Nervös!

[Garpen]

Sv: Nervös!

Nä, skulle inte klara att satsa på en som varit med en vända! Tycker det har sin charm att dela just den här ovissheten med varandra.

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Ja, sunda förnuftet säger ju att om man inte varit bekanta i mer än knappt ett år, borde man vänta. Men viljan säger något annat.

Sedan är det väl skillnad om man är runt 22 än om man - som vi- är 30+, man vet mer vad man vill ha och vad man söker hos en partner.

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Ja, ett som är säkert är att det kan gå till på ånga sätt!

Vi inser förstås att vi sannolikt inte kommer att vi gravida på första försöket, men det kändes bra för oss båda att inleda på ett litet mer speciellt sätt än sängkammaren hemma. Plus att vi båda behöver komma iväg från jobbet en dag och bara få vara lediga med varandra, äta gott och ta hand om varandra. En liten kärleksweekend rätt och slätt.

 

[cirkus]

Sv: Nervös!

Nej, jag kunde ge mig fan på det.

Du skulle alltså sortera bort alla som redan har barn !
Alltså, Garpen, du får ursäkta, men du är fanimej en av de konstigaste människor jag nånsin vart med om! Så otroligt fulll av ideér (finns fulare ord, men jag hejdar mig) om hur det skall vara .....
Sorterar bort potentiell kärlek på om man har barn innan pga nån konstig föreställning om ... ja vad egentligen ? ja, jag förstår inte alls.

 

[Hyacinth]

Sv: Nervös!

Vi är mer på stadiet "jo, vi kan nog tänka oss att skaffa barn ihop nån gång"-än så länge, så jag kan inte känna igen mig helt.
Däremot har vi mest konstaterat detta, och det känns tryggt och bra att ha pratat om det iaf.
Där slutar analyserandet.
Du tror inte att det finns en risk för att ni analyserar sönder saker och ting litegrann? Ni verkar oroa er så mycket, över sånt som kaaaanske kan hända. Det går bara inte att planera allt, och gardera sig, även om jag kanske också skulle gilla det.
Det är liksom bara att hoppa ibland, och se vad som händer.
Den där rena sanna kärleken, känns lite för mycket Jane Austen.
Risken för att man börjar odla myten om det perfekta förhållandet blir ju överhängande, till slut ser man kanske inte att det är det man har.
Köp en trisslott, Garpen. Du kan ju vinna!

 

[Petruska]

Sv: Nervös!

Säg att det är heeelt normalt att ha en hel drös med fjärilar i magen och inte kunna koncentrera sig på jobbet, och vrida och vända på saker och oroa sig för om vi verkligen klarar av att bli föräldrar.

Hmm, jag vet inte om det lugnar dig. Min familjebildning gick så till att jag hittade en bebis i magen. Då stod det alldeles klart att den bebisen skulle få vara kvar och skulle bli min unge sen. Jag minns egentligen ingen oro kring just det att bli förälder. Barnet blev genast det viktigaste som fanns, vilket lär vara det normala.

Vad är det att "klara av att bli föräldrar"? Hur vet man om man klarat det eller inte, vilka är dina kriterier för det? Jag ser ju inte alls på föräldraskap likadant nu som innan, så jag kan ju inte ens veta om jag "klarat av det" sett mot de ursprungliga idéerna.

Blir det ett barn så finns det ju där sen med sina alldeles uppenbara behov och de lite mindre uppenbara - och så rullar det på. Man formar varandra, barn och föräldrar, och blir liksom knutna till varandra på ett sätt som inte liknar mycket annat.

 

[pemi]

Sv: Nervös!

*KL*

Klart att det var lite pirrigt när man började försöka på allvar. Fast då jag åt P-piller sen några år innan så visste man ju att det troligen inte skulle ske på första eller andra försöket iaf. Tror iofs att maken var mer nervös än jag i det läget.

