Kanintant
Trådstartare
Jag funderar på hur "sjuk" man behöver vara för att det ska kännas ok att be om hjälp av psykolog? Jag har aldrig haft kontakt med psykolog innan men känner att det nog skulle behövas även om jag inte ligger i en hög och gråter eller mår så dåligt så jag inte klarar av vardagen.
Jag blir väldigt lätt nedstämd/deppig när jag inte sysselsätter mig. Inte så att jag direkt gråter men jag blir nollställd och känner att inget känns roligt och jag tappar all motivation att göra något om inte någon annan drar igång mig. Så länge jag har projekt på gång och helst många olika så mår jag oftast jättebra men när jag tröttnar eller projekten tar slut (oftast det förstnämnda) och jag inte har något nytt att kasta mig in i så blir jag deppig till jag hittar något nytt att ägna mig åt.
Detta är väl egentligen mitt största problem, ständig jakt på stimulans för huvudet (jag är väldigt lättlärd och jag vill tro att jag är ganska intelligent). Problemet är att det är ganska tröttande att hela tiden hitta på projekt, samt att det oftast involverar att det kostar pengar. Sedan involverar det dessutom ofta andra personer för allt går ofta väldigt snabbt, jag hinner engagera folk, skriva på forum och gud vet allt och sen när jag tröttnar (vilket går väldigt fort) så mår jag dåligt och skäms över att jag gjort så stor sak av det och sen bara hoppar av.
Jag hade så gärna bara velat kunna sitta still i en soffa och läsa en bok (men det har knappt aldrig hänt) och kunna vara nöjd som det är. Jag hade också väldigt gärna velat vara nöjd med de intressen jag har och inte hela tiden hoppa på nya grejer. Jag hinner ju liksom sällan fördjupa mig i något innan jag hittat något nytt.
Jag tror inte detta är någon flykt från något, jag har inget direkt ouppklarat i mitt liv. Jag är väl medveten om beteendet men ändå kan jag inte göra något åt det eftersom det är min enda strategi att inte deppa ihop. Jag är inte stressad heller (jag har varit det i perioder och känner skillnaden) och jag gör mycket yoga och kan slappna av och meditera då och när det behövs men så fort jag mediterat färdigt så är hjärnan på högvarv igen så det hjälper bara för stunden, jag kan liksom inte yoga dygnet runt.
Det känns som hjärnan bara har två lägen, antingen högvarv eller så långt varv att all energi och motivation är helt borta.
Jag har pluggat i 3 år nu och det har verkligen gått i ett högt tempo vilket har resulterat i att jag mått väldigt bra dessa år och även haft mer eller mindre toppbetyg i alla kurser. Nästan direkt efter blev jag gravid vilket slutade i missfall men blev sedan gravid igen vilket varade längre men slutade även det i missfall på sjukhus för en månad sedan. Under tiden jag var gravid med hormoner i kroppen så kände jag mig så himla lugn och harmonisk, jag kunde sitta i soffan och vara lugn, utan att känna mig rastlös, det var så himla skönt och även sambon märkte en stor skillnad. Efter missfallet så var det som ett riktigt platt fall, såklart ledsen över det som hänt men skillnaden blev så tydlig när rastlösheten kom tillbaka värre än det brukar. Har hanterat det med hjälp av att börja träna väldigt mycket för att få ur mig den värsta rastlösheten i kroppen iaf och resten av tiden hålla mig sysselsatt med allt jag kan komma på. Nu har jag börjat jobba så nu är det lite bättre men de lediga dagarna är fortfarande mycket planerande för att se till att jag håller mig igång.
Jag inser att det är ok att vara labil nu, det är ju inte så konstigt men det är ju som sagt ingen ovanlighet med de här svackorna med deppighet och jag är så himla trött på att hålla på såhär. Jag är så himla trött på att kasta mig in och ut i projekt också och ju mer medveten jag blir om mina beteende desto mer meningslöst har det börjat känna att ens påbörja saker för jag vet att " jag snart kommer tröttna ändå och då kommer jag må skit för jag spenderat pengar eller dragit igång saker".
Jag har kontakt med kurator nu i och med missfallet och var där igår, det kändes skönt att ha någon att prata med men jag ville inte dra upp allt det här även om jag nog snuddade vid det. Jag får gärna gå till henne igen och jag tänkte jag skulle dit iaf en gång till. Jag funderar då om jag skulle be om att få kontakt med en psykolog också/istället men känner att jag kanske överdriver allt och att jag kommer känna mig dum för som sagt, det är ju inte så att jag är ett vrak.
Kan en psykolog ens vara till hjälp här? Jag tänker om typ KBT eller liknande skulle kunna hjälpa. Jag känner att jag behöver verktyg för att hantera min rastlöshet och hjälp med att ta det lugnt utan att bli deprimerad. Jag ältar inget när jag blir låg, jag blir bara tom och allt känns meningslöst så det känns inte som jag har så mycket negativt tankesätt att vända på (jag är väldigt positiv som person i vanliga fall) men det kanske finns övningar eller annat man kan ta till. Eller i värsta fall någon typ av anti-depressivt men eftersom jag mår bra så fort något "händer" eller jag göra saker så är jag ju liksom inte konstant deprimerad, det är bara i vissa situationer och det kan vända lite snabbt som det kommer.
