När det inte är roligt längre

Sv: När det inte är roligt längre

Usch, jag känner hemskt mycket igen mig i det där också. Jag har också svårt att rida utan att sätta upp någon form av mål, om en träning utan instruktör bara går lite, lite sämre än jag planerat, så kan resten av den dagen vara förstörd och självförtroendet knäckt i veckor.

Du har ingen möjlighet att rida för en annan tränare vars tider går bättre ihop med ditt schema? Inte för att jag nu vet om det blir bättre i din situation av att träna oftare, men.

Men som sagt, hoppas det ordnar sig för dig för fy vilken jobbig sits.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det gäller bara hästeriet faktiskt.
Jag tycker jag är bra på mitt jobb, duktig på att baka o fixa hemma mm. Så jag tänker inte dåliga saker om mig själv i övrigt :)

Funderat på att träffa en mental coach? Bor man i en sådan miljö som du berättar om förstår jag att man triggas av 'alla andra'. Jag ser det ändå som att du behöver ändra tankemönster och få hjälp med det. ;)
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det verkar som att du och de andra i denna tråd som känner likadant råkar ut för denna känsla i samband med långa skadeperioder på häst och sig själv.

Jag är själv i det läget :( Gamla pållan blev halt 2003 (!), oerhört tungt var det och prognosen var osäker. Köpte en unghäst 2007 och fick upp glädjen igen, åtminstone en häst att se framåt på. Gamla damen fick somna in (pg a benet) september 2010 och trots att jag visste att jag gjort precis allt och lite till (kämpat i 7 år) så kände jag mig som en mördare/ förrädare. Tappade lusten helt i någon månad och unghästen fick ju givetvis lida för det :cry:

Hade precis fått tillbaka lusten igen och hade kul med unghästen när han blev dödssjuk (vet. meddelade att han inte skulle överleva) mindre än 3 månader efter att stoet fick somna in.. Då gav jag upp. Sa till sambon att om Danne inte överlever är det slut med hästar för min del.

Otroligt nog överlevde han inte bara en utan ett flertal obotliga/ dödliga sjukdomar och lusten var stor när vi väl fick sätta igång igen (maj 2011). I juni kom det en ny häst på betet och en av de gamla kickade Danne - kotledsinflammation :mad: nåja lusten fanns kvar. Han blev friskförklarad och utsläppt på betet igen (nya hästen inte kvar), samma idiot till häst trycker direkt upp honom i en hörna - onaturlig slidestopp = gaffelbandsfästet....

Där är vi nu, det går framåt men det tar tid. Lusten har varit borta sedan dess men har precis börjat komma lite smått iom att han eg. får travas någon minut nu. Dock finns lusten att rida där, lusten att rida just min häst försvinner så fort jag sitter upp. Det är som att sitta på ngt explosivt.. Känns som om jag förråder min häst när jag känner såhär samtidigt vet jag ju och längtar till känslan av att rida honom när han får gå ordentligt men det hjälper knappast nu. Nu gäller det att bita ihop och ta sig igenom även detta hinder.

Det jag vill säga med detta är att det är helt naturligt att känna så som vi gör. Sorgearbete efter en häst måste få ta sin tid. Saknaden efter den där riktiga ridningen tar också plats och ingen vid sina sinnes fulla bruk ser väl fram emotatt bara mocka och väga mat? Den connection man har med hästen vid (riktig) ridning slår allt annatoch när vi inte kan uppnå den under en längre tid är det väl inte så märkligt att vi känner oss uppgivna?

För egen del hoppas jag på ljuset i tunneln. Återbesök på G samt flytt till nytt stall med fler möjligheter för tillfälligt galen häst nu under sommaren. Förhoppningsvis räcker det.

I din situation hade jag inte hoppat ridningen helt.jag hadeförsökthittaen medryttare som kan tänka sig att kanske ta pållen på heltidnu över sommaren och att du kan börja rida 1gång / vecka till hösten och öka först när du känner behov av mer. Du har ju troligtvis inte fått den där känslan med nya hästen än heller och då är ridningen inte lika rolig.

