Det ska vi tro att det gör, det måste ju finnas nån trevlig skrutt till häst som passar mej bättre i ridningen, måste bara hitta den också. Jag har som tur är en god vän som hjälper mej med ridningen och det är guld värt, hon är superduktig och med hennes hjälp så kommer jag säkert vidare jag med.Åh vad tråkigt @mollyphlox
Kemin mellan mig och min häst är det inget fel på som tur är, bara min ridning som är kass.
Hoppas det löser sig för dig också. Låter jättejobbigt det där
Åh vad tråkigt @mollyphlox
Kemin mellan mig och min häst är det inget fel på som tur är, bara min ridning som är kass.
Hoppas det löser sig för dig också. Låter jättejobbigt det där
Har du funderat på medryttare? Det kanske vore något. Om du kan hitta någon som är träningsintresserad och duktig som rider ett par dagar i veckan behöver du själv inte känna så mkt press för hästens skull utan kan ta det i den takt du själv vill, plus att det kan finansiera privatlektioner!
Har funderat men nej. Min häst tycker inte om att byta ryttare ofta (kommer från en ridskola där hon verkligen inte trivdes med alla ryttarbyten) och jag vill inte ha nån som springer i stallet som jag inte känner och motionering i sig är inget problem. Jag varierar ridning med massa annat ändå för att hålla min häst motiverad
så ridturerna resulterar mest i att jag sitter och spänner mig och nu har det gått så långt att jag nästan försöker hitta ursäkter att inte rida... Får alltid rida ensam och det är jag alldeles för feg för.. Senaste halvåret har det även varit mycket strul med ryggproblem, tandproblem(på den lilla) och kolik. Det har blivit dyrt och mycket oro. Är ju ensam i hushållet om hästarna så får ju ha det ansvaret själv kan längta något enormt efter honom. Och tror att jag skulle ångra ihjäl mig om jag gjorde det.. på att jag ska kunna lära mig att rida honom och hantera känsligheten! Första steget blir om några timmar. Då ska vi rida för en tränare som enligt andra är väldigt noga med grunderna grunderna grunderna och framförallt sitsen. Så vi får se om några timmar vad känslan är då Så jag ska ge mig
Här är en till med otrolig dipp i hästeriet just nu.. Har eget stall med en 4årig D-ponny som jag ridit in själv och en shettis som sällskap. Har ridit sen jag var liten och haft egna hästar i eget stall i alla fall 15år. I 7år hade jag min trygga vapendragare som allt fungerade sådär perfekt med, dock gick han hastigt bort då han krockade med ett träd i hagen.. Bestämde mig då för att köpa en nybliven 2åring för att vara med från början och gynna att jag skulle få en lika fin relation till honom som till min förra. Har skött inridningen själv och det har väl egentligen gått bra om än lite stappligt och tagit tid. Nu är han i alla fall riden i alla gångarter. Men det är ju nu jag börjar märka mer och mer att han inte alls är vad jag egentligen vill ha eller är van vid.. Han är egentligen en superponny, alert, framåt och lydig. Och jättekänslig
Ibland har tanken slagit mig att försöka sälja honom och köpa en lugn(gärna lite lat) skogsmulle men det skär i hjärtat eftersom han och jag verkligen har funnit varandra på marken
Så jag ska ge mig
:
Jag hade en period i vintras, allt i livet var ganska kasst, och det gjorde att jag efter en skentur blev rädd för att rida. Jag har aldrig varit rädd att rida min häst innan det så jag tror det har med mitt allmänna mående att göra.
Nu var jag mest rädd för att åka av, och för mig var lösningen att rida, rida, rida och ta mig igenom det. Efter att först ha haft en liten period där jag skippade det helt. För mig hjälpte det också med helskodda ridbyxor då jag kände mig säkrare i sadeln. Då vågade jag rida på mer och på så vis komma över rädslan.
Jag är i grunden en feg ryttare, och jag köpte min häst just för att jag kände mig trygg på henne. Så det var ett hårt slag att bli rädd. Kände mig som världen sämsta ryttare och grät mig igenom tiden i stallet.
Tycker du skriver kloka ord i att sänka dina krav. Det kommer bli bättre, jag hejar på dig
Känner igen mig där helt. Köpte min häst för att hon är den som jag alltid varit trygg på och verkligen känt att jag klickat med på alla plan. Hon är den enda som kan bocka och bralla iväg och även slänga av mig utan att jag blir rädd. Andra hästar som är hur snälla som helst vågar jag knappt skritta på.. Konstigt det där
Andra hästar förväntar jag mig liksom att vara skraj på. Inte lätt att komma över dock..
Exakt sån är jag med! Och då blir det ännu hårdare slag att bli rädd nästan
Tror vi har lite samma "problem" där. Jag har nog alltid känt mig som en ganska kass ryttare, och därför typ bara ridit ut, liksom ingen idé att försöka. Men nånstans så fattar jag att det sitter mest i sin egen skalle
jag har mest lallat omkring, just därför har jag ju tvingat iväg mig på ridlektioner för att utvecklas och försöka jobba med att våga rida bland andra, men då kände jag mig bara mer kass för jag sitter och jämför och får sån prestationsångest så allt blir bara pannkaka Sen är det nog bara rid, rid och rid som gäller. Med något sänkta krav på sig själv.
