När är det dags att ge upp? (skadad häst)

[Mindra]

Visste inte riktigt vart jag skulle placera denna men eftersom det handlar om vad du som människa som håller på med hästar tycker så testar vi här.

En kompis till mig har en häst som förut var en ganska duktig tävlingshäst, han lever för att hoppa och det finns ingen gång hästen ifråga är så nöjd som när hinder kommer fram. Han är i dagsläget 12 år och är med andra ord inte så gammal än.

För ca 2 år sedan började allt gå snett. Han gick omkull och fick en smäll på benet, vilade ca 3 månader, sattes sedan försiktigt igång. Efter några veckor slår han sig på samma ben i hagen, vila igen. När han är igångsatt ännu en gång trampar han fel efter ett hinder och går ner på knäna och kan inte ställa sig. Samma ben som spökar.

In på röntgen, stor lös benbit och fraktur på gaffelbenet. Opereras, skruvar och plattor i benet. Boxvila. Kommer in för kontrollröntgen och det visar sig att något med plattorna blivit fel och måste tas ut igen, vilket i sin tur innebär att det sedan skall "självläka utan plattor". Ingen kan säga om han någonsin blir bra, av någon anledning går det inte att operera igen när plattorna är uttagna (jag kan inte alla detaljer).

Senaste 2 åren har han gått från en välrest, välmusklad och genompositiv häst som gnäggar när man kommer in i stallet. Till en omusklad, deppad häst som inte ens lyfter huvudet när man kommer in. Öronen står mest åt sidorna och visst uppskattar han klappar och borstning men är rätt likgiltlig. Han har ont i princip hela tiden.

Matte till hästen mår givetvis fruktansvärt dåligt och vägs mellan vad hon skall göra. Hon är själv övertygad om att han inte kommer va lycklig om han bara blir en promenadhäst å hon tror inte han orkar hålla på att ha ont så mycket längre heller.

Vad gör man som hästägare i detta läge? Vad tror du att just DU skulle gjort?

Det är alltså inte omöjligt att han blir bra, samtidigt som han kämpat i 2 år nu utan att det gett något positivt. Eftersom jag inte själv är 100%insatt i exakt vart skadan sitter osv så är det inte en diskuss om det jag är ute efter. Utan mer vad man som hästmänniska gör när man hamnar i en sån sitts.

Låter man hästen vandra vidare eller försöker man ännu längre? Å när är det dags att ge upp?

 

[ZOFUS]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

I den situationen skulle jag prata med min veterinär och resonera mig fram till vilka alternativ som finns.

 

[PrincessAsk]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Ingen lätt fråga att svara på. MEN jag hade satt hästens främsta först och rådfrågat olika vetrinärer och om möjligt andra hästägare i samma sits för att sedan fatta beslut. Hade alla rått mig att avliva hästen eftersom han aldrig kom att bli bra eller jag hade märkt på honom att han tappat livsgnistan, då hade jag tagit bort honom. Men om det däremot fanns en stor risk att han skulle bli bättre och han visade gnista, då hade beslutet sett annorlunda ut.

 

[boccia]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Jag hade nog, baserat enbart på det du skriver här, låtit hästen vandra vidare om inte prognosen för ett tillfrisknande är VÄLDIGT god (utgår från att ägaren stött och blött frågan med insatta veterinärer ett antal gånger?). Jag skulle anse att hästen lidit nog, 2 år utan direkta framsteg i läkningsprocessen är väldigt lång tid, och särskilt 2 år med smärtor för hästen. Att den har tappat muskler är självklart iom att den inte arbetas, men att den blivit deprimerad och har konstant ont skulle jag ta mkt hårdare på.
Visst, jag kan låta hård, men min uppfattning är den att har man tagit på sig ansvaret för ett djur så har man även tagit på sig ansvaret för att det djuret inte ska lida i onödan, och då är det enligt mig "fel" att försöka rädda det "till varje pris". Man måste vara osjälvisk i dessa lägen och se till djurets bästa.

