W
Wannabe_Me
Är det bara jag som upplever det som att hästägandet har blivit svårt, jobbigt, tufft och så jäkla krävande? Jag ska förklara lite vad jag egentligen syftar på:
För 15 år sedan när jag skaffade min första häst, en stor svart f.d. galoppör som var totalt vild till en början, då var allt ganska enkelt. Jag hade hästen i ett litet mysigt stall mitt i ingenstans utan några som helst lyxigheter som varmvatten, han reds med en billig börjes-sadel och ett tjockt tvådelat bett, han fick lagom med hö och havre & mineraler så att han var fin i hullet, jag hade inget som helst träningsupplägg utan red som jag ville, hoppade ibland o.s.v. Han var aldrig skadad. Vi tävlade ibland, och han gick alltid felfria rundor. Min dåvarande tränare tyckte att jag hade god potential för att gå långt - elitnivå - i framför allt hoppning... Allt var så okomplicerat
Och så jämför man med idag - 15 år senare. Man vill ha ett stall med alla bekvämligheter, Man ska ha en sadel för minst 10.000 (allt annat är ju enligt de flesta skräp) som är utprovad en gång i halvåret, man ska ha en massa specialbett som inte riskerar att störa hästen ett dugg, man ska inte ha nosgrimma. Man ska ha på grammet uträknad foderstat med analyserat hö, man blir utpekad som usel ryttare och hästplågare om man skulle råka göra fel i sin ridning (om man inte sitter rätt, om man har en spänd häst o.s.v.) Man ska röntga hästen så fort den inte känns bra, gärna behandla med massör och kirropraktor, Man ska kolla tänderna i förebyggande syfte en gång i halvåret, Man ska ha ett perfekt träningsupplägg, ja listan kan göras lång...
Och nu har jag en sak att erkänna: Jag är ingen bra hästägare längre, för jag tycker inte att det är lika kul längre... Fram tills för 5 år sedan hade jag fina välmående hästar som var roliga och lätta att rida, och jag var i andras ögon en mycket duktig ryttare. Men nu är det annorlunda. Jag är en för dålig ryttare för att rida min häst felfritt, jag är för fattig för att ha ute massör, kiropraktor och sadelutprovare var och varannan vecka och jag är för stressad och spänd för att inte bli förbannad på hästen när vår kommunikation inte fungerar... För var dag som går känns det som att jag inte är tillräckligt duktig/rik/kunnig för att vara en bra hästägare...
Har gått från lovande talang med välridna hästar som ALDRIG var skadade till en medelmåtta som inte har utrymme nog i mitt huvud för att tänka på allt som tänkas ska... Och ridningen har gått åt helvete, från svårklasshoppning tillbaka till att öva på att sitta rätt i sadeln - i skritt Är så jävla deppig, och arg på mig själv för att jag blivit som jag blivit... Hur hitta man tillbaka till det roliga och okomplicerade? Hur släpper man kraven? Hur överlevde alla hästar förr då hästhållningen var så okomplicerad? Många tankar som snurrar...
För 15 år sedan när jag skaffade min första häst, en stor svart f.d. galoppör som var totalt vild till en början, då var allt ganska enkelt. Jag hade hästen i ett litet mysigt stall mitt i ingenstans utan några som helst lyxigheter som varmvatten, han reds med en billig börjes-sadel och ett tjockt tvådelat bett, han fick lagom med hö och havre & mineraler så att han var fin i hullet, jag hade inget som helst träningsupplägg utan red som jag ville, hoppade ibland o.s.v. Han var aldrig skadad. Vi tävlade ibland, och han gick alltid felfria rundor. Min dåvarande tränare tyckte att jag hade god potential för att gå långt - elitnivå - i framför allt hoppning... Allt var så okomplicerat
Och så jämför man med idag - 15 år senare. Man vill ha ett stall med alla bekvämligheter, Man ska ha en sadel för minst 10.000 (allt annat är ju enligt de flesta skräp) som är utprovad en gång i halvåret, man ska ha en massa specialbett som inte riskerar att störa hästen ett dugg, man ska inte ha nosgrimma. Man ska ha på grammet uträknad foderstat med analyserat hö, man blir utpekad som usel ryttare och hästplågare om man skulle råka göra fel i sin ridning (om man inte sitter rätt, om man har en spänd häst o.s.v.) Man ska röntga hästen så fort den inte känns bra, gärna behandla med massör och kirropraktor, Man ska kolla tänderna i förebyggande syfte en gång i halvåret, Man ska ha ett perfekt träningsupplägg, ja listan kan göras lång...
Och nu har jag en sak att erkänna: Jag är ingen bra hästägare längre, för jag tycker inte att det är lika kul längre... Fram tills för 5 år sedan hade jag fina välmående hästar som var roliga och lätta att rida, och jag var i andras ögon en mycket duktig ryttare. Men nu är det annorlunda. Jag är en för dålig ryttare för att rida min häst felfritt, jag är för fattig för att ha ute massör, kiropraktor och sadelutprovare var och varannan vecka och jag är för stressad och spänd för att inte bli förbannad på hästen när vår kommunikation inte fungerar... För var dag som går känns det som att jag inte är tillräckligt duktig/rik/kunnig för att vara en bra hästägare...
Har gått från lovande talang med välridna hästar som ALDRIG var skadade till en medelmåtta som inte har utrymme nog i mitt huvud för att tänka på allt som tänkas ska... Och ridningen har gått åt helvete, från svårklasshoppning tillbaka till att öva på att sitta rätt i sadeln - i skritt
Är så jävla deppig, och arg på mig själv för att jag blivit som jag blivit... Hur hitta man tillbaka till det roliga och okomplicerade? Hur släpper man kraven? Hur överlevde alla hästar förr då hästhållningen var så okomplicerad? Många tankar som snurrar...
