När maten blir en kamp...

[feel]

Våran dotter är snart ett år, växer bra på längden men går inte upp i vikt som hon ska.

Hon är väldigt ointresserad av mat, tycker inte att någonting är speciellt gott. Och är aldrig speciellt hungrig heller.

Problemet är nu att hon har börjat tjorva extremt vid maten, enda gången det går att få henne att äta normalt är när hon tar nappflaska på morgonen och kvällen när hon är trött. Alla andra mål är en kamp för att få i henne något.

Hon hatar att sitta i sin matstol, hon ställer sig i den, spänner jag fast henne så skriker hon oavbrutet och försöker spränga sig lös.

Har provat olika metoder vid matningen, alltså att jag matar men då slår hon bara ut skeden och skriker. Har gett henne en egen sked så hon kan äta lite själv medans jag matar henne, funkade i någon vecka men nu är det samma där. Hon kastar skeden på golvet och slår ut skeden jag matar med. Samma sak alla mål, hon får inte i sig destomer mat alltså. Om hon får plockmat kan hon äta litegrann men mosar det mesta eller slänger på golvet.

Det enda som har funkat är att hon får små smörgåsar, men hon kan ju inte leva på det.

Idag har jag inte kunnat äta frukost eller lunch då hon vägrar sitta i sin stol med mig och äta/fika utan står då bara på golvet och tokskriker och drar mig i kläderna.

Det här börjar bli ohållbart, har ni några tips på vad man kan göra?

 

[turbofling]

Sv: När maten blir en kamp...

Min dotter är 17 månader nu och det är senaste 2-3 månaderna hon har börjat äta mat. Jag var orolig, men våran barnläkare sa att så länge hon är pigg och glad så behöver jag inte vara orolig. Det enda hon åt var frukt, grönsaker, riskakor och någon gång ibland yoghurt. Men hon drack också ganska mycket ersättning.

Mata har aldrig fungerat, hon har fått plockmat och har fått pilla i sig det lilla hon velat. Vi har inte heller varit hårda med att sitta på egen stol, hon har fått sitta i mitt eller hennes pappas knä om hon velat det.

 

[Macken22]

Sv: När maten blir en kamp...

Min dotter vägrade sitta kvar i antilopstolen (ikeas) eller liknande. Bytte till en liknande tripptrappstol och då förvann momentet med att stå i stolen. Vi försökte också spänna fast med det blev bara en kamp som kändes onödig. Tror hon gillade att få stöd under fötterna, på antilopstolen hänger de bara i luften.
Innan vi bytte stol fick hon stå på en vanlig stol och äta, funkade helt ok.

vi har även låtit henne sitta och äta i vårat knä. Då brukar hon nalla av våran mat! Sen upptäckte vi att hon ville äta ifrån samma porslin som oss, plastskålarna duger bara ibland. Hon har även vuxenbestick då hon bara kastade iväg barnmodellen. Testa och se ifall sådana förändringar kan hjälpa.

En annan sak som gjorde att hon åt bättre var att vi tänkte inte på att hon kanske blev törstig mellan tuggorna. När vi kom ihåg att erbjuda vatten mellan tuggorna så åt hon bättre. Det räckte inte bara med att flaskan stod på bordet.

 

[Björk]

Sv: När maten blir en kamp...

Jag har inga tips eller goda idéer utan kan bara konstatera att det är skönt att inte vara ensam. Vår lilla är svår med mat. Vi har kört smakportioner sedan ca 4,5 månader och periodvis har gröt, banan, fruktpuré fungerat någorlunda. Sista två veckorna har hon kinkat enormt vad gäller även DEN begränsade menyn. Hon verkar föredra bitar av mat, men nu har sambon (som är hemma med barnen) problem även med smörgås, makaroner, köttbullar och sådant hon ändå ätit någorlunda av förut. Det enda som just nu äts med god aptit är yogurt. Hon är 11 månader.

Jag delammar fortfarande och resultatet av de sista två veckorna har ju medfört att hon snuttar jättemycket på nätterna. Just nu försöker jag hålla huvudet kallt (och försöka få sambon att härda ut; det är ju han som får ta största smällen; med att presentera mat som ratas och få en gnällig unge på grund av för lite mat) och låter henne amma på som hon vill nattetid. Förhoppningsvis lugnar det ner sig så småningom.

