När det inte är roligt längre

Sv: När det inte är roligt längre

Precis!

Och som i mitt fall kan man gå 100 STORA kliv bakåt och helt plötsligt lossnar det och går skitbra igen :)

Så det jag ville säga med det hela, även om det kan kännas som pest, pina och helvetet ibland så är det förmodligen bara en svacka som kan vara olika lång och om man bara härdar ut så har man istället stärkt bandet mellan häst och ryttare ytterligare och det är få saker som slår det! :love:
 
Sv: När det inte är roligt längre

Ja när man väl kommit ur svackan så känns det ju jättebra! Om det skulle gå bra jämt kanske man inte skulle uppskatta det lika mycket ;)
 
Sv: När det inte är roligt längre

*kl*

Tänkte att jag skriver ett inlägg här ifall jag kan vara till någon tröst för er som funderar på om det går att sluta.

Jag är ingen hästtjej längre.
Utåt sett har jag alltid varit hon med brinnande passion för hästar, som givit lektioner, som andra frågat om råd, som verkligen älskat allt med livet som hästägare. Sanningen har delvis varit en annan. Jag har ägt 2 egna hästar ungefär 5 år vardera, och älskat dem båda väldigt högt, men jag har under hela min rid"karriär" gått igenom perioder då motivationen försvunnit helt och ingenting med stallet varit roligt. Jag har också alltid haft väldig prestationsångest och ett dåligt pass kunde förstöra för mig flera dagar efteråt, jag klankade ner på mig själv och kände mig värdelös. Jag förnekade väldigt länge problemet med lust och motivation för att jag också hade rädslan kring "vem är jag utan hästar?". Våren 2011 tog jag ändå beslutet att låna ut min häst för att se om jag saknade det. Jag har också varit vääldigt skeptisk inför det pga mitt kontrollbehov, men det gick ändå ganska bra. Sen kom hon tillbaka efter ett halvår och min rid och hästmotivation var på topp, i ca två veckor. Då insåg jag att jag inte kan ha någon häst, och startade (den förvisso väldigt långa) resan mot att sälja henne.

Nu är hon såld. Till en av mina bästa vänner som lånat henne några månader innan ägarbytet för några veckor sedan. Det känns så himla skönt.
Jag saknar inte att äga häst det minsta. Jag slipper ha massa spån och höstrån överallt hemma, jag behöver inte duscha två gånger om dagen längre, jag måste inte ut i alla väder och jag slipper den där oron som hela tiden fanns med förut kring hur hästen har det, om hon har rätt täcke på sig, nej nu började det regna nu kanske hon fryser, hon kommer vara jättelerig när jag kommer ut, jag orkar verkligen inte rida idag HELLER, stackars min häst osv.
Jag kom ofta på mig själv med att kolla på klockan under en ridtur/ridpass och besviket inse att jag bara ridit en kvart och "måste" rida minst en kvart till för att det ska vara ett godkänt ridpass att bocka av.


Att inte ha någon häst har snarare berikat mitt liv än gjort det mindre meningsfullt. Nu har jag möjlighet att öppna nya dörrar och hitta nya intressen. Jag kan vara spontan och hitta på det jag känner för för stunden på min lediga tid. Jag kan lägga mina pengar på annat än pellets, hovslagare, schabrak och träningar. För mig känns det enbart som en stor lättnad och som att en sten (eller ett helt stenröse) lyfts från bröstet. Vill jag så finns det ju inget som hindrar mig från att tex bli medryttare på en häst ngn gång i framtiden. Just nu räcker det med att åka och rida min fd häst ngn gång ibland(eller kanske bara vetskapen om att jag får det om jag vill).
 
Sv: När det inte är roligt längre

Kul att du frågar :-)
Det har gått väldigt bra, är otroligt glad att jag startade tråden o att jag lyssnade på alla i min omgivning som stöttat mig o fått mig att inse vilket bra team vi är jag o Jonatan.
Vi har börjat träna för en ny tränare, har gått superbra. Har även varit iväg o tränat terräng o ponnyn var en stjärna även där.
Igår var vi på vår första tävling. Jag var inte nervös utan riktigt taggad. Var felfria i båda starterna, lekande lätt.
Motivationen är verkligen på topp nu :-D
 
Sv: När det inte är roligt längre

Jag tappade min ridlust när jag hade lånat ett sto som vad dum att rida och hantera. Efter mycket träningar, tårar och pengar blev hon en jätte fin ridhäst i dressyr och hoppning.
och ägaren fick upp ögat på hästen igen och ville ha tillbaka henne, avbröt vårat kontrakt och började tävla henne. Blev väldigt ledsen eftersom ägaren sa till mig att hon inte ville ha tillbaka hästen för hon var dum i huvet och att ja kunde få köpa henne för en billig summa. :(

Efter det ville jag inte ha häst på ett tag, gick kanske två år.
 