Hur ser din stallplats ut idag? Skulle ett byte göra livet enklare? Bättre ridmöjligheter? Mindre runt omkring sysslor. Jag flyttar från ett kollektivstall och det ska bli så skönt att slippa släpa hästar ut och in (även om det passat utmärkt i 6½ år) osv.

(mitt mellanslag fungerar knappt ens medvåld däravkonstig text)
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det märks att du mår dåligt och ser allt i svart just nu, men du behöver åstadkomma någon typ av förändring och du har redan fått en massa bra förslag här ovanför.

Vad jag kan se har du två grymma problem:
1. Du jämför dig själv med andra i en godtycklig bedömningssport (dressyr) och det är bara andras åsikter som räknas, inte din egen.
2. Du vill inte fortsätta med hästeriet på det sätt du gör idag, men du är inte beredd att ta de steg som krävs (försäljning, fodervärd, medryttare etc) för att du ska komma ur hamsterhjulet.


Problem 1. Här behövs en attitydförändring. Det kommer att utveckla hela din personlighet och inverka positivt på ditt liv.
För det första är du den enda som vet om er ritt går bra eller inte, det handlar om dagsform, era unika problem och så vidare. För det andra måste du bli mer flexibel eftersom du arbetar tillsammans med en annan levande varelse. Om hästen inte är med på noterna en dag får du anpassa dig efter det och vara stolt över att du kan det, inte dissa hela er underbara skogsritt på grund av att ökningar eller skolor inte blev som du tänkt dig på grusvägen därborta.
Du ska motivera din häst, inte bli frustrerad om den inte håller med dig. Det är okej att ha höga krav men man måste också kunna släppa de dåliga tävlingarna eller träningarna och se dem som lektioner i hur man ska kunna göra det bättre till nästa gång. Kanske till och med tycka att de gångerna är bäst, för att man utvecklas mer på att bemästra svårigheter än att gå den enklaste vägen. Vad gick fel, hur hanterade jag det, var det ett bra sätt, hur ska jag göra nästa gång? Klassisk idrottspsykologi säger att om du vågar ha en låg lägstanivå höjer du också din högstanivå, det vill säga att om det är okej att misslyckas vågar du också lyckas.

Problem 2. Detta är ett klassiskt depressions- och krisbeteende. Du måste våga göra något åt situationen. Sök efter både medryttare och fodervärd. Se vad som dyker upp. Ingen kommer att tycka att du är en dålig människa för det. Som du mår och tänker nu är du ingen tillgång för vare sig dig själv eller din häst.

Jag har haft det som du inom musik, som också bara handlar om tycke och smak. Det gick så långt att jag ville dö. Lösningen för mig var att börja göra helt andra saker. Jag tog dykcert till exempel trots att jag inte trodde att jag vågade. Det kändes fantastiskt att klara av det.
Plötsligt en dag fick jag insikt om att det finns många duktiga människor därute, och att det finns plats för alla. Jag är inte dålig bara för att det finns andra som är bra. Får jag inte en roll betyder det inte att jag är kass, utan bara att någon annan just den dagen passade bättre. Jag håller inte på med musik för att visa upp mitt ego utan för att jag älskar musik.

När jag förstod det lossnade allt och hela min karriär boostade. Före varje provsjungning eller föreställning frågar jag mig själv varför jag gör det jag gör, och svarar att det är för att jag älskar musik. Med den inställningen går jag upp på scenen.

Mina hästar har jag enbart för att ge och få kärlek och glädje. Tävling mot andra har inte med min hästhållning att göra även om jag tävlar. Att visa upp min vackra häst och vårt samspel däremot... Förstår du vad jag menar?
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det som hjälper mig är att besluta ett datum, tex om en månad ska jag bestämt mig om jag vill sätta ut en annons om fodervärd. Då slipper jag varje dag fundera på vad jag vill, jag behöver inte heller fatta något beslut när det känns som värst. Besluten jag fattat så brukar jag bli rätt nöjd med.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det märks att du mår dåligt och ser allt i svart just nu, men du behöver åstadkomma någon typ av förändring och du har redan fått en massa bra förslag här ovanför.

Vad jag kan se har du två grymma problem:
1. Du jämför dig själv med andra i en godtycklig bedömningssport (dressyr) och det är bara andras åsikter som räknas, inte din egen.
2. Du vill inte fortsätta med hästeriet på det sätt du gör idag, men du är inte beredd att ta de steg som krävs (försäljning, fodervärd, medryttare etc) för att du ska komma ur hamsterhjulet.


Problem 1. Här behövs en attitydförändring. Det kommer att utveckla hela din personlighet och inverka positivt på ditt liv.
För det första är du den enda som vet om er ritt går bra eller inte, det handlar om dagsform, era unika problem och så vidare. För det andra måste du bli mer flexibel eftersom du arbetar tillsammans med en annan levande varelse. Om hästen inte är med på noterna en dag får du anpassa dig efter det och vara stolt över att du kan det, inte dissa hela er underbara skogsritt på grund av att ökningar eller skolor inte blev som du tänkt dig på grusvägen därborta.
Du ska motivera din häst, inte bli frustrerad om den inte håller med dig. Det är okej att ha höga krav men man måste också kunna släppa de dåliga tävlingarna eller träningarna och se dem som lektioner i hur man ska kunna göra det bättre till nästa gång. Kanske till och med tycka att de gångerna är bäst, för att man utvecklas mer på att bemästra svårigheter än att gå den enklaste vägen. Vad gick fel, hur hanterade jag det, var det ett bra sätt, hur ska jag göra nästa gång? Klassisk idrottspsykologi säger att om du vågar ha en låg lägstanivå höjer du också din högstanivå, det vill säga att om det är okej att misslyckas vågar du också lyckas.

Problem 2. Detta är ett klassiskt depressions- och krisbeteende. Du måste våga göra något åt situationen. Sök efter både medryttare och fodervärd. Se vad som dyker upp. Ingen kommer att tycka att du är en dålig människa för det. Som du mår och tänker nu är du ingen tillgång för vare sig dig själv eller din häst.

Jag har haft det som du inom musik, som också bara handlar om tycke och smak. Det gick så långt att jag ville dö. Lösningen för mig var att börja göra helt andra saker. Jag tog dykcert till exempel trots att jag inte trodde att jag vågade. Det kändes fantastiskt att klara av det.
Plötsligt en dag fick jag insikt om att det finns många duktiga människor därute, och att det finns plats för alla. Jag är inte dålig bara för att det finns andra som är bra. Får jag inte en roll betyder det inte att jag är kass, utan bara att någon annan just den dagen passade bättre. Jag håller inte på med musik för att visa upp mitt ego utan för att jag älskar musik.

När jag förstod det lossnade allt och hela min karriär boostade. Före varje provsjungning eller föreställning frågar jag mig själv varför jag gör det jag gör, och svarar att det är för att jag älskar musik. Med den inställningen går jag upp på scenen.

Mina hästar har jag enbart för att ge och få kärlek och glädje. Tävling mot andra har inte med min hästhållning att göra även om jag tävlar. Att visa upp min vackra häst och vårt samspel däremot... Förstår du vad jag menar?

Vilket jättefint och tänkvärt inlägg!
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det jag vill säga med detta är att det är helt naturligt att känna så som vi gör. Sorgearbete efter en häst måste få ta sin tid. Saknaden efter den där riktiga ridningen tar också plats och ingen vid sina sinnes fulla bruk ser väl fram emotatt bara mocka och väga mat? Den connection man har med hästen vid (riktig) ridning slår allt annatoch när vi inte kan uppnå den under en längre tid är det väl inte så märkligt att vi känner oss uppgivna?

Det där håller jag dock inte alls med om. Den riktiga ridningen är en BONUS i mitt hästliv. Inte vad som gör det värt att ha häst.

Tänk vad usel min häst måste känna sig om han blir skadad och jag bara går och väntar på att få rida på riktigt igen :( Han ska veta att han är värd sin vikt i guld verenda dag oavsett om han är skadad, på slapphumör eller presterar :love: Det är ju knappast hans fel om han skadat sig.

Med den inställningen kanske det blir lättare att hantera skador? Jag har iaf alltid sett vägen framåt både när hästen fått prognos inte ridbar mer med sjukt lång boxvila och när min tävlingsponny skadade sig strax innan de viktigaste tävlingarna mitt sista ponnyår.
 
Senast ändrad:
Sv: När det inte är roligt längre

Det där håller jag dock inte alls med om. Den riktiga ridningen är en BONUS i mitt hästliv. Inte vad som gör det värt att ha häst.

Tänk vad usel min häst måste känna sig om han blir skadad och jag bara går och väntar på att få rida på riktigt igen :( Han ska veta att han är värd sin vikt i guld verenda dag oavsett om han är skadad, på slapphumör eller presterar :love: Det är ju knappast hans fel om han skadat sig.

Med den inställningen kanske det blir lättare att hantera skador? Jag har iaf alltid sett vägen framåt både när hästen fått prognos inte ridbar mer med sjukt lång boxvila och när min tävlingsponny skadade sig strax innan de viktigaste tävlingarna mitt sista ponnyår.


Jag tror du missförstår mig lite ;)

Vad jag menar med riktig ridning är inte nödvändigtvis avancerad ridning som sådan. Visst, har pållen haft boxvila så är det underbart bara att få sitta på hästryggen. Men när du skrittat rakt fram 30min varje dag i flera månader då finns inte glädjen i just det momentet varken för ryttare eller för häst (så är det för oss iaf). Riktig ridning är när man kan/ får hitta på saker med sin häst. När man inte behöver begränsas absolut heela tiden. Måste rida på hårt underlag/ rakt fram/ i skritt osv..

Visst pysslar jag gärna med min häst, men mockning och uppvägning av mat är inte det som håller mitt hästintresse vid liv. Det gör den där känslan som man får med sin häst när man har kännt varandra ett tag. Den där "jag tänker du reagerar" känslan :D Sen pussas och kramas vi väldigt mycket också men det räcker inte för att det ska bli glädjefyllt att ha häst. Vi vill ju hitta på saker:angel:

/Helena vars pålle går på eget bete i år

Och jag är inte ensam om att känna så. Danne har haft rodeo i sin sjukhage hela våren så uttråkad är han (konstigt att det inte känns bra att sitta på :p).


----------------------------------------------

TS

Jag tror du behöver ngn typ av förändring. Vad kan enbart du svara på. Jag var livrädd för att byta stall trots att jag egentligen kanskeborde gjort det redan när den gamla hästen togs bort för det passar egentligen inte lilleman. Enda anledningen till att jag byter stall nu är för att jag ska flytta själv. Hade superångest bara av tanken men nu när jag bestämt boxplats osv så längtar jag. Det får bli en liten nystart för oss helt enkelt. Jag tror du måste hitta ngn liknande omstart för dig.
 
Sv: När det inte är roligt längre

delvis kl

Åh, jag blir helt rörd över att så många engagerar sig, helt fantastisk!
Jag vill tacka er alla för så bra synpunkter o allt stöd, det värmer massor. Har mycket att fundera över o hoppas att det kommer lösa sig på ett bra sätt.
 
Sv: När det inte är roligt längre

För att vara lite hobbypsykolog tror jag att du haft lite för mycket tråkigheter och kanske haft lite bråttom att skaffa ersättare.

Dels med att du fick reda på att Pluto avlivats, ångesten över att du hade sålt honom. Sen Santa som fick avlivas, när du kanske velade fram och tillbaka om han skulle säljas eller ej eftersom han kanske inte var en ultimat häst för dig. Och nu sjukskrivning så att du inte riktigt fått någon relation med din nya häst.

Vad du ska göra är jag inte rätt att tipsa om. Jag sålde/avlivade själv 2 av 3 hästar i våras och det känns oerhört lättande, jag njuter av min häst som jag har kvar.

Sen tror jag att ett vettigt mål hade varit bra, mål är alltid bra! Bestäm att du ska starta en LB:2 där du rider perfekt, typ. Bara för att dressyr kanske inte är din grej, då är det okej att glömma vägen ändå;) Eller kör in hästen bara för att det är en kul grej. Parallellt med det så hoppträna och bygg upp relationen med nya hästen.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Jag tycker tanken att låna ut hästen till en tränare eller någon som du känner starkt förtroende för är en god idé :) På så vis kan du ta en välbehövlig paus ett tag och tänka igenom saker och ting innan du tar ett förhastat beslut samtidigt som du vet att hästen är i goda händer.

För min egen del har hästlivet blivit helt annorlunda mot vad jag hade i tankarna för 1,5 år sen. Jag hade kämpat med min gamla häst i 4,5 år och beslutade mig för att sälja honom till sist eftersom vi inte passade ihop.

Jag köpte (kanske med facit i hand lite för snabbt) en unghäst som senare inte visade sig vara den häst som jag förväntade mig. Hon är felhanterad från början och det har skapat en hel del bekymmer :( En tuff, men samtidigt mycket känslig och lättstressad individ. Som grädde på moset har jag själv haft en burn-out, vilket gjort saken än mer komplicerad :crazy:

I vinter har vi haft problem med det mesta. I början av mars gjorde jag mig illa i nacken efter ett fall från henne och jag hade värk i två månader.

Detta följt av att flocken fick ett virus, att lastningen inte fungerade (så vi kunde inte komma iväg på bokade träningar), att vi fick sadelproblem, problem med bettet o s v, o s v.

Nu slutligen i maj/jun blev jag avkastad 2 ggr på två träningar plus att hon har fått en elak hovböld som vägrar ge med sig (14 dagar nu). Det innebär att vi måste börja om från början helt och hållet.

Steg 1 – bort med hovböld, Steg 2 – kolla upp hela hästen fysiskt, Steg 3 – tömkörning, lastträning och markarbete. Ja vi är långt borta från allt som man kan kalla tävling och träning. Det är lätt att tappa orken, men jag måste igenom det här för hästens skull som "dansat runt" hos olika ägare tillräckligt under sitt 4-åriga liv.

Pepp-kramar från en annan hästägare som vet hur det känns när det är motigt!
 
Sv: När det inte är roligt längre

Det där håller jag dock inte alls med om. Den riktiga ridningen är en BONUS i mitt hästliv. Inte vad som gör det värt att ha häst.

Tänk vad usel min häst måste känna sig om han blir skadad och jag bara går och väntar på att få rida på riktigt igen :( Han ska veta att han är värd sin vikt i guld verenda dag oavsett om han är skadad, på slapphumör eller presterar :love: Det är ju knappast hans fel om han skadat sig.

Med den inställningen kanske det blir lättare att hantera skador? Jag har iaf alltid sett vägen framåt både när hästen fått prognos inte ridbar mer med sjukt lång boxvila och när min tävlingsponny skadade sig strax innan de viktigaste tävlingarna mitt sista ponnyår.

:love: Jag har kommit till den insikten. Min ponny har skadad sig igen - 6 månaders konvalicent.
Och jag känner att ridningen inte är viktig längre. Jag har grinat massor över skadan - men inte för
att jag inte får rida, utan för att min ponny har ont och måste gå i liten hage + att fölungen hon har
vid sidan blir lidande av att inte kunna ha några fölkompisar.

Det är såklart skittrist att hästen är skadad och självklart så blir man trött på hästeriet.

Jag funderar på att sluta rida, men inte att sluta med hästar.
Jag är helt enkelt nöjd med att "bara ha" min gamla skruttiga ponny som sällskap till mig själv. Min gamla vän.

Ursäkta rabblandet. Det är ett helt annat problem än det som TS har.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Där tror jag du träffade väldigt rätt. Fantastiskt att du kommer ihåg allting.
Jag tänker på Pluto varje dag o kommer ångra mig resten av livet :(
Det började egentligen lite med det beskedet, sen bröt jag fot nummer ett o efter det kom jag aldrig riktigt igång igen o det var nog mycket därför jag ville sälja Santos. Nu saknar jag honom jättemycket, jag ville ju inte att han oxå skulle dö :cry:
Så nu står jag har med Jonatan, en jättefin häst, bästa jag haft enligt flera i min närhet o känner ,ig jäkligt otacksam. Nu när jag har den perfekta hästen så vill jag inte ha honom, vad är det med mig egentligen?

