Fibusen
Trådstartare
Våran var också superpigg,det sista vi gjorde var ute och sparka boll,som han tillslut äntligen fick strimla i småbitar. 
Han hoppade,kastade upp den i luften,och rejsade.
Han började bli "arg",kom i samband med flytten vi gjorde 31/10. Vi trodde det var för att det var nytt och konstigt,så vi gav det en tid. Men under helgen så morrade han såfort sonen bara passerade,när man bad han gå ut från köket,när man sa åt han att gå och lägga sig osv. Jag misstänkte då smärta (iom att jag vet att han hade spondylos) så vi diskuterade med veterinär som sa att det lät som det var dags. Jag hade först tänkt avvakta tills på Fredag trots att vi fick komma när som,men efter ett samtal nr 2 så åkte vi in direkt då jag smält in beslutet,och varför skulle han ev lida flera dagar om han inte behövde,bara för att vi ville få några dagar till?
Väl inne hos veterinären såg hon att han hade fått gråstarr. Jag har tyckt att ögonen sett lite ljusa ut i visst ljus,men inget annars. Hon kollade noggrannare och sa att hans syn definitivt var försämrad,kanske tom var han så gott som blind redan,och var han inte det så handlade det bara om månader,MAX. Hon sa även att det brukade göra mycket ont. Det förklarar hans beteende som kom efter flytten,nytt hus där han inte känner igen sig,sen såg han inte riktigt. Ont på det också.
Jag vet att det var rätt beslut,men fy sjutton! Men allt gick så lugnt och fint till,han fick en lugnande spruta på en filt på golvet,sen lyfte vi upp honom i soffan och jag hade hans huvud i mitt knä. Kanylen sattes och veterinären kollade först med koksalt så den satt rätt,sen frågade hon om vi ville att hon skulle påbörja. Hon sprutade in 3 sprutor med nån blåaktig vätska,efter första sprutan så kom det något litet ryck i benen,sen sprutade hon på dom andra och bröstkorgen stannade och han släppte ut den sista luften. Öronen blev snabbt kalla,och han blev blå i munnen såg man då han låg med munnen lite öppen med tungspetsen utanför. Han fick frid i mitt knä,jag klappade hela tiden hans huvud och berättade vilken fin och underbar hund han varit,jag hoppas han var lugn och trygg när det tog slut,och jag hoppas också att han kommer och hälsar på oss här hemma.
Det är så tomt och tyst här hemma,det värker i bröstet av den där klumpen,det känns som hjärtat gått sönder,som om jag inte kan andas riktigt. Som om sorgen aldrig kommer försvinna,det bränner i halsen av tårarna som ligger och trycker på hela tiden,huvudvärk,och svullet ansikte med rödgråtna ögon. Det går bara runt runt alltihopa från gårdagen,och vad som komma skall,vad är han nu,ligger han ensam i ett kylrum,eller är han redan kremerad,tänk att nån ska elda upp min fina fina hund! Undrar om han hanterades värdigt efter att vi gått,så dom bara inte kastade runt han,hoppas någon klappade på honom lite när han förflyttades. Runt runt nöter det på så... Den enda tröst jag har är att jag hoppas att jag gjorde rätt,att han hade ont och att jag befriade honom,och att han nu är frisk och springer runt som en galning någonstans och retar gallfeber på andra.
Men för oss så kommer det vara en evig saknad.
Han hoppade,kastade upp den i luften,och rejsade.Han började bli "arg",kom i samband med flytten vi gjorde 31/10. Vi trodde det var för att det var nytt och konstigt,så vi gav det en tid. Men under helgen så morrade han såfort sonen bara passerade,när man bad han gå ut från köket,när man sa åt han att gå och lägga sig osv. Jag misstänkte då smärta (iom att jag vet att han hade spondylos) så vi diskuterade med veterinär som sa att det lät som det var dags. Jag hade först tänkt avvakta tills på Fredag trots att vi fick komma när som,men efter ett samtal nr 2 så åkte vi in direkt då jag smält in beslutet,och varför skulle han ev lida flera dagar om han inte behövde,bara för att vi ville få några dagar till?
Väl inne hos veterinären såg hon att han hade fått gråstarr. Jag har tyckt att ögonen sett lite ljusa ut i visst ljus,men inget annars. Hon kollade noggrannare och sa att hans syn definitivt var försämrad,kanske tom var han så gott som blind redan,och var han inte det så handlade det bara om månader,MAX. Hon sa även att det brukade göra mycket ont. Det förklarar hans beteende som kom efter flytten,nytt hus där han inte känner igen sig,sen såg han inte riktigt.
Ont på det också.Jag vet att det var rätt beslut,men fy sjutton!
Men allt gick så lugnt och fint till,han fick en lugnande spruta på en filt på golvet,sen lyfte vi upp honom i soffan och jag hade hans huvud i mitt knä. Kanylen sattes och veterinären kollade först med koksalt så den satt rätt,sen frågade hon om vi ville att hon skulle påbörja. Hon sprutade in 3 sprutor med nån blåaktig vätska,efter första sprutan så kom det något litet ryck i benen,sen sprutade hon på dom andra och bröstkorgen stannade och han släppte ut den sista luften. Öronen blev snabbt kalla,och han blev blå i munnen såg man då han låg med munnen lite öppen med tungspetsen utanför. Han fick frid i mitt knä,jag klappade hela tiden hans huvud och berättade vilken fin och underbar hund han varit,jag hoppas han var lugn och trygg när det tog slut,och jag hoppas också att han kommer och hälsar på oss här hemma.Det är så tomt och tyst här hemma,det värker i bröstet av den där klumpen,det känns som hjärtat gått sönder,som om jag inte kan andas riktigt. Som om sorgen aldrig kommer försvinna,det bränner i halsen av tårarna som ligger och trycker på hela tiden,huvudvärk,och svullet ansikte med rödgråtna ögon. Det går bara runt runt alltihopa från gårdagen,och vad som komma skall,vad är han nu,ligger han ensam i ett kylrum,eller är han redan kremerad,tänk att nån ska elda upp min fina fina hund! Undrar om han hanterades värdigt efter att vi gått,så dom bara inte kastade runt han,hoppas någon klappade på honom lite när han förflyttades. Runt runt nöter det på så... Den enda tröst jag har är att jag hoppas att jag gjorde rätt,att han hade ont och att jag befriade honom,och att han nu är frisk och springer runt som en galning någonstans och retar gallfeber på andra.
Men för oss så kommer det vara en evig saknad.