Jag tror att det allra största problemet med små kräsna barn är frustrationen man känner som förälder. Man kan och vill ju inte tvinga i dem mat och samtidigt känner man oro över att de inte får i sig näring som kroppen faktiskt behöver. Vilket förstås skapar en massa frustration. Jag tror att det bästa man kan göra (för både sig själv och barnet) är att försöka (hur svårt det än är) att "strunta i" problemet. Fortsätta erbjuda mat och kompensera med amning/välling/ersättning/yogurt eller vad det nu är de faktiskt ändå ÄTER, sluta stressa upp sig och bara vänta ut "fasen".

Det är ju ändå inga barn som dör av självsvält i Sverige (även om det finns någon liten procent som faktiskt till slut måste sondmatas på grund av sina matproblem) i småbarnsålder. Småbarn har ju inte anorexi om man säger så.

Från en frustrerad till en annan: vi får hjälpa varandra att försöka andas lugnt och försöka härda ut och hoppas det blir bättre så småningom. Oftast blir det ju faktiskt det!

 

[lady_mike]

Sv: När maten blir en kamp...

Min son gjorde sådär en tid. Då han är liten och på bvc har dom klagat mycket på hans vikt.. Han är fin i kroppen. Inte det minsta mager men allmänt liten. Har fått gå på extrakontroller pga det här.
Han har runt 1-1,5 års ålder varit omöjlig att mata.

Så jag slutade helt emd mellis en tid. Inga frukter mellan måltiderna. När det va mat gjorde jag mat jag visste att han tyckte om. Åt han "någolunda" bra fick han nån form av belöning. Då vi började fick han kakor för småbarn (no junk).
Senare gick vi över till nåt med lite socker i. Åt han inget fick han heller ingen belöning. Och han ändrade måltiderna. Han började tillslut sakta äta mer.
När han inte åt oc blev utan något gott så gjorde vi ingen sak av det. Ibland blev han arg men vi förklarade lugnt hur det låg till. I början var det svårt att förstå men han accepterade läget.

Jag fick även ta bort vällingen på morgonen. Han blev "för mätt" på den. (ca 1,5 år). Det märktes direkt på honom att han började må bättre och äta mer.
Lika när vi slutade med välling på kvällen när han va 2 år. Han gick upp flera kilo och växte flera cm på kort tid.

Nu är sonen 2,5 och all belöning är borttagen. Succesivt efter att vi tog bort vällingen åt han bra och vi vande av honom med att få nåt gott. an väger som han ska och är så lång som han bör vara för sin ålder.

Jag tror inte alls på att bråka och "tvinga" i dom maten.

Gällande stolen. Testa att ha barnet i ditt knä. Bara för en tid. Kan ju vara så att stolen förknippas med jobbiga måltider?
Ha barnet där mycket andra tider ist. Men just under måltiderna kan väl barnet sitta i ditt knä och få kladda med maten.

 

[oz_joj]

Sv: När maten blir en kamp...

Har ingen egen erfarenhet av detta men en kollega har två söner, 6 och 4. Äldsta är en spinkis och yngsta rund. Äldsta har ldrig varit en ätare och äter sällan middag tex. Yngsta äter så de får stoppa honom. De verkar ha klarat att sluta oroa sig över spinkisens matovillighet tidigt, jag hade nog haft svårare. Båda barnen är sjuka ibland, ingen mer än den andra. En del barn blir sådana här, för andra blir det bättre.

 

[TinyWiny]

Sv: När maten blir en kamp...

Min dotter åt inget annat än bröstmjölk förren hon var åtta månader. Allt annat åkte ur munnen.
När hon väl började äta mat så åt hon bara mat som inte var mosad, hackad eller ihoprörd. Alla barnmatsburkar utom spagetti och köttfärssås ratade hon totalt.
Hon ville ha mat i bitar som hon kunde hålla i själv och själv stoppa i munnen. Försökte jag mata blev hon jättearg och slutade äta. Allt skulle vara ljummet eller möjligtvis rumstempererat, glass åt hon inte alls förren hon var tre år.
Även hon avskydde att sitta i stolar där hon inte hade stöd för fötterna.