Sv: När det inte är roligt längre

Världens bästa Jonatan :love:

DSC_0079.jpg


Så glad att jag inte sålde, min fina, duktiga ponnyhäst!
 
Sv: När det inte är roligt längre

Underbart att höra!

Han är så fin din kille :) Å finaste namnet dessutom :love:

Min hund heter likadant :p
 
Sv: När det inte är roligt längre

Hej!

Jag uppdaterar också.

Min pärla har blivit sämre i sin hov igen, på måndag får vi se hur mycket. Just nu rider jag inte alls, utan bara gosar och borstar och tvättar sagda hov.

Utöver det har vi bytt stall, till ett mindre, med fullskötsel, ägarna tvättar tom hoven vid insläpp:love::love: och pållan går i hage med en supersöt shettis som hon faktiskt vågar driva lite med. Jag har insett att ridningen ligger just nu låångt in i framtiden och det känns faktiskt helt ok, vi ska satsa på inkörningen istället. Vi flyttade från detta stall för några år sen och just nu fattar jag inte alls varför..

Kort sagt känns hästlivet för närvarande helt ok, jag tom längtar till stallet och vill inte alls åka hem när jag är där! Allt känns så mycket bättre och även om jag inte vet om pållan blir frisk så känns allt såå mycket bättre!

Lavinia
 
Sv: När det inte är roligt längre

Kan det vara så att kravet att prestera bra när du rider faktiskt har motsatt verkan? Missar du den rätta ridkänslan för att du bara vill prestera? I så fall kanske en kurs i centrerad ridning kan vara något.
 
Sv: När det inte är roligt längre

*kl*

Hittade tråden och känner så himla väl igen mig i så mycket av det ni skriver och är så glad för er skull, ni som har börjat hitta tillbaka till glädjen igen.
Jag var också på väg att starta en liknande tråd, men skriver här för att höra om det är någon som kan hjälpa till med råd, tips, pepp, eller bara för att hitta till tråden och för att kunna höra om andra som hittat tillbaka igen.

Jag har kommit i en jättesvacka i hästeriet just nu, då ridning blir pestigt och ångestladdat, och det som det handlar om är i grunden att jag inte får dressyrridningen till att fungera. Jag har två hästar (ponnyer) som är 5 resp 6 år gamla. 5-åringen har vi fött upp själv och planen är att han ska säljas för att bli hopp/dressyrponny till rätt ryttare, och 6-åringen köpte jag för snart tre år sen, med målet att bli min nya dressyrhäst efter att min gamla pensionerades från tävlingsbanan. Under dessa tre år har vi haft en del strul, vi har provat olika tränare men flera av dem har stått för en ridning som jag inte alls kan stå bakom (mycket "tvång" och hästen bara ska göra som du säger, även om du måste hålla stenhårt i tyglarna o bara banka på..) o därför har det blivit en hel del bytande tyvärr och den röda tråden i ridningen har liksom försvunnit på vägen.

När jag fick en liknande, dock inte lika djup, svacka under fjolåret så la jag helt enkelt dressyrridningen åt sidan fullständigt och satsade på att bygga upp min häst gällande hållbarhet och kondition och började distansträna och har sen dess startat tre distanstävlingar på 40-50 km. Det funkade bra och jg kände att jag verkligen fick resultat av träningen och det var roligt.
Under våren smög sig dock suget efter dressyren på igen och jag hittade tillbaka till en "nygammal" tränare. Jag har inte tränat regelbundet för henne förut, men haft med henne o göra (hon red bland annat in min ponny, den som är fem i år) och jag har gillat det jag sett. Den ridning hon lär ut är (tyvärr) en bit ifrån den grundridning jag har fått med mig, men det är ridnng som känns helt rätt (jämfört med de tuffa träningsmetoder vi gått igenom där det slutat med att hästen protesterat o i värsta fall rest sig), att "bara" sitta stilla och rida hästen fram till handen och få hästen att gå i en rundare form än vad vi gjort tidigare. Jag kan se den röda tråden och förstår varför jag ska göra på ett visst sätt för att få ett visst resultat, men problemet är att jag inte reder ut det riktigt.

Jag har ett jättestort problem som jag alltid haft med mig, att jag gärna blir rak i mina armar o därmed stum i min kontakt och inte så mjuk och följsam som man ska vara, vilket alltid varit ett problem men som nu blivit extremt tydligt. Jag har dessutom rätt kass motorik (hänger ihop med att jag är väldigt mycket för tidigt född) o det gör att jag har jättesvårt föratt lära om.
Jag har troligtvis inte blivit en sämre ryttare, det är antaglige så att min gamla häst var inkörd på mig o accepterade mina fel o brister o bara gick på. "Nya" hästen är känsligare, och dessutom en ung och rörlig häst som förutom ryttaren dessutom har problem att få plats i sin kropp mellan varven med sin stora gång, för även om jag inte är nån skicklig ryttare, så funkar den yngre hästen (den som ska säljas) betydligt mycket bättre, för han har för tillfället bättre koll på sin egen kropp.

Jag kommer aldrig bli någon stjärna och det är inte mitt mål, men att rida "bara för att" tycker jag är tråkigt, jag vill ha mål, jag vill tävla, om än oftast blir det bara mot mig själv.

Nu när vi håller på att lägga om min ridning så har jag tappat självförtroendet fullständigt, jag har nog aldrig känt mig så värdelös som ryttare.. Jag vill så himla mycket men det känns som om jag inte kan, som om jag är helt obildbar. Tränaren kan ju säga tll mig tusen gånger på ett pass att böja på mina armar, o det håller kanske två sekunder så är jag tillbaka i gamla ovanor. Jag blir stressad, pressad, känner mig värdelös o till sist så bryter jag ihop när det känns som om jag försöker o försöker men det händer ingenting, jag kommer ingenstans.

Vissa pass har verkligen varit "wow", när allt bara klaffat til o med så att tränaren fått gåshud o torkat en tår, men när vi då inte hittar dit nästa pass (vilket man ju knappast kan förvänta sig varje gång) så blir jag besviken, för jag vill ju bara framåt hela tiden, o då ser jag bara allt som är dåligt..

Min tränare är i det här helt o hållet underbar. Hon står bara lugnt och säger att hon förstår hur jag känner för att hon har varit där själv, men om jag bara håller ut så kommer det att funka och då kommer du att få känna vilka resultat du får. Hon peppar o stöttar, kramar om mig när jag är ledsen, skickar sms o mail med goda råd o "kom igen nu". Hon drar mig med på clinics och jag får följa med när hon själv tränar, för att få se hennes "tränarstil" på en "högre nivå" från hennes egna tränare. Hon sitter upp o rider när jag själv känner att jag inte fixar det alls.

Hade det bara varit det så hade det ju varit att bita ihop och kämpa vidare, men just nu funkar absolut ingenting om jag är själv, utan min tränare eller någon annan, och jag kan knappt ens rida ut själv.Jag kan inte längre som jag gjorde i fjol bara "släppa taget" o bara rida ut o konditionsträna. Även om jag har bestämt mig för det så kommer jag ändå nån gång under passet till att jag "ska bara", ska bara prova om övningen från träningen fungerar... ska bara prova om skänkelvikningen fungerar, ska bara rida in på en volt och känna om jag har hästen med mig..o minsta lilla som inte fungerar så blir jag tokig, jag är rädd att jag ska bli dum till min häst vilket gör att jag nu kommit i ett stadie där jag knappt ens vågar rida ut själv av rädsla för att jag ska banka o dra i min häst. Har jag sällskap händer det inte för då "tänker jag efter före" o slappnar av på ett annat sätt o kan ändå lite rida "för att det är roligt", när man rider o snackar lite o har trevligt, tyvärr har jag inte möjlighet att få sällskap för tillfället mer en kanske en gång i veckan och det funkar ju inte att bara rida en gång i veckan. Att "träna på läxan" som jag normalt sätt gör mellan träningarna är helt uteslutet, för så fort jag kommer in på en volt, så blir jag helt blockerad o får panik, livrädd för att göra fel o förstöra för min häst, eller så slutar det med att jag sitter och är stenhård i handen och "håller fast" den stackars hästen.

Det känns som om det enda jag klarar av att göra "själv" just nu är att longera, men det kan jag ju inte göra 4-5 dagar i veckan. Detta har resulterat i att min häst de senaste veckorna gått 1-2 pass i veckan, vilket ju är katastrof för en distanshäst, och ur dressyrsyfte är det också värdelöst, eftersom jag inte tycker att han är igång så jag kan åka o träna o få den hjälp jag så väl behöver.

