OUL
Trådstartare
Hej.
För lite mindre än två år sedan skaffade jag mig min första hund, en blandrastik av jakt- och vallhundsraser. Naiv och opåläst med "stöttning" av andra naiva och opålästa hundmänniskor så blev det denna hund, jag kunde inte bestämma mig för en ras så lurad av allmänhetens bild av att blandraser ska vara friskare och trevligare blev det en sån ().
Med tiden har mitt hundintresse vuxit och ganska snart insåg jag att denna hund kommer jag få jobba med. Och det har jag, hon har diverse rädslor för konstiga saker, hon är väldigt osäker bland okända hundar så vi jobbar konstant med hundmöten. Men det absolut största problemet är (surprise, surprise liksom) hennes jaktinstinkt. Hon är 50% älg-/björnhundras och hon tycks brås mest på den rasen, så det är ju inte så konstigt. Men så otroligt jobbigt.
Det eskalerade, i min upplevelse, när vi började spåra. Jag tänkte att om hon får utlopp för sina spårinstinkter så blir det bättre. Tvärtom så blev det helt ohanterbart. Jag inser att det är mitt fel och att jag säkert tränade detta fel men nu är vi där vi är, och jag vet inte vad jag ska göra. På promenad i skog så spårar hon hela tiden, är hon lös (vilket hon inte får vara längre) så sticker hon i 5-10 min åt gången och kommer tillbaka helt utmattad och är hon kopplad så blir hon så otroligt blockerad, jag får ingen kontakt med henne alls. Hon blir så stressad när hon inte kan springa efter spåret och drar som en tok, gnäller, skäller osv.
I allt detta så har jag även utvecklat en kärlek till agility, det är det jag vill syssla med, men hunden tycker inte alltid att det är så kul. Vi vill helt olika saker, jag och vovven. Men jag älskar henne över allt annat fast jag tror att hon skulle vara lyckligare om hon fick göra detta istället, att jaga/spåra alltså. Jag kan ingenting om jakt men jag förstår att hon kanske inte skulle bli en särskilt bra jakthund, iom att hon är blandras. Men jag har fått en del erbjudanden av jägare som träffar henne, som vill köpa eller låna henne av mig. Detta är ju såklart ingen garanti för att hon skulle bli bra men det säger ju något tycker jag.
Så vad tycker ni? Är det rättvist att lägga massa tid och pengar (på instruktörer, för vi kan inte fixa det själva) på att träna detta eller är det orättvist mot både henne och mig? Vad hade ni gjort? Någon som har erfarenhet av något liknande?
Jag är så himla kluven, vad gör man? Jag älskar henne så mycket men kanske räcker det inte Hjälp uppskattas något enormt.
För lite mindre än två år sedan skaffade jag mig min första hund, en blandrastik av jakt- och vallhundsraser. Naiv och opåläst med "stöttning" av andra naiva och opålästa hundmänniskor så blev det denna hund, jag kunde inte bestämma mig för en ras så lurad av allmänhetens bild av att blandraser ska vara friskare och trevligare blev det en sån ().
Med tiden har mitt hundintresse vuxit och ganska snart insåg jag att denna hund kommer jag få jobba med. Och det har jag, hon har diverse rädslor för konstiga saker, hon är väldigt osäker bland okända hundar så vi jobbar konstant med hundmöten. Men det absolut största problemet är (surprise, surprise liksom) hennes jaktinstinkt. Hon är 50% älg-/björnhundras och hon tycks brås mest på den rasen, så det är ju inte så konstigt. Men så otroligt jobbigt.
Det eskalerade, i min upplevelse, när vi började spåra. Jag tänkte att om hon får utlopp för sina spårinstinkter så blir det bättre. Tvärtom så blev det helt ohanterbart. Jag inser att det är mitt fel och att jag säkert tränade detta fel men nu är vi där vi är, och jag vet inte vad jag ska göra. På promenad i skog så spårar hon hela tiden, är hon lös (vilket hon inte får vara längre) så sticker hon i 5-10 min åt gången och kommer tillbaka helt utmattad och är hon kopplad så blir hon så otroligt blockerad, jag får ingen kontakt med henne alls. Hon blir så stressad när hon inte kan springa efter spåret och drar som en tok, gnäller, skäller osv.
I allt detta så har jag även utvecklat en kärlek till agility, det är det jag vill syssla med, men hunden tycker inte alltid att det är så kul. Vi vill helt olika saker, jag och vovven. Men jag älskar henne över allt annat fast jag tror att hon skulle vara lyckligare om hon fick göra detta istället, att jaga/spåra alltså. Jag kan ingenting om jakt men jag förstår att hon kanske inte skulle bli en särskilt bra jakthund, iom att hon är blandras. Men jag har fått en del erbjudanden av jägare som träffar henne, som vill köpa eller låna henne av mig. Detta är ju såklart ingen garanti för att hon skulle bli bra men det säger ju något tycker jag.
Så vad tycker ni? Är det rättvist att lägga massa tid och pengar (på instruktörer, för vi kan inte fixa det själva) på att träna detta eller är det orättvist mot både henne och mig? Vad hade ni gjort? Någon som har erfarenhet av något liknande?
Jag är så himla kluven, vad gör man? Jag älskar henne så mycket men kanske räcker det inte Hjälp uppskattas något enormt.