Sen ett lååångt hopp till första ivf:en (3 år senare). Då var vi så övertygade om att vi skulle få hjälp och att det skulle fungera, nervösa för vad vi gav oss in på var vi fortfarande. Den känslan tror jag aldrig man får bort helt. Hela ivf-historien har jag dragit förut så den hoppar jag över nu.

Men när vi mot alla odds fick vårt efterlängtade plus i februari så kändes det så rätt. Visst är man fortfarande orolig för vissa scenarion, det är ju en helt ny situation i livet och inget man kan förutse hur det ska bli. Bara det kan ju vara stressande om man är lite "planeringsmänniska". Men en del av oron tar nog hormonerna hand om, jag har mycket mindre planeringsbehov nu än tidigare. Är precis som att kroppen "talar om för mej" att nu tar vi det som det kommer.

Bara en så´n sak som vår renovering. Normalt sett hade jag varit superstressad över att inte vara klara då det är mindre än en månad kvar tills beräknad födsel. Bebis kan med andra ord komma när som helst, men nu är det som att jag inte bryr mej. Vi jobbar på och hoppas hinna klart, men det känns inte som någon katastrof om vi inte gör det. Normalt sett hade jag varit näst intill hysterisk över situationen.

Jag tror det mesta faller på plats när man väl ÄR gravid, innan dess är det bara att ta det som det kommer. Man kan ändå inte förutse hur situationen kommer att bli, är ju lite det som är tjusningen.

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Inte meningen att göra någon upprörd...

Alla har sina egna känslor och vet vad de mår bra av. Jag har varit med en man som har barn, och orkar inte det igen. Men det är jag, det var jobbigt för mig, alla är olika och jag klandrar inte någon som väljer livet annorlunda än jag.

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Nä, man ska inte planra sönder sker, då blir det varken hackat eller malet. Det vi främst diskuterar är praktiska saker som ska ordnas, sedan kan man inte styra över barnets personlighet, agerande eller mående och heller inte över sina egna känslor inför det. Inte mycket kommer nog att bli som man tror!

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Bra fråga detta om vad det innebär att "klara av" att vara en bra förälder. För mig handlar det nog mycket om att vara så sstark och stabil i sig själv att man kan forma en trygg och självsäker individ som känner värme och kärlek från sina föräldrar och som kan ge detsamma till sina medmänniskor. Som är rustad för vuxenlivet helt enkelt.

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Jag kan verkligen tänka mig att livet får helt andra värden och proportioner när man får barn/blir gravid. Som du säger med hursrenoveringen, vad är väl det i jämförelse med ett barn. Vad är det egentligen som är viktigt i livet? Man förändras och man mognar och utvecklas allt eftersom uppgifter som förälder kommer. Det tror jag. :smirk:

 

[Hyacinth]

Sv: Nervös!

Skönt att höra, jag tror det blir mycket roligare om man försöker att inte detaljplanera! Kasta pillren ut i skogen och tuta och kör!

 

[cirkus]

Sv: Nervös!

Nejdå jag blir inte så upprörd.
Du har EN relation bakom dig med en man med och barn och den var jobbig så då går det bort. Jag har jättesvårt för kategoriska uttalanden av den arten. Men men det är ditt liv och dina ideér om hur det ska vara. Jag tror på öppnare och flexiblare sinnen helt enkelt. Man blir så otroligt besviken annars.

Hoppas nu att allt går bra och att ni får till det på lördag

 

[Garpen]

Sv: Nervös!

Självklart kan man inte döma ut något utifrån EN relation, ville bara visa på att jag provat det också = inte varit så inskränkt som det kan verka. Men både före och efter den relationen känner jag vad jag behöver och attraheras av, och jag kan inte säga att jag sagt nej till en man med barn, jag har helt enkelt inte umgåtts på det sättet med sådana män och inte sett dem som potensiella partners, har aldrig kommit så långt att jag blivit kär i dem.

Fridens! :smirk: