E
emindy
Jag har precis läst ut boken, eller sträckläst kanske är ett bättre ord!
För de som inte läst den, gör det!
Handlar om pedofili och hur vårt svenska samhälle hanterar sådana frågor.
Bland annat pekar författaren, som skriver under pseudonym för att skydda sig själv och barnet, på att barn som våldtas av sina fäder måste fortsätta umgås med sina våldtäktsmän medans kvinnor som våldtas oftast aldrig behöver träffa sina våldtäktsmän igen. Men skyddet de har i rättsväsendet är ungefär lika dåligt.
Dvs; det krävs antingen DNA bevis i form av sperma på eller i barnet, videofilmer/foton eller ett ögonvittne (som alltså sett själva akten), förutom offrets egen berättelse alltså som oftast står ord mot ord gentemot förövaren.
Hon berättade även om en liten flicka som vid läkarundersökningen visades ha skador, ärrbildningar inne i slidan, men inte ens det ansågs vara nog som bevisning för att ett övergrepp ägt rum.
Och finns det ingen fällande dom finns heller ingen anledning för myndigheterna att begränsa umgänget eller på något vis skydda barnet från ytterligare övergrepp.
Jag är säker på att detta tagits upp tidigare, men upprörd som jag är efter denna bok vill jag ta upp frågan igen. Hur vet man vem som talar sanning och hur bör man agera?
För de som inte läst den, gör det!
Handlar om pedofili och hur vårt svenska samhälle hanterar sådana frågor.
Bland annat pekar författaren, som skriver under pseudonym för att skydda sig själv och barnet, på att barn som våldtas av sina fäder måste fortsätta umgås med sina våldtäktsmän medans kvinnor som våldtas oftast aldrig behöver träffa sina våldtäktsmän igen. Men skyddet de har i rättsväsendet är ungefär lika dåligt.
Dvs; det krävs antingen DNA bevis i form av sperma på eller i barnet, videofilmer/foton eller ett ögonvittne (som alltså sett själva akten), förutom offrets egen berättelse alltså som oftast står ord mot ord gentemot förövaren.
Hon berättade även om en liten flicka som vid läkarundersökningen visades ha skador, ärrbildningar inne i slidan, men inte ens det ansågs vara nog som bevisning för att ett övergrepp ägt rum.
Och finns det ingen fällande dom finns heller ingen anledning för myndigheterna att begränsa umgänget eller på något vis skydda barnet från ytterligare övergrepp.
Jag är säker på att detta tagits upp tidigare, men upprörd som jag är efter denna bok vill jag ta upp frågan igen. Hur vet man vem som talar sanning och hur bör man agera?