När bara ena föräldern duger...

[cambodia]

Jag förstår att det är olika faser men jag är osäker på hur jag ska hantera det. Liten väljer just nu bara sin andra mamma (vi är två mammor, jag den biologiska).

Han puttar bort mig.
Om hon vill sova och han och jag går upp skriker han tills hon kommer upp. Ibland när han vaknar på natten får jag inte ens lyfta över honom till vår säng utan andra mamma måste göra det. Osv...

Är andra mamma inte hemma eller vi åker iväg går det bra.

Tänker att jag inte ska tvinga mig på, försöker bara vara snäll och att vi ska göra roliga saker. Andra mamma blir trött för hon aldrig får vila.

Det tär på mig, känner mig dålig och önskar såklart att han skulle välja mig först ibland. Oftast somnar han bara hos henne på kvällarna.

Den veckan jag lämnar på dagis kan det gå lite bättre men oftast är andra mamma bättre...

Ska jag bara låta det vara? Är så rädd att han inte kommer vilja vara med mig alls om jag hela tiden tar steget tillbaka

Skriver i ett uppgivet trött tillstånd men det är en kort beskrivning iallafall.

(Han blir 2 år i februari)

 

[Mois]

Vi har det likadant. Har inga råd att komma med, tyvärr. Mer än att det brukar gå i vågor. För oss har det dock varit en väldigt lång period med yngsta... det är slitigt för alla. Följer tråden i hopp om bra råd!

 

[cambodia]

Vi har det likadant. Har inga råd att komma med, tyvärr. Mer än att det brukar gå i vågor. För oss har det dock varit en väldigt lång period med yngsta... det är slitigt för alla. Följer tråden i hopp om bra råd!

Skönt iallafall att höra från någon i samma situation

 

[Lo_]

Skönt iallafall att höra från någon i samma situation

Det ära nog många som är mer eller mindre i samma sits. Hos oss är jag i regel förstahandsvalet men när jag är borta går det utmärkt med den andra föräldern. Han hanterar det väldigt mycket bättre än vad jag skulle göra, tufft att känna sig ratad.

Hoppas du får bra råd i tråden, av mig får du sympatier .

 

[Tassetass]

Så där är det för många. Min dotter var lite mer pappig första året (inte så konstigt eftersom han var hemma mest) mer mammig andra årets, rätt rejält mammig tredje året och sedan sen hon fyllde tre i våras är det pappa som gäller. Hon blir dock varken mammig eller pappig på den nivån att den andra inte duger alls, men hon tar gärna en ganska långtgående strid i vissa situationer. Mellan april och typ oktober har jag inte fått lägga henne en enda gång om pappan varit hemma. Nu på sistone har det faktiskt balanserat ut sig lite, men jag räknar kallt med fler svängningar.

 

[Jenka]

Vi har det liknande och han har alltid varit just mammig, även om det blir mindre och mindre (3 i januari). Tycker det har blivit bättre ju mer pappan/andra föräldern gör med sonen och också att vi båda ser till att svara på det han ber om. För allas skull men blev lätt så att barnet vänder sig till mig så det blev jag som servar med allt.
Vi har länge nattat varannan dag osv. Det har funkat här.

 

[cambodia]

Vi har det liknande och han har alltid varit just mammig, även om det blir mindre och mindre (3 i januari). Tycker det har blivit bättre ju mer pappan/andra föräldern gör med sonen och också att vi båda ser till att svara på det han ber om. För allas skull men blev lätt så att barnet vänder sig till mig så det blev jag som servar med allt.
Vi har länge nattat varannan dag osv. Det har funkat här.

Vi försöker också turas om med allt men när han skriker och gråter efter mamma så vet jag tillslut varken ut eller in

 

[Sofie.S]

Om pappan här i familjen ska göra vissa grejer skriker döttrarna ”MAMMA”. I vissa situationer kan jag inte hjälpa döttrarna på en gång och då får de vänta eller så får pappa hjälpa. Men det är olika faser - helt plötsligt duger bara pappa i vissa situationer. Pappan blir frustrerad men jag försöker inte göra någon grej av det. Det går över!

Om pappan är ensam men barnen är det aldrig några problem. Du och barnet kanske behöver mer egen tid?
Våra barn är 2,5 år och 4 år gamla.

 

[trazel]

Så här det varit i perioder för oss också. Äldsta haft mest pappa-perioder. Det är inte så konstigt, jag missade mycket under året när han var mellan 1 och 2 år på grund av egen sjukdom. Han är fortfarande mest pappig (är 7,5 år nu), men nu går det ju att resonera med honom på ett annat sätt och mamma går lika bra för det mesta. Det är egentligen först nu som det känns som att det inte spelar honom någon roll vilken av oss som är hemma. Jag är mer själv med barnen nu än tidigare och det tror jag är grejen - mer tid själva.

 

[cambodia]

Tack för era ord, det är skönt att höra att man inte är ensam (trots att jag förstår att jag inte är det såklart). Har jobbat en del kvällar mm på sistone och kan hända att det spelar in. Nästa helg ska vi sova hos mormor så då får vi lite ”egen” tid iallafall

 

[TinyWiny]

Jag förstår att det är olika faser men jag är osäker på hur jag ska hantera det. Liten väljer just nu bara sin andra mamma (vi är två mammor, jag den biologiska).

Han puttar bort mig.
Om hon vill sova och han och jag går upp skriker han tills hon kommer upp. Ibland när han vaknar på natten får jag inte ens lyfta över honom till vår säng utan andra mamma måste göra det. Osv...

Är andra mamma inte hemma eller vi åker iväg går det bra.

Tänker att jag inte ska tvinga mig på, försöker bara vara snäll och att vi ska göra roliga saker. Andra mamma blir trött för hon aldrig får vila.

Det tär på mig, känner mig dålig och önskar såklart att han skulle välja mig först ibland. Oftast somnar han bara hos henne på kvällarna.

Den veckan jag lämnar på dagis kan det gå lite bättre men oftast är andra mamma bättre...

Ska jag bara låta det vara? Är så rädd att han inte kommer vilja vara med mig alls om jag hela tiden tar steget tillbaka

Skriver i ett uppgivet trött tillstånd men det är en kort beskrivning iallafall.

(Han blir 2 år i februari)

Jag tror att det sämsta man kan göra (även om det känns hopplöst att fortsätta) är att ta ett steg tillbaka. Det bästa tror jag är att du och din partner kommer överens om hur just ni vill lägga upp det och sedan är det så, ingen av er får bryta det sedan utan ni måste ha en gemensam linje. Jag brukar inte förespråka tvång mot barn men i ett läge som detta, där ingen mår väl egentligen, så kan milt tvång var det som behövs för att jämna ut balansen. Säg att du ska natta, då går din partner in i annat rum och är helt enkelt inte tillgänglig. Hon får vara tydlig mot barnet att hon inte är tillgänglig då och du är tydlig med att du finns tillgänglig. Ett bad/dusch kanske så är det enklare för barnet att förstå varför hon inte kan komma.

Det viktiga är att ni bestämmer er för hur just ni vill ha det. Barns favoriter svänger men ingen som inte är närvarande kan bli favorit och det är därför det är så viktigt att inte ta ett steg tillbaka.

Det är hjärtskärande när man är mitt i det och jag hoppas att det jämnar ut sig snart.

 

[inverterad]

Jag håller med @TinyWiny. Om möjligt skulle jag säga, att se till att favoriten är otillgänglig. Förutsatt såklart att anknytningen är bra med båda föräldrarna så tror jag ibland att barns favoritperioder kan bli både långa och smärtsamma om en anpassar sig för mycket till dem. Vår dotter har inte haft någon tydlig favorit än - hon kan förstås önska att den ena eller andra nattar/badar/byter blöja, men nattningsperson får hon aldrig välja utan det är varannan nattning som gäller, och har så varit hela tiden.