Hade jag bra kunnat släppa dressyrtänket och slappna av o bara rida, men jag har blivit helt låst i huvudet! Jag stirrar mig blind på att vi har hållit på i si o så många år o vi borde ha kommit så här långt.. Svackor har jag som sagt haft förut, men jag har aldrig blivit så här blockerad o vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Jag vill så gärna lära mig rida o jag vill så gärna kunna träna o tävla dressyr igen, men just nu kan jag knappt ens skritta ut med min häst utan att börja bråka med honom och det är helt ohållbart.
Jag har ju tyvärr varken råd eller tid att åka iväg o träna 4-5 dagar i veckan vilket jag känner att jag ibland hade behövt, men samtidigt så vill jag inte göra det för hästens skull, han kan ju inte bara träna hela tiden..


Just nu har jag mest så förbaskat dåligt samvete. Min häst står vid grinden o gnäggar på mig dagligen o jag känner bara "jag vill inte"... Men innerst inne så vill jag ju det, jag vill antagligen alldeles för mycket. Jag tycker att jag har en bra relation med min häst o man får ju ganska starka band när man är ute i så många timmar som vi är när vi tränar/tävar distans o tar sig över stock o sten o aldrig vet vad man möter. Jag tycker inte nåt vis illa om min häst eller är rädd för honom, snarare så att jag är "rädd för mg själv".
Det är väl också lite just det, för ett par veckor sedan så var vi ute på en kort men ändå trevlig tur där jag höll mig lugn, nästan hemma blev vi prejade av vägen av en bil, min häst som normalt är trafiksäker blev givetvis trängd o rädd o jag skadade mig. Sen dess känner jag mig inte trygg någonstans o vågar knappt rida.

Nån som varit med om nåt liknande? Hur bryter man mönstret, tar sig ur den negativa spiralen, låter saker o ting ta den tid det tar o inte ger upp vid första motgång? Hur accepterar man att allt inte kan vara perfekt hela tiden? Råd tips tankar någon?
Tack för att du orkade läsa!
 
Sv: När det inte är roligt längre

Vad roligt att höra att du fått tillbaka glädjen med hästen igen, trots att du för tillfället inte kan rida. Har själv haft långtidsskadade hästar o vet hur jobbigt det kan vara arbetsmässigt, psykiskt och ekonomiskt. Önskar er all lycka!
 
Sv: När det inte är roligt längre

Jag känner igen mig så väl så väl!

Jag har en islänning som jag red mest i hoppning och dressyr och det har gått jättebra!
Sen blev det en dipp och vi ängnade oss åt skogsridning ett par månader för att sen börja träna igen och försöka komma tillbaka till där vi en gång var.
Men det gick bara inte att komma tillbaka, jag blev SÅÅ frustrerad!
Tappade all lust med allt trots att jag älskar min lilla kille så mkt.

Jag har helt enkelt fått inse att han är inte rätt häst för mig att träna på den nivån jag vill träna på.
Han är perfekt för mig att busa i skogen på, rida långritter och hoppa med samt lättare dressyr.

Därför har jag nu isommar köpt mig en häst som passar mig, både sättet på hur jag rider (har en förlamad vänster hand och dålig känsel och motorik på hela vänster sida) och hon har kapacitet att göra det jag vill att hon ska klara av med mig :)

Så don efter person! Antingen är det en rejäl svacka eller så har du fel häst...
 
Sv: När det inte är roligt längre

Tack!

Det känns jätteskönt att ha lagt alla ridkrav på hyllan och bara mysa och promenera. Känsliga prinsesshästan trivs också mycket bättre med en lugn och glad matte:)

Självklart vill jag träna och tävla i framtiden, men just nu känns hamsterhäst som precis vad jag vill hålla på med (och vad pållan klarar av).

/Lavinia, som efter flytten slipper se alla stallkompisar gå ut och rida och träna, såå skönt!
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Har börjat ridskola för nybörjare (ingen erfarenhet) och gått 3 tillfällen, överväger att sluta då jag inte känner mig välkommen. Första...
2
Svar
20
· Visningar
2 114
Senast: Brynja
·
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
627
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 082
Senast: Lavinia
·
Hästmänniskan Hej! Jag skaffade min älskade häst för snart 2 år sen och är i stallet varje dag och älskar det. Tyvärr är det konstant någonting i...
Svar
14
· Visningar
1 330

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp