varsin hund men det känns helt enkelt dumt att chansa.
Jobbigast är det när man är ensam och ska promenera x antar rundor för att alla hundar ska få sitt plus att det blir lite svårare att låta alla hundar vara med tillräckligt mycket om man är själv hemma. Men rent generellt så funkar det helt ok, även om många verkar tycka att vi är tokiga som orkar - vi är så vana vid det nu. Visst, det kommer att vara skönt den dagen det inte behövs längre, men det känns som att i rådande situation har vi löst det så bra som det bara går och jag tror inte hundarna lider av det.
Det blev långt...
men jag hoppas att det kanske kan vara till lite nytta att veta att det går att få det att funka bra även om det naturligtvis inte är en optimal situation.