Gud så långt det här blev, tack ni som orkat läsa.
Jag blir väldigt lätt nedstämd/deppig när jag inte sysselsätter mig. Inte så att jag direkt gråter men jag blir nollställd och känner att inget känns roligt och jag tappar all motivation att göra något om inte någon annan drar igång mig. Så länge jag har projekt på gång och helst många olika så mår jag oftast jättebra men när jag tröttnar eller projekten tar slut (oftast det förstnämnda) och jag inte har något nytt att kasta mig in i så blir jag deppig till jag hittar något nytt att ägna mig åt.
Detta är väl egentligen mitt största problem, ständig jakt på stimulans för huvudet (jag är väldigt lättlärd och jag vill tro att jag är ganska intelligent). Problemet är att det är ganska tröttande att hela tiden hitta på projekt, samt att det oftast involverar att det kostar pengar. Sedan involverar det dessutom ofta andra personer för allt går ofta väldigt snabbt, jag hinner engagera folk, skriva på forum och gud vet allt och sen när jag tröttnar (vilket går väldigt fort) så mår jag dåligt och skäms över att jag gjort så stor sak av det och sen bara hoppar av.
Jag hade så gärna bara velat kunna sitta still i en soffa och läsa en bok (men det har knappt aldrig hänt) och kunna vara nöjd som det är. Jag hade också väldigt gärna velat vara nöjd med de intressen jag har och inte hela tiden hoppa på nya grejer. Jag hinner ju liksom sällan fördjupa mig i något innan jag hittat något nytt.
Jag tror inte detta är någon flykt från något, jag har inget direkt ouppklarat i mitt liv. Jag är väl medveten om beteendet men ändå kan jag inte göra något åt det eftersom det är min enda strategi att inte deppa ihop. Jag är inte stressad heller (jag har varit det i perioder och känner skillnaden) och jag gör mycket yoga och kan slappna av och meditera då och när det behövs men så fort jag mediterat färdigt så är hjärnan på högvarv igen så det hjälper bara för stunden, jag kan liksom inte yoga dygnet runt.
Det känns som hjärnan bara har två lägen, antingen högvarv eller så långt varv att all energi och motivation är helt borta.
Jag har pluggat i 3 år nu och det har verkligen gått i ett högt tempo vilket har resulterat i att jag mått väldigt bra dessa år och även haft mer eller mindre toppbetyg i alla kurser. Nästan direkt efter blev jag gravid vilket slutade i missfall men blev sedan gravid igen vilket varade längre men slutade även det i missfall på sjukhus för en månad sedan. Under tiden jag var gravid med hormoner i kroppen så kände jag mig så himla lugn och harmonisk, jag kunde sitta i soffan och vara lugn, utan att känna mig rastlös, det var så himla skönt och även sambon märkte en stor skillnad. Efter missfallet så var det som ett riktigt platt fall, såklart ledsen över det som hänt men skillnaden blev så tydlig när rastlösheten kom tillbaka värre än det brukar. Har hanterat det med hjälp av att börja träna väldigt mycket för att få ur mig den värsta rastlösheten i kroppen iaf och resten av tiden hålla mig sysselsatt med allt jag kan komma på. Nu har jag börjat jobba så nu är det lite bättre men de lediga dagarna är fortfarande mycket planerande för att se till att jag håller mig igång.
Jag inser att det är ok att vara labil nu, det är ju inte så konstigt men det är ju som sagt ingen ovanlighet med de här svackorna med deppighet och jag är så himla trött på att hålla på såhär. Jag är så himla trött på att kasta mig in och ut i projekt också och ju mer medveten jag blir om mina beteende desto mer meningslöst har det börjat känna att ens påbörja saker för jag vet att " jag snart kommer tröttna ändå och då kommer jag må skit för jag spenderat pengar eller dragit igång saker".
Jag har kontakt med kurator nu i och med missfallet och var där igår, det kändes skönt att ha någon att prata med men jag ville inte dra upp allt det här även om jag nog snuddade vid det. Jag får gärna gå till henne igen och jag tänkte jag skulle dit iaf en gång till. Jag funderar då om jag skulle be om att få kontakt med en psykolog också/istället men känner att jag kanske överdriver allt och att jag kommer känna mig dum för som sagt, det är ju inte så att jag är ett vrak.
Kan en psykolog ens vara till hjälp här? Jag tänker om typ KBT eller liknande skulle kunna hjälpa. Jag känner att jag behöver verktyg för att hantera min rastlöshet och hjälp med att ta det lugnt utan att bli deprimerad. Jag ältar inget när jag blir låg, jag blir bara tom och allt känns meningslöst så det känns inte som jag har så mycket negativt tankesätt att vända på (jag är väldigt positiv som person i vanliga fall) men det kanske finns övningar eller annat man kan ta till. Eller i värsta fall någon typ av anti-depressivt men eftersom jag mår bra så fort något "händer" eller jag göra saker så är jag ju liksom inte konstant deprimerad, det är bara i vissa situationer och det kan vända lite snabbt som det kommer.
Gud så långt det här blev, tack ni som orkat läsa.
