Är det ok med djurskyddslagen att avla på dem?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Är det ok med djurskyddslagen att avla på dem?
Jag vet inte vad jag ska säga.. Eller, jag har så mycket att säga så det skulle aldrig ta slut. Bäst jag är tyst.Jag såg en disskussion i en uppfödargrupp på Fejan om Dalmatiner för ca 2 månader sen. Det verkade vara det friskaste och mest mentalt perfekta hunden man kunde skaffa sig enligt de uppfödare som var i tråden.
Jag vet inte vad jag ska säga.. Eller, jag har så mycket att säga så det skulle aldrig ta slut. Bäst jag är tyst.
Hur sjuk ska din ras bli innan du överger den?
En fråga som väckts i mitt huvud de senaste dagarna när man läser om olika raser och deras sjukdomar. Vissa raser är relativt förskonade från sjukdomar medan andra är som vandrande skolböcker från veterinärskolan. Trots detta har rasen sina hängivna anhängare som villigt erkänner att deras hundar haft en veterinärkostnad genom livet som börjar närma sig bolånet på huset, men som ändå inte har en tanke på att byta ras. "Det spelar ingen roll hur sjuka de är, jag kommer alltid ha en X."
Hur resonerar ni kring det här? Vart går din gräns för när du överger din ras pga hälsostatusen? Vad är du villig att stå ut med för att få ha just den rasen? Eller är det snarare rasklubbens agerande som avgör i slutänden, om de aktivt jobbar för bättre hälsa (oavsett framgång eller inte) eller sopar det under mattan?
Nej det är inte sportavlade hundar/individer som ställt till mycket elände. Aveln av dessa raser har ställt till elände för hundarna/individerna.
Tänker på schäfer, malle, labbe, bordercollie t ex. Men jag är gammal och jämför med schäfrarna o andra raser från mina yngre år. Då en inte pratade om hunden som om det var en tvättmaskin, avskyr begreppet ”av-och-på-knapp” till exempel.
Självklart finns fina individer fortfarande! Men jag är nedslagen över utvecklingen av aveln generellt, raser, på gruppnivå.
Ok. Som sagt. Jag kan noll om BC-avel.
I bruksraserna är det nästan uteslutande förarbrister i grunden när problem dyker upp. Oftast är det bra hundar som körs på helt fel sätt av fel person då det gått åt pipan. Om vi håller oss till att disskutera sportaveln. Tror det har att göra med att sportaveln utvärderas mentalt i mer än dubbelt så stor utsträckning mot Showaveln.
Avskyr föresten begreppet sportavel. Föredrar benämningen arbetande avel. Att den lämpar sig för bla sport är en annan sak
I min ras är det ju extremt stor skillnad på avel för arbete (vallning) och avel för sport (lydnad/ag/bruks). Det blir vanligare och vanligare med "sportvallning" också, men de går helt klart mer åt sporthållet än åt arbetshållet...
Det är ytterst få arbetsavlade hundar som ställer till det för sig och ägarna, jämfört med sporthundarna.
Jag kommer att lämna min ras iom nästa hundköp. Gränsen gick när jag såg hur rasklubben och uppfödarna hanterar sjukdomsbilden. Man går ut med att rasen är väldigt frisk, vilket inte alls är sant. De lyckades lura mig när jag sökte information om rasen. Man håller varandra om ryggen i avelsrådet, uppfödare vägrar gå ut med dödsorsaker, man blundar för tydlig ärftlighet i vissa linjer och avlar vidare, anmäler rasklubben när de går ut offentligt med namn på sjuka hundar, avlar på djur under 2 år, hälsotestar inte alls eller struntar i testernas resultat osv. Allergier är en mycket vanlig sjukdom i rasen och en sjukdom som jag personligen tycker är riktigt vidrig. Även mentaliteten har stora brister med hundar som är osäkra och veka som svarar utåt. Även många hundar som har svårt för andra hundar oavsett kön.
Jag har haft 3 st i rasen. Alla helt olika varandra. Upplever rasen som extremt spretig o svårt att veta vad man får i en valp. Personligen är det mentaliteten som får mig att byta ras, samt rasklubbens och uppfödarnas "arbetssätt". Sjukdomarna i sig hade jag kunnat riskera om det fanns en vilja hos klubben att jobba med det. Någon måste ju köpa hundarna för att det ska gå att jobba med problemen. Men jag uppfattar att denna ras är svår att leva med i vardagen och väljer en mjukare och tryggare ras nästa gång. En ras som många påstår vara sjuk men som åtminstone har lägre försäkringspremie än nuvarande ras.
Trots att jag är en person som oroar mig för precis allt när det gäller mina hundar tror jag det ska väldigt mycket till för att jag skulle fundera på att inte ha boxer. Visst, skulle aveln gå helt åt skogen så det inte längre är en boxer varken utseendemässigt eller temperamentsmässigt, då skulle ju rasen jag vill ha inte finnas kvar längre, så det är väl nån slags gräns.
Men att det finns en hel del sjukdomar som gör att man måste vara noggrann när man väljer valp, det har jag ju redan levt med i ett antal år. Sen är det klart, jag förutsätter ju att det går att hitta en valp med bra hälsoförutsättningar om man är noggrann med sitt valpköp. Om alla individer hamnar där de sämsta är idag, nej, då skulle det inte funka.
Jag har inte haft Dalmatiner själv, men haft flera vänner som hat (alla har bytt ras) just pga mentaliteten.Jag kommer att lämna min ras iom nästa hundköp. Gränsen gick när jag såg hur rasklubben och uppfödarna hanterar sjukdomsbilden. Man går ut med att rasen är väldigt frisk, vilket inte alls är sant. De lyckades lura mig när jag sökte information om rasen. Man håller varandra om ryggen i avelsrådet, uppfödare vägrar gå ut med dödsorsaker, man blundar för tydlig ärftlighet i vissa linjer och avlar vidare, anmäler rasklubben när de går ut offentligt med namn på sjuka hundar, avlar på djur under 2 år, hälsotestar inte alls eller struntar i testernas resultat osv. Allergier är en mycket vanlig sjukdom i rasen och en sjukdom som jag personligen tycker är riktigt vidrig. Även mentaliteten har stora brister med hundar som är osäkra och veka som svarar utåt. Även många hundar som har svårt för andra hundar oavsett kön.
Jag har haft 3 st i rasen. Alla helt olika varandra. Upplever rasen som extremt spretig o svårt att veta vad man får i en valp. Personligen är det mentaliteten som får mig att byta ras, samt rasklubbens och uppfödarnas "arbetssätt". Sjukdomarna i sig hade jag kunnat riskera om det fanns en vilja hos klubben att jobba med det. Någon måste ju köpa hundarna för att det ska gå att jobba med problemen. Men jag uppfattar att denna ras är svår att leva med i vardagen och väljer en mjukare och tryggare ras nästa gång. En ras som många påstår vara sjuk men som åtminstone har lägre försäkringspremie än nuvarande ras.
Hur ser aveln och marknaden ut för Boxer?
Boxer var en av några raser som var vanliga när jag växte upp men numer ser jag dem aldrig.
Har Boxern konkurerats ut?