 

[Totola]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Det är ju upp till var och en att känna själv om man vill kämpa vidare eller "ge upp", jag skulle inte klandra någon för att göra det senare i en sån situation. Så länge inte hästen lider i onödan men inte heller har så ljusa förhoppningar om att bli bra så är det ju lite 50/50. Samtidigt så måste ju hästägaren själv få fatta sitt beslut, så länge det inte av djurskyddsskäl är nödvändigt att avliva hästen. Om denne är villig att kämpa vidare i hopp om att hästen ska bli bättre så tycker jag det på sitt sätt är beundransvärt samtidigt som det kanske inte är så snällt mot sig själv om man lurar sig själv eller slänger ut grymt mycket tid, pengar och oro på något som inte blir bra. (Att besluta om vad som är "snällast för hästen" tycker jag tyder för mycket på gudskomplex/naivitet, självklart kan inte vi människor avgöra vad hästen skulle ha valt eller vad som är "snällast" - bevisligen kan man ändå få ett fullgott liv trots att man går med smärta, dock måste det såklart finnas en gräns för att djur inte ska behöva lida i onödan.)
Jag tycker alltså inte det är något upp till oss att avgöra och skulle inte lägga några värderingar i rätt vs. fel beslut. Tråkig situation att hamna i!

 

[Mindra]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Lite allmänt svar..

Ägaren har pratat med mig om detta men de är ju inte så att hon försöker få fram något beslut genom att prata med andra, vi mest fungerar som stöttning oavsett vilken lösning hon väljer.

Det är mer än ett djursjukhus som tittat på honom och alla säger samma sak, man vet absolut ingenting. Vissa blir bra andra blir det inte. Det är ungefär det hon fått höra nu i alla fall senaste året.

Självklart har han förlorat muskler för att han står, men det är mer hans allmäntillstånd som är dåligt jag menade.

 

[Totola]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Jag är väldigt kluven i den frågan. Det är mer än en häst man stött på i sina dagar som inte verkat ha någon "gnista", har varit avskärmade och sett deppiga ut, utan att öht ha någon skada. Som helt enkelt inte trivs ordentligt eller kanske något annat som vi människor inte tänker på - konstant migrän? Inte kan man gå och avliva hästar till höger och vänster för det.
Ofta (säkert inte alltid) kan man ju också förbättra hästens allmäntillstånd genom att ändå sysselsätta den, om den får gå ute så se till att den går med hagkompisar den trivs med, har en trivsam miljö inne i stallet, får tillräckligt med grovfoder, blir ompysslad regelbundet osv. Ibland blir hästarna säkert påverkade av oss också, att om man går och mår dåligt själv över att hästen inte blir bra, så kan hästen bli smittad. Tror jag stenhårt på!

Å andra sidan så om man misstänker att hästen har ont och kommer ha det för alltid/väldigt länge till, inte kommer kunna användas och inte trivs som sällskapshäst, då är det en annan situation. Man själv kommer ju inte ha någon glädje av hästen och risken är att ingen mer eller mindre kommer ha det om det inte är en sån häst som funkar att ha som ev. framtida promenadhäst eller sällskapshäst, det funkar helt enkelt inte med ett stort omlopp med hästar som de flesta inte har någon användning för. Hästar kostar alldeles för mycket för att ha kvar "bara för att" hur hjärtlöst det än låter.
Om det gått två år och man misstänker att hästen kanske inte blir bra, då skulle jag personligen förmodligen gett upp för länge sen, skulle inte palla med att ha en konvalescent så länge, är ju en annan sak om den dras med en gammal skada och man fortfarande kan använda hästen men får ta hänsyn till det så det inte går upp igen eller om man haft "otur" och det av någon incident förvärrats/gått upp igen men ändå finns förhoppning om att det ska bli bra.

 

[Gullegryn]

Sv: När är det dags att ge upp? (skadad häst)

Mitt svar gäller inte hästens välbefinnande utan hur jag som ägare mådde i en liknande situation.

Jag hade en häst som jag tog till diverse kliniker, veterinärer och kiropraktorer. De sa att hästen kan bli frisk.... tiden gick, pengarna gick. Men framförallt hur ONT det gjorde i mig att pendla mellan hopp och förtvivlan för jag älskade verkligen hästen. Ena dagen tyckte jag mig se att den var lite, lite bättre, åkte hem och var glad och hoppfull. Nästa dag var den sjuk igen.

Jag gav hästen tre år innan jag plötsligt vaknade en dag och tanken var helt klar. Jag visste att jag skulle ringa en veterinär som jag kände var krass och saklig. Ringde henne, hon kom ut och dömde ut hästen. Jag grät, hästen avlivades. MEN nu kunde jag gå vidare. Köpte en frisk häst och glädjen kom tillbaka direkt. Med facit i hand förbannade jag mig själv att jag väntat så länge, hållt liv i men egen smärta. Detta gör jag aldrig om.

Hade jag däremot bott på en gård med möjlighet att ha henne hemma skrotandes så skulle jag inte avlivat för hon var en glad häst som inte hade ont i hagen, bara när man red. Däremot går det ju inte att spara en sån häst som inackordering om man inte är väldans tät.

Bara några tankar.

/Gg