Mitt tips till dej är att bara ge henne små smörgåsar några dagar. Sedan lägger du dit en liten munsbit kött, potatis, grönsak osv. En liten bit per mål och samma sort hela den dagen. Nästa dag tar du en ny sort och när du är uppe i några stycken alternerar du dem och kombinerar dem. Låt henne äta själv, strunta i skeden just nu utan låt henne få små munsbitar.
När hon väl har börjat äta plockmat så kan du introducera mat som behöver ätas med sked men även då låter du henne äta själv. Kommentera inte vad hon äter eller inte utan låt henne avgöra själv vad hon vill ha och ta fram det som ratades igen efter några dagar.
Du har förmodligen en liten självständig dam. Vissa barn låter sig helt enkelt inte matas. Hon får ingen näringsbrist utav att bara äta smörgås några dagar och förhoppningsvis kan det bryta den negativa spiralen. Låt henne också sitta i ditt knä eller fixa en stol som hon får stöd för fötterna i.

 

[Sar]

Sv: När maten blir en kamp...

Jag hade nog tagit bort alla slags måsten runtomkring maten. Barnet hade fått äta på en filt på golvet eller springa omkring och nalla en bit från bordet bara barnet åt. Har ni provat att äta någon annanstans än just vid bordet?

En bekant hade ett barn som enbart åt själv med egna bestick, redan från början. Ytterst kladdigt men det gick. Jag har alltid haft en sked/gaffel till barnet och så en själv. Ett av barnet har tydligare än de andra visat att den föredrar att själv stoppa maten i munnen.

Jag hade nog testat lite olika, gjort både mat som går att plocka och mat som är ihoprörd (med mixer är ju just den delen plättlätt).
Äter hon små smörgåsfyrkanter kanske även andra fyrkanter kan fungera? Om inte annat som pålägg?


Jag har också en 1,5-åring som som sliter mig i kläderna om jag äter för länge (i hans ögon sett) men för oss fungerar det (än så länge) att ge honom en extra tugga av vad jag äter och berätta att jag inte är klar än. Mina barn får bestämma rätt mycket men jag ruckar inte på den tid som jag behöver för att få i mig maten.

Min sambo har berättat att han som barn vägrade äta ost om den inte var skuren i fyrkanter med en tandpetare i.....

 

[Snurrfian]

Sv: När maten blir en kamp...

Sonen åt inte mat förrens han var två år nästan... Mosad mat har han aldrig klarat, först nu som 6 åring som han faktiskt kan äta potatismos...

Med honom lärde jag mig ganska så brutalt att det är bara att andas och erbjuda mat...
Dottern var ett sånt där BVC barn som började med smakisar från 4 mån och åt allt man satte fram i princip, aldrig några problem...

Sen kom sonen och han har åsikter... Hans första rätt som han åt större mängder av var kycklingcurry, bitar som han höll i handen... Vi tog det ganska lungt runt maten och han åt så småningom även annat som strips, pizza, gurkstavar, morötter och annat som han kunde hålla i handen. Mackor med kaviar gick ner och annat smått och gott...

Vid ett års åldern fick barnen sitta antingen i sin stol (läs dottern) eller i någon av våra knän (läs sonen) om han ville vara med oss, annars var han väl på golvet en stund. Han fick plocka fritt från tallriken och jag försökte väl stoppa in en sked ibland, ibland gick det ner och ibland spottade han ut och det gjordes ingen affär av det.

Idag har han fortfarande en väldig massa åsikter om vad han äter eller inte, men är nyfiken på att prova det mesta.

 

[Macken22]

Sv: När maten blir en kamp...

Har ni provat lite mer kryddad mat? Kanske vitlök och curry?

Eller tex oliver och annan mat som inte förknippas med "barnmat"? Vår dotter gillar oliver och äter det gärna som mellis. Hon gillar inte bröd men älskar köttbitar. Låt barnet stå med på en stol brevid diskbänken när ni lagar mat och ge provbitar av maten. Min dotter brukar knuffa fram stolen och ställa sig och provsmaka maten redan innan. Nu har hon i och för sig inte varit svår att få i mat då hon gärna provar allt. Kött älskar hon! Hon äter gärna en bit rå falukorv medans man steker de övriga.

 

[iNHALE]

Sv: När maten blir en kamp...

Dyker in här även om jag inte har barn själv. Dock vet jag att när JAG var barn så hatade jag all form av barnmat och annan "mesig" mat som t.ex. potatismos och liknande. Det var kryddstark mat som gällde, välstekt kött med mycket kryddor, oliver. Att trycka i mig barnmat var bara att glömma, jag skulle ha det mina föräldrar åt annars matvägrade jag.

Testa lite annorlunda mat med annorlunda smak och se om det går bättre.

 

[mino]

Sv: När maten blir en kamp...

Håller helt med Sar i det hon skriver ovan, utgå från det som funkar även om det verkar lite tokigt eller onormalt för den åldern eller så, det är dumt att göra maten till en kamp. Man vill ju att hon ska ha glädje av ätandet. Det man kan testa är att göra längre uppehåll mellan måltiderna, låta henne äta på egen hand och låt henne få det hon gillar. Smörgåsar med olika sorters pålägg är ganska bra mat ändå.

Det kan hända att det blir bättre när hon börjar på dagis, vissa barn äter bättre när de ser att andra gör det. Personligen skulle jag aldrig använda belöningar om dom äter som nån nämnde ovan. Ätande ska inte vara en prestation, man är inte duktig om man äter. Det är inte lyckat på sikt att lära sig att äta för andras skull.

 

[feel]

Sv: När maten blir en kamp...

Tack alla för tips och pepp!

Känns skönt att det finns andra med samma problem.

Vill ju inte att maten ska bli en kamp, mat ska vara gott och trevligt, vill heller inte belöna när hon äter. Igår har hon ätit korv och strips skurna i små bitar som hon fick plocka själv och frukost idag blev smörgås. Funkade bra!

 

[Freyja_bus]

Sv: När maten blir en kamp...

Vi har också en liten matvägrare här hemma... I perioder har det gått dagar då hon inte ätit någonting på hela dagen och sedan druckit sig mätt på välling under natten (typ 5 flaskor från 19-07).

Hon ammades tills hon var 15 månader, började med smakisar runt 5 månader och då var gröt populärt ett tag. När det inte längre dög tyckte hon om turkisk yoghurt en period, men sen blev det också ointressant. Hon fick tänder sent och de har egentligen bråkat med henne rätt mycket sen ett års ålder (hon är nu 18 månader). När hon ätit som minst har tänderna varit nära att titta fram, och när de kommit fram så äter hon oftast bättre en period.

I perioder har vi kunnat mata henne. I början kräktes hon av minsta lilla bit i maten så det enda som gick att få i henne i matväg var hipps släta barnmatsburkar från 6 månader. När hon var runt ett år fungerade det bättre med 8 mån burkarna, men bara några få utvalda. Hemlagat har aldrig fungerat i puréform.

Nuförtiden får man i princip aldrig mata henne. I bland fungerar det om hon får välja en liten yoghurt själv och sen sitta med en sked i handen själv och stoppa i sig lite, då brukar man kunna peta in lite själv också, men annars går det inte att mata. Hon petar väl i sig en del, men det är inte mycket. I perioder har det fungerat med blodpudding i små bitar, och även pannkakor. Falukorv är väl det hon gillat bäst, men det känns sådär att ge henne falukorv och pannkakor varje dag! Fast det är klart bättre än inget alls.

Grönsaker äter hon dåligt av. Hon suger väl lite på en broccoli eller en morot ibland, annars är det mest gurka som går ner. Frukt är också svårt, clementin fungerar i perioder och vindruvor. Banan fungerar ibland om hon får hålla i den själv med skal hängandes, men frukt som äpple och päron och så är för svårtuggat.

Jag har verkligen slitit mitt hår för att hon ska äta! Jag vill inte att maten ska bli en kamp, och jag är övertygad om att det kommer att släppa någon gång, men ändå blir jag ju GALEN när hon inget äter! Vi har begränsat vällingen till en flaska vid läggdags och en flaska på natten, och det har väl kanske hjälpt något. Hon erbjuds allt vi äter och hon får gärna gå omkring eller leka med något under tiden hon äter om det hjälper.

//Julia