Att ställa honom hos min träönare kostar 7k per månad, med min ordinarie stallhyra, hovslagare o försäkring kommer vi upp i 12k per månad. Det är mer än halva min lön, det är omöjligt....
 
Sv: När det inte är roligt längre

Jag kommer ihåg det för att jag tyckte så synd om dig, för mycket olycka för en person + allt annat som jag har för mig att du råkat ut för.

Iaf, har du börjat rida igen efter benbrottet? Jag hade nog gett det lite tid. Säg att du ger det 3 månader. Så den 1 september ska du utvärdera vad du tycker om hästägandet, för- och nackdelar på en lång lista. Innan dess tar du inga beslut, du är bara hästägare och njuter av din häst. Sen vad andra tycker ska du försöka att inte bry dig om, bara släpp det och försök att inte värdera så mycket under de här månaderna. Nu är det ju sommar och den bästa tiden att ha häst för mig iaf:)
 
Sv: När det inte är roligt längre

Ja det har varit väldigt mycket olycka i mitt liv, mammas bortgång, pappas sjukdom mm

Jag började rida några dag efter att gipset togs bort o har ridit några veckor nu.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Med allt du råkat ut för den senaste tiden är det inte konstigt att du känner som du gör.

Var snäll mot dig själv, ta en paus och låt hästen vila samtidigt som du själv återhämtar dig, tar dig tid att reflektera och inte fattar några förhastade beslut som du sedan ångrar.

Gör något helt annat än hästliv, hämta ny energi där och se om du sen längtar tillbaka. Strunta i din omgivning och känn efter själv!

Lycka till! :)
 
Sv: När det inte är roligt längre

Jag tycker att du verkar vara en allmänt högpresterande tjej. Du gör mkt och är trevlig och rar och bryr dig om andra. Nu har du haft mycket en period.
Ta hand om dig själv och tillåt dig vara annat än duktig och bäst en period.

Man måste inte tävla! Så många i Sverige är fast i att man måste rida engelskt, tävla etc. Hästarna skiter i vilket!

Jag har tappat sugen någon gång och då bara lagt ner under någon period. Jag hyrde in hjälp med hästen och fukuserade på mig då jag hade det svårt i perioder.
Jag är ju precis som du en sån där som måste vara så duktig. Och jag tyckte heller inte det var kul att rida ut.
Idag har jag en tränare som jag rider ut en hel del med. Han lär mig väldigt mycket om just att rida ut, problemlösa och läsa hästar och göra lite udda saker i naturen. Skiiitkonstigt tycker många på tävlingsanläggningen där jag står! En del säger det direkt. Andra bakom ryggen.
Jag rider också dressyr på ett lite alternativt sätt med annan hjälpgivning och lite annan utbildningstrappa på sätt och vis. Det tycker också en del är märkligt. Och det är samma med åsikterna där, en del face to face och en del bakom ryggen. Det funkar ju dock på banan med om man vill. Så det är ju bara vägen dit som diffar.
På det tränar jag trick också. Du kan ju gissa åsikter kring det..
Folk tycker "ja, men varför?"
"Ja, varför ska man tävla just engelskt?"
Men vet du!? Jag bryr mig inte längre. Det är som vatten på en gås. Det rinner av mig.

Känn efter vad DU vill. Vill du rida och ha häst. Ha det då! Kan du hitta annan tränare eller komma iväg på helgkurser kanske?
Eller kanske du inte vill längre? Då skiter du i vad folk säger om det med. Det finns ju massor med annat man kan göra(även om jag som både jobbar med häst och har det som hobby gjort mitt val ;)).

Lycka till och gör det du mår bra av. Hästen har det nog lika bra hos dig som hos annan hobbyryttare. Så den lider säkert inte oavsett beslut. Så länge man säljer till någon normal. Men du verkar ju petig(och bra). ;)
 
Sv: När det inte är roligt längre

En massa styrkekramar till dig!!

