När det känns som om man inte älskar....

[Olycklig]

Mår så himla dåligt så jag måste bara få ur mig detta. Det känns som att jag inte älskar mina barn Det är så jobbigt att vara mamma så jag önskar att jag aldrig blivit det. Allt jag gillar att göra går inte att kombinera med barn - jag älskar mitt jobb, men kan inte jobba heltid pga att barnen måste ha sin tid, älskar min häst, men hinner inte med honom så mycket som jag vill pga att barnen inte gillar att jag pysslar med hästen. Vill man göra något i trädgården - så nog är där en unge som skriker efter uppmärksamhet. Jag skulle helst av allt bara vara ENSAM!!! Tänker drastiska tankar om att separera från min man (vilket jag egentligen inte vill) bara för att komma ifrån ungarna. När man inte älskar sin partner längre då kan man ju skiljas - men vad gör man när man inte står ut med sina barn, eller sig själv när man är med dom???? I vintras fick jag diagnosen lindrig deppression och vet inte om dessa tankar kommer av detta, men det känns bara som jag inte står ut längre. Jag känner ingen glädje tillsammans med mina barn utan känner bara att det är en stor börda. SKIT!! Känns som att jag vill flytta till en öde ö och slippa allt vad barn, föräldraskap och krav heter......

 

[Pallas]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Det låter absolut som att detta är depressiva tankar och inte ett normalt "skit, vad jobbigt det är ibland"-tänkande. Medicinerar du något idag? Samtalskontakt? Du är inte ensam, men det är ju ett jäkligt tabubelagt ämne, kanske speciellt för mammor (upplever jag det som).

 

[Bubbs]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Jag tycker att det låter som att du skulle behöva få samtalshjälp. När du fick din depressions-diagnos blev du inte erbjuden att prata med någon då? Jag kan tänka mig att såna här tankar kan komma om man är deprimerad. Försök att få träffa en kurator eller psykolog för såhär kan ni ju inte ha det. Låter ju inte alls bra.
Har du pratat med din man om detta?

 

[Olycklig]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Svarar båda - går hos kurator ca 1 gång i veckan och pratar. Vi har fått ordning på en del saker, men det här med mammarollen återstår. Min man vet om alla mina tankar, berättade idag t.o.m att jag har tankar på att lämna allt för att få min egentid som jag längtar så efter. Det är inte så att han inte tar ansvar för barnen, utan vi delar på det mesta av "jobbet" men det räcker helt enkelt inte för mig. Vid minsta bråk med barnen "flippar" jag ut helt och hållet. Jag har alltid behövt egentid, kanske mer än andra, men just nu vill jag bara bort och framför allt vill jag inte vara mamma....

 

[Pallas]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Ingen medicin? Jag tycker du ska överväga det alternativet. Prata med din man, din kurator och en psykiater och diskutera era alternativ. Jag har känt precis som du, tom övergivit alltihop och flyttat, men de jobbiga känslorna försvinner inte för det. Min gissning är att de tankar du har bara manifesterar sig på något plan som känns konkret för dig ("bara jag fick mer egentid skulle jag må bra"), men att det är sjukdomen i sig som skapar de här tankarna.

 

[Olycklig]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

På läkarens inrådan äter jag Neurokan (johannesört) då jag var lite rädd för biverkningarna som "anti-depp" ger. Det är kanske som du säger att tankarna kommer av sjukdommen, men jag mår ju så mycket bättre på andra plan nu. Var sjukskriven i några veckor för att kunna "andas" lite, men jobbet i sig har aldrig varit något problem, det är här i hemmet som det jobbiga finns.
Du anar inte vad skönt det känns med dina svar - jag är faktiskt inte ensam, det finns andra som haft det som jag. Tack!!

 

[Pallas]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Så lite så, det är ett val jag gjort att vara öppen med min historia, just för att andra inte ska behöva känna sig ensamma. För ensam känner man sig, och värdelös och fel i största allmänhet. Jag menar, ALLA vet ju hur underbara barn är, hur tacksam och lycklig och pedagogisk man ska vara! När man då inte klarar av allt det där kan det bli en oerhörd börda. För att dra upp genusperspektivet igen så verkar det lättare för män att liksom överge hela föräldrarollen, oavsett om det är inom eller utom förhållandet. Nu menar jag inte att detta är en bra sak, utan ville bara poängtera att det kanske kan kännas extra stigmatiserande som kvinna att ha känslan att vilja överge allt. Jag har själv fått höra detta om att RIKTIGA kvinnor/mammor inte överger sina barn.

Jag kan inte ta tillbaka det jag gjort, åren är för alltid förlorade, det enda jag kan göra är att försöka göra bättre nu när jag vet och mår bättre.

Det kan ta lång tid att läka. Att du mår bättre på vissa plan betyder inte att det automatiskt blir bättre på alla fronter i livet. Familjelivet är krävande och inget man direkt kan bli sjukskriven ifrån för att få andas. Bara den vetskapen kan göra det hela mycket tyngre att bära och hantera.

Angående medicinering så ja, SSRI-preparat har ofta många biverkningar i olika grad. Det tar tid att sätta in dem och effekten dröjer ganska länge. Därför kan det kännas som ett stort steg att börja med medicin mot sin depression. Själv äter jag en epilepsimedicin mot mina depressioner (jag är bipolär) och är symptomfri sedan nästan tre år (förutom en jobbframkallad depression före jul, som botades genom att byta jobb och arbetstider). Det enda jag kan säga att känslan jag har nu, som symptomfri tack vare medicin, är att jag skulle äta den här medicinen även om den gjorde mig blind. Eller om jag fick veta att den var cancerframkallande. För första gången vet jag vad riktiga känslor är och har ett "normalt" känsloliv. Det är... fantastiskt, faktiskt. Först nu när jag mår så här kan jag se hur sjukdomen påverkat mitt liv tidigare, varför jag gjort de val jag gjort och varför jag reagerat som jag gjort. Det har varit värt den långa resan av biverkningar, därmed inte sagt att det var fruktansvärt jobbigt på vägen hit.

 

[Hyacinth]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Angående antidepressiva så ser jag det lite som gips.

Bryter man benet gipsar man det till det läkt.
Och man får göra samma när känslorna inte håller ihop. Biverkningarna är inte lika illa som att ha en obehandlad depression. Många får inga biverkningar alls. Man kan byta preparat om det inte känns bra, och långt ifrån alla är beroendeframkallande.

 

[Kattennizze]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Jag tycker du ska vända dig till barnhälsovården, beroende litegrann vilken ålder dina barn är i, och be att få prata med en barnpsykolog. Där kan du vända och vrida på problemen. Jättenyttigt. Jag tror inte att du är ensam om dina tankar och känslor, många känner nog som du. Och det i sig kan ju vara en lättnad, tänker jag, att inte vara ensam med att känna så. Hoppas det löser sig för dig!!

 

[mino]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Kan du dra i väg en vecka och vara för dig själv ett tag? Det är lättare att tänka klart när man inte är mitt uppe i det hela.

 

[TinyWiny]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Min mamma kände som du och jag önskar så att hon hade tagit emot och krävt all hjälp som finns att få så att jag hade sluppit vara oälskad.
Det är hemskt att inte kunna älska sina barn men jag lovar att det är värre att känna sig ivägen och att vara oälskad.

Strunta i din rädsla för vad omvärlden ska säga och lämna familjen ett tag om det är vad du tror att du behöver. Min mamma lyckades vara mamma till min minsta bror tack vare att hon gjorde det, hon lämnade familjen och gjorde det hon ville ett år och när hon kom tillbaka så orkade hon vara den hon egentligen var.

För mej var det försent, jag har aldrig haft någon mamma, ge dina barn och dej själv chansen att få bli hela.

 

[RIA]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Hade kunnat vara jag som skrev det där för några år sedan. Jag kände som dig men det var för att jag var djupt nere i en depression och när jag gick till läkare så blev jag tagen på allvar och fick börja med båda SSRI medicin på en gång samt samtalskontakt. Pga tabletterna så blev mitt mående värre och jag blev inlagd på psyket 1 natt efter en dum händelse. men efter det så började jag må bättre igen.

Jag har fått diagnosen kronisk depression av min läkare och det stämmer fullt ut. Jag har aldrig riktigt mått bra och kommer troligtvis heller aldrig att göra, men numera så försöker jag göra varje dag till en bra dag. Jag är inte längre så djupt deprimerad som jag en gång var då jag legat inne på psyk ett x antal gånger, självmordförsök och en massa annat för att slippa undan det som gjorde mig deprimerad.
Jag tror du måste finns roten till ditt onda. Det är inte att du inte älskar dina barn för det gör du, men du mår inte så bra att du inser det själv. Du behöver hjälp för att ta dig ur det där innan det går illa.

Jag önskar att jag hade tagit emot hjälp tidigare så jag sluppit känna som jag gjorde under mitt första barns levnadsår. Jag älskade visst honom men mådde så dåligt av olika anledningar. Jag orkade knappt ta i honom ibland men det berodde inte alls på honom utan enbart på mig.

Nu har jag hittat mig själv igen och mår ärligt talat rätt så bra nu för tiden
Det har tagit nästan 10 år att komma hit där jag är nu.

Jag har som Tinywiny aldrig känt mig älskad som barn och det har format mig till den jag är. det är därför jag säger flera gånger om dagen till mina små att jag älskar dom, för att dom aldrig ska behöva uppleva den hemska barndom jag gjorde. Jag har aldrig fått höra min mamma säga att hon älskar mig. Jag vill inte att mina barn ska minnas sin barndom så.

Gör det som känns rätt för dig, för att DU ska må bra. Dina barn behöver en mamma som mår bra. Å vill du prata så skicka ett PM.

 

[Bambilino]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

då jag var lite rädd för biverkningarna som "anti-depp" ger.

Vilka biverkningar tror du dina barn får av att deras egen mamma inte tycker om dom och tappar tålamodet med dem mer än en gång?

 

[No1]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Tvärtom var inlägget insiktsfullt, vilket är mer än vad ditt personangrepp här är.

Insiktsfullt?
På vilket sätt var det insiktsfullt och inte skuldbeläggande?

Det ungår väl ingen att TS har ångest eller är införstådd med att situationen inte gynnar hennes barn?!
TS känsla sitter med största sannolikhet djupare än att hon utifrån barnens situation och "ev framtida biverkningar" ska kunna övertala sig själv till ändring.

 

[Humelibumlan]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Om du är en sådan där okunnig värdelös skit som roar dig med skuldbeläggande tycker jag du kan logga ut.

Är det okunnigt och värdelöst att tänka på barnen?

Att vara förälder är ett stort ansvar och för barnens skull så måste ts ta tag i sig och söka hjälp, ta hjälp och se till att detta inte går ut över hennes barn.
Sen att det är en jobbig sits naturligtvis, men ansvaret för barnen finns kvar och naturligtvis kommer det ge dem biverkninga på sikt om ts inte gör något åt saken...

 

[Olycklig]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Jag har "tagit tag i mig själv" som du skriver och sökt hjälp. Vi har kommit en bit på väg, men jag mår inte bra på alla plan ännu.....
Jag vet vad detta kan komma att göra med mina barn, det är därför jag mår skit!!!

 

[mino]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Men går det att hitta andra vägar till att lösa problemet? Får du sova ordentligt? Kan din man avlasta dig mer i vardagen? Man kan ganska snabbt "gå ner sig" om man inte får sina grundläggande behov tillgodosedda. Det kanske är så att du verkligen ska ägna dig åt trädgården/hästen ett tag för att må bra? Just att du har lust att vara med hästen och i trädgården tycker jag ger en signal om att du inte är jättedeppig utan kanske snarare att det är omständigheter och den ofrihet du upplever i vardagen som gör att det blir väldigt tungt för dig. Själv kan jag mycket väl förstå känslan av att man inte orkar med att ge och vara konstant behövd hela tiden utan vill vara ensam och få tänka en tanke till slut. Jag tycker att du ska börja med att ta dina behov på allvar, ska du vänta på att komma nån vart med terapin så tar det ju trots allt väldigt lång tid.

 

[No1]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Är det okunnigt och värdelöst att tänka på barnen?

Att vara förälder är ett stort ansvar och för barnens skull så måste ts ta tag i sig och söka hjälp, ta hjälp och se till att detta inte går ut över hennes barn.
Sen att det är en jobbig sits naturligtvis, men ansvaret för barnen finns kvar och naturligtvis kommer det ge dem biverkninga på sikt om ts inte gör något åt saken...

Okunnigt eftersom postaren inte kunde se att posten var direkt överflödig.
Värdelöst att skuldbelägga.

Anledningen till att det var en överflödig post?
Om man hade läst TS poster så framgick det tydligt att:
- se återupprepande och förtydligande i inlägg 18 + att allt TS skriver andas ångest.
Vad löser/vinner man genom att ytterligare påminna TS om hur det är att ha en förälder som går genom isen?

Nu är det TS behov som måste komma först, någon annan (pappan) får se till barnens behov.

 

[Olycklig]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Just att du har lust att vara med hästen och i trädgården tycker jag ger en signal om att du inte är jättedeppig utan kanske snarare att det är omständigheter och den ofrihet du upplever i vardagen som gör att det blir väldigt tungt för dig.

Just det med att ha lust att göra något är nått som blivit bättre, innan jag tog hjälp ville jag inte göra någonting. Rörde inte hästen på flera månader utan bara jobbade, åt och sov i princip. Efter min sjukskrivning känns det som om lusten att göra något är på väg tillbaka, men hur får man gjort något "eget" när man har en 4 åring & en 8-åring som ständigt kräver uppmärksamhet av sin mamma......

 

[Brandgul]

Sv: När det känns som om man inte älskar....

Själv tycker jag att det är de små sakerna som är betungande.

Pappan tar mer hand om sonen än vad jag gör när han är hemma. Men allt småpill hänger på mig. Byta handdukar, disktrasa, kolla att det finns tvättmedel. Bara sånt jox som jag måste ha i huvudet.

Jag tror att det skulle kunna vara bra att delegera bort sådant, inte bara dela på barnets omskötsel. Om nu någon förstår hur jag menar..?