Min man har haft två lite dåliga dagar och jag reagerar som jag alltid gör när sånt inträffar. Blir tyst, smyger runt för att inte höras och isolerar mig för att inte synas. Jag är jätte känslig för folks humörsvängningar och det är ju enbart pga mina trauman. När jag var mindre låste jag alltid in mig på rummet när det var tjaffsigt hemma för att inte förvärra något genom att synas. Det hänger kvar.
Min man låter aldrig hans dåliga dagar gå ut över oss här hemma. Jag har ju också dåliga dagar och det är aldrig pga honom eller någon annan. Humöret skiftar, det vet jag om men ändå tar det väldigt hårt på mig.
Det är något jag måste ta upp med min psykolog nästa gång jag träffar henne för det här är inte hälsosamt.
Annars går terapin jätte bra. Min psykolog tycker jag gjort så många bra framsteg.
När jag flyttade till Värmland vågade jag tex aldrig gå in och handla själv, jag åkte inte skolbussen på morgonen utan tog en senare buss gör att slippa full skolbuss. Fick panikångest av bara tanken på skolbussar tex. Jag hade stor fobi för att ringa. Idag ringer jag mäklare, vårdcentralen, okända folk jag kanske måste få tag i, banken, försäkringsbolag m.m. Det var helt otänkbart för några år sedan. Var det något som var väldigt jobbigt flydde jag både fysiskt och psykiskt. Vågade aldrig be om hjälp eftersom okända människor skrämde mig. Idag vågar jag be om hjälp. Jag har så många mer val och större livskvalité även fast det så klart är mycket kvar att jobba med.
Det är lite läskigt att jag kommer vara frisk en vacker dag. Jag har levt så här och anpassat mitt liv efter mina rädslor och trauman så himla länge. Tanken på att en vacker dag ha körkort och ett jobb är inte lika skrämmande längre. Och kanske är det närmare än jag tror!?
Min man låter aldrig hans dåliga dagar gå ut över oss här hemma. Jag har ju också dåliga dagar och det är aldrig pga honom eller någon annan. Humöret skiftar, det vet jag om men ändå tar det väldigt hårt på mig.
Det är något jag måste ta upp med min psykolog nästa gång jag träffar henne för det här är inte hälsosamt.
Annars går terapin jätte bra. Min psykolog tycker jag gjort så många bra framsteg.
När jag flyttade till Värmland vågade jag tex aldrig gå in och handla själv, jag åkte inte skolbussen på morgonen utan tog en senare buss gör att slippa full skolbuss. Fick panikångest av bara tanken på skolbussar tex. Jag hade stor fobi för att ringa. Idag ringer jag mäklare, vårdcentralen, okända folk jag kanske måste få tag i, banken, försäkringsbolag m.m. Det var helt otänkbart för några år sedan. Var det något som var väldigt jobbigt flydde jag både fysiskt och psykiskt. Vågade aldrig be om hjälp eftersom okända människor skrämde mig. Idag vågar jag be om hjälp. Jag har så många mer val och större livskvalité även fast det så klart är mycket kvar att jobba med.
Det är lite läskigt att jag kommer vara frisk en vacker dag. Jag har levt så här och anpassat mitt liv efter mina rädslor och trauman så himla länge. Tanken på att en vacker dag ha körkort och ett jobb är inte lika skrämmande längre. Och kanske är det närmare än jag tror!?