Jättetråkigt att höra att du är så uppgiven, men vet du vad jag tycker du är en otroligt stark människa och trots många motgångar och tragiska o traumatiska händelser i ditt liv så har du krigat vidare. Med tanke på allt du gått igenom på kort tid så förstår jag att du tappat lusten med hästlivet, och det är helt ok att känna så. Du sviker inte någon om du bestämmer dig för att sälja din häst, livet har sin gång och ibland är det inte rätt trots bra förutsättningar. Det kanske kan vara skönt att ta en paus från hästeriet o släppa på de "måstena" som det innebär. Eller kanske du bestämmer dig för att hästen ska få gå på bete under sommaren och sen ta beslut i höst.

Hästen med stort H i mitt liv somnade in för snart 2 månader sedan, och det tog hårdare på mig än vad jag trott - jag trodde jag hade förberett mig men jag fick lära mig att sådant går inte att förbereda sig inför. Alla känslor och skuldkänslor över att inte kunna hjälpa sin bästa vän till att få ha ett värdigt liv kom tillbaka och det har varit tungt. För mig har det varit skönt att ha trappat ner med hästeriet, jag rider fortfarande 2 ggr i veckan på min medryttarhäst men det är stor skillnad - medryttarhäst innebär inte samma ansvar som att ha egen. Många frågar när jag ska skaffa egen häst, men jag känner mig inte redo. Den enda jag vill ha är Sluggo, men han finns inte längre och jag behöver tid på mig att släppa taget om honom. Jag kommer nog skaffa egen häst så småningom, men just nu känns det bra att ta en liten 'paus'. Kanske du också behöver den där pausen för att hitta tillbaka till glädjen att ha häst? För att smälta allt och släppa taget om de hästar du har förlorat? För att skapa plats i hjärtat för en ny häst, en ny vän?

Kram på dig, jag är säker på att du kommer komma fram till en bra lösning för dig o din häst.
 
Senast ändrad:
Sv: När det inte är roligt längre

Ja det har varit väldigt mycket olycka i mitt liv, mammas bortgång, pappas sjukdom mm

Jag började rida några dag efter att gipset togs bort o har ridit några veckor nu.

Tycker du har fått många bra svar, med många bra och tänkvärda alternativ. Vill bara säga att du kanske inte ska förhasta dig och sälja det första du gör. Medryttare kanske vore något och du bara rider litegrann eller så? Fast det är klart att en försäljning kan ju vara det rätta för just dig.

Hur som helst, ta hand om dig och lycka till, oavsett vad du väljer.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Min historia är ganska lik din och jag tänker inte ta hela för då blir det en hel uppsats. Började med egen skada och fortsatte med hästskada som ledde till avlivning. Mycket strul med nya hästar men till slut träffade jag rätt.
Ridningen gick bra och vi tränade för tävling.
Men
Glädjen var borta. Till slut kom jag till en punkt där jag ställde mig frågan: Ska jag lägga all min tid och alla min pengar på något som inte är roligt? Det ärliga svaret på den frågan var nej. När beslutet väl var taget kändes allt mycket lättare. Alla runt omkring mig hade full försåelse för mitt beslut. Fanns en och annan som undrade om vi skulle sälja gården för man kan väl inte ha stall om man inte har häst. Jo det kan man så vi behöll huset och stallet.
Jag la min tid på annat och visste att jag hade tagit rätt beslut.
Efter 3,5 år dvs hösten 2011 började jag känna suget efter hästarna igen. Började då på ridskola och tyckte det var roligt. Har nu hyrt ut stallet till en tjej vars hästar jag hjälper till med.

Jag vill i daxläget inte ha häst på heltid men man vet aldrig vad framtiden ger.
Den enda som kan besluta vad som är rätt för dej är du själv.

Lycka till
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Har börjat ridskola för nybörjare (ingen erfarenhet) och gått 3 tillfällen, överväger att sluta då jag inte känner mig välkommen. Första...
2
Svar
20
· Visningar
2 117
Senast: Brynja
·
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
627
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 083
Senast: Lavinia
·
Hästmänniskan Hej! Jag skaffade min älskade häst för snart 2 år sen och är i stallet varje dag och älskar det. Tyvärr är det konstant någonting i...
Svar
14
· Visningar
1 330

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Para ihop katter ibland?
  • Hemlösa hundar ökar
  • Tråden för spår

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp