Sv: När det inte är roligt längre
*kl*
Hittade tråden och känner så himla väl igen mig i så mycket av det ni skriver och är så glad för er skull, ni som har börjat hitta tillbaka till glädjen igen.
Jag var också på väg att starta en liknande tråd, men skriver här för att höra om det är någon som kan hjälpa till med råd, tips, pepp, eller bara för att hitta till tråden och för att kunna höra om andra som hittat tillbaka igen.
Jag har kommit i en jättesvacka i hästeriet just nu, då ridning blir pestigt och ångestladdat, och det som det handlar om är i grunden att jag inte får dressyrridningen till att fungera. Jag har två hästar (ponnyer) som är 5 resp 6 år gamla. 5-åringen har vi fött upp själv och planen är att han ska säljas för att bli hopp/dressyrponny till rätt ryttare, och 6-åringen köpte jag för snart tre år sen, med målet att bli min nya dressyrhäst efter att min gamla pensionerades från tävlingsbanan. Under dessa tre år har vi haft en del strul, vi har provat olika tränare men flera av dem har stått för en ridning som jag inte alls kan stå bakom (mycket "tvång" och hästen bara ska göra som du säger, även om du måste hålla stenhårt i tyglarna o bara banka på..) o därför har det blivit en hel del bytande tyvärr och den röda tråden i ridningen har liksom försvunnit på vägen.
När jag fick en liknande, dock inte lika djup, svacka under fjolåret så la jag helt enkelt dressyrridningen åt sidan fullständigt och satsade på att bygga upp min häst gällande hållbarhet och kondition och började distansträna och har sen dess startat tre distanstävlingar på 40-50 km. Det funkade bra och jg kände att jag verkligen fick resultat av träningen och det var roligt.
Under våren smög sig dock suget efter dressyren på igen och jag hittade tillbaka till en "nygammal" tränare. Jag har inte tränat regelbundet för henne förut, men haft med henne o göra (hon red bland annat in min ponny, den som är fem i år) och jag har gillat det jag sett. Den ridning hon lär ut är (tyvärr) en bit ifrån den grundridning jag har fått med mig, men det är ridnng som känns helt rätt (jämfört med de tuffa träningsmetoder vi gått igenom där det slutat med att hästen protesterat o i värsta fall rest sig), att "bara" sitta stilla och rida hästen fram till handen och få hästen att gå i en rundare form än vad vi gjort tidigare. Jag kan se den röda tråden och förstår varför jag ska göra på ett visst sätt för att få ett visst resultat, men problemet är att jag inte reder ut det riktigt.
Jag har ett jättestort problem som jag alltid haft med mig, att jag gärna blir rak i mina armar o därmed stum i min kontakt och inte så mjuk och följsam som man ska vara, vilket alltid varit ett problem men som nu blivit extremt tydligt. Jag har dessutom rätt kass motorik (hänger ihop med att jag är väldigt mycket för tidigt född) o det gör att jag har jättesvårt föratt lära om.
Jag har troligtvis inte blivit en sämre ryttare, det är antaglige så att min gamla häst var inkörd på mig o accepterade mina fel o brister o bara gick på. "Nya" hästen är känsligare, och dessutom en ung och rörlig häst som förutom ryttaren dessutom har problem att få plats i sin kropp mellan varven med sin stora gång, för även om jag inte är nån skicklig ryttare, så funkar den yngre hästen (den som ska säljas) betydligt mycket bättre, för han har för tillfället bättre koll på sin egen kropp.
Jag kommer aldrig bli någon stjärna och det är inte mitt mål, men att rida "bara för att" tycker jag är tråkigt, jag vill ha mål, jag vill tävla, om än oftast blir det bara mot mig själv.
Nu när vi håller på att lägga om min ridning så har jag tappat självförtroendet fullständigt, jag har nog aldrig känt mig så värdelös som ryttare.. Jag vill så himla mycket men det känns som om jag inte kan, som om jag är helt obildbar. Tränaren kan ju säga tll mig tusen gånger på ett pass att böja på mina armar, o det håller kanske två sekunder så är jag tillbaka i gamla ovanor. Jag blir stressad, pressad, känner mig värdelös o till sist så bryter jag ihop när det känns som om jag försöker o försöker men det händer ingenting, jag kommer ingenstans.
Vissa pass har verkligen varit "wow", när allt bara klaffat til o med så att tränaren fått gåshud o torkat en tår, men när vi då inte hittar dit nästa pass (vilket man ju knappast kan förvänta sig varje gång) så blir jag besviken, för jag vill ju bara framåt hela tiden, o då ser jag bara allt som är dåligt..
Min tränare är i det här helt o hållet underbar. Hon står bara lugnt och säger att hon förstår hur jag känner för att hon har varit där själv, men om jag bara håller ut så kommer det att funka och då kommer du att få känna vilka resultat du får. Hon peppar o stöttar, kramar om mig när jag är ledsen, skickar sms o mail med goda råd o "kom igen nu". Hon drar mig med på clinics och jag får följa med när hon själv tränar, för att få se hennes "tränarstil" på en "högre nivå" från hennes egna tränare. Hon sitter upp o rider när jag själv känner att jag inte fixar det alls.
Hade det bara varit det så hade det ju varit att bita ihop och kämpa vidare, men just nu funkar absolut ingenting om jag är själv, utan min tränare eller någon annan, och jag kan knappt ens rida ut själv.Jag kan inte längre som jag gjorde i fjol bara "släppa taget" o bara rida ut o konditionsträna. Även om jag har bestämt mig för det så kommer jag ändå nån gång under passet till att jag "ska bara", ska bara prova om övningen från träningen fungerar... ska bara prova om skänkelvikningen fungerar, ska bara rida in på en volt och känna om jag har hästen med mig..o minsta lilla som inte fungerar så blir jag tokig, jag är rädd att jag ska bli dum till min häst vilket gör att jag nu kommit i ett stadie där jag knappt ens vågar rida ut själv av rädsla för att jag ska banka o dra i min häst. Har jag sällskap händer det inte för då "tänker jag efter före" o slappnar av på ett annat sätt o kan ändå lite rida "för att det är roligt", när man rider o snackar lite o har trevligt, tyvärr har jag inte möjlighet att få sällskap för tillfället mer en kanske en gång i veckan och det funkar ju inte att bara rida en gång i veckan. Att "träna på läxan" som jag normalt sätt gör mellan träningarna är helt uteslutet, för så fort jag kommer in på en volt, så blir jag helt blockerad o får panik, livrädd för att göra fel o förstöra för min häst, eller så slutar det med att jag sitter och är stenhård i handen och "håller fast" den stackars hästen.
Det känns som om det enda jag klarar av att göra "själv" just nu är att longera, men det kan jag ju inte göra 4-5 dagar i veckan. Detta har resulterat i att min häst de senaste veckorna gått 1-2 pass i veckan, vilket ju är katastrof för en distanshäst, och ur dressyrsyfte är det också värdelöst, eftersom jag inte tycker att han är igång så jag kan åka o träna o få den hjälp jag så väl behöver.
Hade jag bra kunnat släppa dressyrtänket och slappna av o bara rida, men jag har blivit helt låst i huvudet! Jag stirrar mig blind på att vi har hållit på i si o så många år o vi borde ha kommit så här långt.. Svackor har jag som sagt haft förut, men jag har aldrig blivit så här blockerad o vet inte hur jag ska ta mig härifrån. Jag vill så gärna lära mig rida o jag vill så gärna kunna träna o tävla dressyr igen, men just nu kan jag knappt ens skritta ut med min häst utan att börja bråka med honom och det är helt ohållbart.
Jag har ju tyvärr varken råd eller tid att åka iväg o träna 4-5 dagar i veckan vilket jag känner att jag ibland hade behövt, men samtidigt så vill jag inte göra det för hästens skull, han kan ju inte bara träna hela tiden..
Just nu har jag mest så förbaskat dåligt samvete. Min häst står vid grinden o gnäggar på mig dagligen o jag känner bara "jag vill inte"... Men innerst inne så vill jag ju det, jag vill antagligen alldeles för mycket. Jag tycker att jag har en bra relation med min häst o man får ju ganska starka band när man är ute i så många timmar som vi är när vi tränar/tävar distans o tar sig över stock o sten o aldrig vet vad man möter. Jag tycker inte nåt vis illa om min häst eller är rädd för honom, snarare så att jag är "rädd för mg själv".
Det är väl också lite just det, för ett par veckor sedan så var vi ute på en kort men ändå trevlig tur där jag höll mig lugn, nästan hemma blev vi prejade av vägen av en bil, min häst som normalt är trafiksäker blev givetvis trängd o rädd o jag skadade mig. Sen dess känner jag mig inte trygg någonstans o vågar knappt rida.
Nån som varit med om nåt liknande? Hur bryter man mönstret, tar sig ur den negativa spiralen, låter saker o ting ta den tid det tar o inte ger upp vid första motgång? Hur accepterar man att allt inte kan vara perfekt hela tiden? Råd tips tankar någon?
Tack för att du orkade läsa!
