Jag har västgötar. Ja, numera tyvärr bara en, eftersom vår tik dog i våras pga cancer i buken. Nu har vi hennes son kvar, sjuårige Arn. Grannen äger den andre sonen Aragorn.
Så här kan jag säga om dem: Tiken, Varga, var guld. Verkligen. Hon var smart som få, otroligt följsam, ingen jaktinstinkt, älskade att vara utomhus dagarna i ända, funkade med alla djur. Mot slutet blev hon dock lite purken på främmande hundar, vilket kan ha berott på sjukdomen- det är svårt att säga.
Det enda negativa var en tendens till skällighet, vilja prata mycket. Det är verbala hundar!
Sonen Arn är en ståtlig herre. Mycket aktiv, verkligen mycket aktiv, på gränsen till manisk. Han har superkoll på varenda rörelse jag gör. Funkar superbt med alla djuren här, vill gärna valla hästarna (det ville mamman också!) men det är inte svårt att få honom att sluta. Signalkänslig till tusen. Mina arabiska fullblod är lugna kampar i jämförelse....
Själv tror jag att detta beror på att han har en del inavel i stammen. Jag hade dålig koll när mamman parades, litade på var uppfödarna sa, och de rekommenderade en hane som jag kanske inte borde ha valt. Arn har för hög inavelsprocent, tyvärr. Han är kastrerad och har aldrig fått någon avkomma.
Numera är man väldigt noga med att inte inavla (om man är seriös!), men avelsbasen är smal så det kan vara knepigt.
Sammanfattat är detta den ultimata gårdshunden, tycker jag. Stannar på gården, jagar inte, skäller om det kommer någon men är mycket välvilligt inställd till besökare. Funkar super med andra djur.
Negativa sidan: tendens till skällighet, inavel, stor känslighet (inte fysiskt då, robustare hundar får man leta efter!).
Det blir bara bild på Arn, fortfarande för smärtsamt att visa bild på Varga....
