Sv: När det inte är roligt längre
Det verkar som att du och de andra i denna tråd som känner likadant råkar ut för denna känsla i samband med långa skadeperioder på häst och sig själv.
Jag är själv i det läget
Gamla pållan blev halt 2003 (!), oerhört tungt var det och prognosen var osäker. Köpte en unghäst 2007 och fick upp glädjen igen, åtminstone en häst att se framåt på. Gamla damen fick somna in (pg a benet) september 2010 och trots att jag visste att jag gjort precis allt och lite till (kämpat i 7 år) så kände jag mig som en mördare/ förrädare. Tappade lusten helt i någon månad och unghästen fick ju givetvis lida för det
Hade precis fått tillbaka lusten igen och hade kul med unghästen när han blev dödssjuk (vet. meddelade att han inte skulle överleva) mindre än 3 månader efter att stoet fick somna in.. Då gav jag upp. Sa till sambon att om Danne inte överlever är det slut med hästar för min del.
Otroligt nog överlevde han inte bara en utan ett flertal obotliga/ dödliga sjukdomar och lusten var stor när vi väl fick sätta igång igen (maj 2011). I juni kom det en ny häst på betet och en av de gamla kickade Danne - kotledsinflammation
nåja lusten fanns kvar. Han blev friskförklarad och utsläppt på betet igen (nya hästen inte kvar), samma idiot till häst trycker direkt upp honom i en hörna - onaturlig slidestopp = gaffelbandsfästet....
Där är vi nu, det går framåt men det tar tid. Lusten har varit borta sedan dess men har precis börjat komma lite smått iom att han eg. får travas någon minut nu. Dock finns lusten att rida där, lusten att rida just min häst försvinner så fort jag sitter upp. Det är som att sitta på ngt explosivt.. Känns som om jag förråder min häst när jag känner såhär samtidigt vet jag ju och längtar till känslan av att rida honom när han får gå ordentligt men det hjälper knappast nu. Nu gäller det att bita ihop och ta sig igenom även detta hinder.
Det jag vill säga med detta är att det är helt naturligt att känna så som vi gör. Sorgearbete efter en häst måste få ta sin tid. Saknaden efter den där riktiga ridningen tar också plats och ingen vid sina sinnes fulla bruk ser väl fram emotatt bara mocka och väga mat? Den connection man har med hästen vid (riktig) ridning slår allt annatoch när vi inte kan uppnå den under en längre tid är det väl inte så märkligt att vi känner oss uppgivna?
För egen del hoppas jag på ljuset i tunneln. Återbesök på G samt flytt till nytt stall med fler möjligheter för tillfälligt galen häst nu under sommaren. Förhoppningsvis räcker det.
I din situation hade jag inte hoppat ridningen helt.jag hadeförsökthittaen medryttare som kan tänka sig att kanske ta pållen på heltidnu över sommaren och att du kan börja rida 1gång / vecka till hösten och öka först när du känner behov av mer. Du har ju troligtvis inte fått den där känslan med nya hästen än heller och då är ridningen inte lika rolig.
Hur ser din stallplats ut idag? Skulle ett byte göra livet enklare? Bättre ridmöjligheter? Mindre runt omkring sysslor. Jag flyttar från ett kollektivstall och det ska bli så skönt att slippa släpa hästar ut och in (även om det passat utmärkt i 6½ år) osv.
(mitt mellanslag fungerar knappt ens medvåld däravkonstig text)