 

[Is]

Vi har samma. Min son har varit väldigt mammig men är nu helt och hållet pappas son (2 år). Han provar till och med puttra ut mig ur sängen med orden "kliv upp" "pappa ligga".
Tror det är ganska naturligt att det blir så vid olika faser i livet, naturligvis olika mycket beroende på individ men iaf mer eller mindre för alla.
Barn rangordnar omedvetet sina omsorgspersoner och den som är högst på listan är den som barnet reflexnässigt provar få kontakt med när hen upplever något jobbigt. Är barnet exempelvis i en utvecklingsfas är det säkert många situationer som upplevs svårare än vanligt och det i sig gör att barnet alltså helt reflexmässigt skriker efter Nr 1 på ranglistan. (Om jag förstod det här rätt från specialpedagogiska skolmyndigheten)
Det betyder inte att den som är nr 2 på listanpå något vis är sämre eller att barnet gillar den mindre.
Jag tror att man få stå stadigt på jorden med sitt barn och ibland får barnet acceptera att det inte alltid kan bli önskad förälder som tröstar eller lägger eller klär på barnet eller vad det nu kan vara. Men tror också att det kan vara bra att man som föräldrar har bra komunikation så att inte den ena föräldrar alltid kliver in och tar över när det blir lite jobbigt utan att man byterav varandra aktivt när den som har hand om barnet på nått vis ber om det.
Om ni vill kan jag prova leta upp SPSMs film om olika ankytningsteorier.

 

[Is]

Hittade filmen lätt så lägger ut den då jag själv tycker att detta är jätte intressant för alla med barn (då kanske speciellt för dom som har jobbiga lämningar på förskolan men även för situvtioner som TS beskriver )

https://www.spsm.se/stodmaterial-forskola/start---stodmaterial-forskola/anknytning/

Kolla första filmen, anknytning heter den.

 

[cambodia]

Hittade filmen lätt så lägger ut den då jag själv tycker att detta är jätte intressant för alla med barn (då kanske speciellt för dom som har jobbiga lämningar på förskolan men även för situvtioner som TS beskriver )

https://www.spsm.se/stodmaterial-forskola/start---stodmaterial-forskola/anknytning/

Kolla första filmen, anknytning heter den.

Tack, ska kika vid tillfälle

 

[Thera]

Som sagt, inte tvinga sig på, men låt inte barnet bestämma vem som ska lägga, bära, hjälpa eller liknande.

Backa inte. Har ni bestämt att du till exempel ska lägga så gör du det. Var skitrolig och glad. Lek och busa.

På mitt jobb på förskolan är det ganska ofta något barn som endast ska sitta bredvid en viss pedagog, eller bli påklädd, tvättad eller sövd av en viss pedagog. Men det funkar liksom inte att ha det så i längden.

Då får någon annan slå på stora charmoffensiven och det brukar gå över tämligen fort om man inte ger sig. Utan att tvinga sig på såklart.

Bli det roligare alternativet, även om det skär i hjärtat just när barnet skriker efter andra mamma.

 

[Hyacinth]

Vi löser det med att den som inte lägger tar ut hundarna. Då är man hemifrån, och den som är kvar har lättare att själv lösa situationen.
Vi har mammighet i perioder, inte lika tydliga pappa-perioder. Jag upplever dock mammigheten som mer påfrestande än när min partner är favorit, det är rätt skönt ibland.
När det blir jobbigt mycket MAMMAAAAAAA delar vi upp det mer, så min partner tar mer vardagskul och egna aktiviteter, det hjälper massor.
Jag tror att det ofta är en signal från främst äldsta att hen straffar ut den hen anser är frånvarande.
Litet barn är inne i en pipig fas, den som har lediga händer bär. Vi har delat mer på tiden med andra barnet, och upplever att det är mer egalt vem som tröstar och duger.

 

[sicx]

Vi har en rätt så mammig 2,5åring här hemma. Aldrig i vardagen omkring kul och lek och sådär då spelar det ingen roll, men så fort ongen är trött eller slår sig eller inte får göra en viss sak så är det alltid "maaaaaammmAAAAAA" och bestämt nej om pappa försöker hjälpa. En period gick hon alltid till mig för hjälp med saker även om jag var längst bort eller i ett annat rum, det löste jag helt enkelt med att bara svara "fråga pappa/pappa kan hjälpa dig" vilket hon då gjorde och nu har jag märkt att hon inte alls måste gå till mig först utan faktiskt tar den förälder som är närmst oftast. Det har börjat smitta av sig även på när hon blir ledsen nu och pappa duger oftare och oftare även där.

Med läggningen så tar vi varannan kväll, det tummar vi inte på eftersom det direkt blir mycket mer skrik efter mamma på pappas läggningar om han missar en kväll eller två.

 

[Badger]

Jag förstår att det är olika faser men jag är osäker på hur jag ska hantera det. Liten väljer just nu bara sin andra mamma (vi är två mammor, jag den biologiska).

Han puttar bort mig.
Om hon vill sova och han och jag går upp skriker han tills hon kommer upp. Ibland när han vaknar på natten får jag inte ens lyfta över honom till vår säng utan andra mamma måste göra det. Osv...

Är andra mamma inte hemma eller vi åker iväg går det bra.

Tänker att jag inte ska tvinga mig på, försöker bara vara snäll och att vi ska göra roliga saker. Andra mamma blir trött för hon aldrig får vila.

Det tär på mig, känner mig dålig och önskar såklart att han skulle välja mig först ibland. Oftast somnar han bara hos henne på kvällarna.

Den veckan jag lämnar på dagis kan det gå lite bättre men oftast är andra mamma bättre...

Ska jag bara låta det vara? Är så rädd att han inte kommer vilja vara med mig alls om jag hela tiden tar steget tillbaka

Skriver i ett uppgivet trött tillstånd men det är en kort beskrivning iallafall.

(Han blir 2 år i februari)

Vi hade lite så i perioder, men vi lät helt enkelt inte hans preferenser bestämma för tex pappa hade blivit för ledsen osv. Så vi la barnet varannan kväll och det gick inte att byta, samma sak med godnattsaga osv. Men iofs var han aldrig så att han blev jätteupprörd eller gallskrek. På något sätt kändes det som att vi genom att aldrig låta honom välja visade tryggt att båda dög lika mycket och att vi var trygga med att båda dög. Det skulle gå att vara trygg med båda två. Likaså så kunde vi låta honom bli tröstad av mormor eller farmor om de redan börjat trösta, inte tagit honom snabbt, för att visa att de var trygga människor som vi var trygga med att de dög bra.

På något vis känner jag att när man "räddar" barnet eller låter det bestämma om en person som vi vet är trygg och som måste vara trygg, så bekräftar man att den personen inte duger. Dvs barnet provar, är det så att den här personen är tryggare? Jo alla säger att det är så, och så förstärker det det känslan tills ursprungsfrågan försvunnit och personen bara är tryggare rätt och slätt och det är rätt att den andre "inte duger" för det är en sak man alltid kan bestämma om. Kläder eller inte kan man inte bestämma om, men just det kan man bestämma om.

Vi har ju hela tiden märkt att han haft preferenser lite i perioder för en eller annan förälder. Men det har aldrig blivit så markerat och det har alltid bytt lite fram och tillbaka eftersom vi inte låtit honom välja, tror jag. Eller för att han bara är den personligheten, vem vet. Så diskussionen har kommit upp. Mamma ska lägga -nej, det är pappas tur.

 

[Badger]

Jag förstår att det är olika faser men jag är osäker på hur jag ska hantera det. Liten väljer just nu bara sin andra mamma (vi är två mammor, jag den biologiska).

Han puttar bort mig.
Om hon vill sova och han och jag går upp skriker han tills hon kommer upp. Ibland när han vaknar på natten får jag inte ens lyfta över honom till vår säng utan andra mamma måste göra det. Osv...

Är andra mamma inte hemma eller vi åker iväg går det bra.

Tänker att jag inte ska tvinga mig på, försöker bara vara snäll och att vi ska göra roliga saker. Andra mamma blir trött för hon aldrig får vila.

Det tär på mig, känner mig dålig och önskar såklart att han skulle välja mig först ibland. Oftast somnar han bara hos henne på kvällarna.

Den veckan jag lämnar på dagis kan det gå lite bättre men oftast är andra mamma bättre...

Ska jag bara låta det vara? Är så rädd att han inte kommer vilja vara med mig alls om jag hela tiden tar steget tillbaka

Skriver i ett uppgivet trött tillstånd men det är en kort beskrivning iallafall.

(Han blir 2 år i februari)

Kan det vara en lösning om du lämnar på dagis två veckor i streck (om du har flexen för det) och då även inte låter det bli så att han bestämmer, vid två är han ju gammal nog ändå att förstå ord och att det blir såhär att nu gick du upp. Det är ju viktigt att alla tre mår bra och får vila.