Jag beklagar
. Förstår din sorg. Läste en gång en klok sak som jag tror innehåller mycket sanning. Många gånger är beslutet redan fattat, det är att släppa taget man inte klarar av.
Kan dela med mig av egen erfarenhet. Jag tog bort min gamla rottistant i början på augusti, 13 år och 4 månader. Var helt förstörd och kände mig som världens största svikare
. Hon som alltid hade litat på mig, hur skulle jag medvetet kunna se henne i ögonen och säga att allt kommer bli bra när jag visste varför veterinären kom? Det gjorde mig så ledsen! Men, när stunden var inne och veterinären kom blev hennes reaktion inte vad jag hade väntat mig. Jag hade väntat mig ägslan och rädda ögon samt osäkerhet inför veterinären. Så blev det inte. Hon var lugn och trygg och glad. Svansade runt mellan mig och min dotter, viftade på svansen och pussades. Låter klyschigt men det kändes som om hon sa farväl, visade att hon älskade oss och var tacksam. Hon var nöjd med att vandra vidare
.
Det var alldeles hjärtskärande jobbigt. Men trots det så kan jag se tillbaka på mitt beslut med lugn och kärlek. Det var inte en plågad blick som blev den sista och det är jag så tacksam för.