Lusidor
Trådstartare
Sv: Nacktråd!
Skillnaden ligger just i att det inte är perfektion. Man ser att hästen är fri att använda sin kropp som den för ögonblicket klarar för att lösa uppgiften utan att det "sabbar showen". Det finns mer utrymme för rörelse då den inte ska visa just perfektion i alla rörelser och varje ögonblick.
Och om vi tar nacken så är det som vi sagt allihop i olika inlägg inte intressant att bara jämföra den positionen, utan hur nacken blir en förlängning av rygg och bakbensarbetet. Just därför tog jag upp att den kommer bakom lod då man ser att den tappat lite styrka men kommer fram med nosen då den hittar igen sig.
Alla Briarfilmerna av kurer, plus anky och en mängd andra med sina tävlingsuppvisningar jag just kollat igenom och låtit "ge en känsla i min kropp" så kan inte några av dem (i mina ögon obs)visa upp samma kraft och utstrålning. Jag tror att tävlingsmomentet förtar det i ridningen som jag vill se. Den kraften jag ser i tävlingekipagen är mer disciplinerad, "tämjd" och stereotyp.
Just det jag vill se, o känna tycker jag fanns i den sista filmen. Även om man skulle byta ut bakgrunden mot en dammig ridplan.
Vad mer kan jag säga för att förklara... Jag med mina ögon ser en kvalite i lusitanon som inte är liktydig med perfektion. Perfektionen ger vika för improvisationen och uttrycket. Det är där någonstans som jag ser en övergång från dressyr mot ridkonst.
Och det är nog ridkonst jag vill lära mig.
Konst är inte att få till den perfekta färdiga tavlan, mer att skaffa sig medlen och tekniken för att kunna uttrycka sina känslor för att göra dem synliga för omvärlden.
Och så ser jag en bättre fasthet, svikt och schwung precis i övergången mellan kors och rygg. Kraftöverföringen framåt ser frisk och okonstlad ut.
Många dressyrhästar tycker jag har en för stilla rygg i förhållande till benens aktion och "gungan" i bäckenet.
Men detta är mest ett försök att sätta ord på snabba reflektioner efter att ha kollat in en massa filmer.
Skillnaden ligger just i att det inte är perfektion. Man ser att hästen är fri att använda sin kropp som den för ögonblicket klarar för att lösa uppgiften utan att det "sabbar showen". Det finns mer utrymme för rörelse då den inte ska visa just perfektion i alla rörelser och varje ögonblick.
Och om vi tar nacken så är det som vi sagt allihop i olika inlägg inte intressant att bara jämföra den positionen, utan hur nacken blir en förlängning av rygg och bakbensarbetet. Just därför tog jag upp att den kommer bakom lod då man ser att den tappat lite styrka men kommer fram med nosen då den hittar igen sig.
Alla Briarfilmerna av kurer, plus anky och en mängd andra med sina tävlingsuppvisningar jag just kollat igenom och låtit "ge en känsla i min kropp" så kan inte några av dem (i mina ögon obs)visa upp samma kraft och utstrålning. Jag tror att tävlingsmomentet förtar det i ridningen som jag vill se. Den kraften jag ser i tävlingekipagen är mer disciplinerad, "tämjd" och stereotyp.
Just det jag vill se, o känna tycker jag fanns i den sista filmen. Även om man skulle byta ut bakgrunden mot en dammig ridplan.
Vad mer kan jag säga för att förklara... Jag med mina ögon ser en kvalite i lusitanon som inte är liktydig med perfektion. Perfektionen ger vika för improvisationen och uttrycket. Det är där någonstans som jag ser en övergång från dressyr mot ridkonst.
Och det är nog ridkonst jag vill lära mig.
Konst är inte att få till den perfekta färdiga tavlan, mer att skaffa sig medlen och tekniken för att kunna uttrycka sina känslor för att göra dem synliga för omvärlden.
Och så ser jag en bättre fasthet, svikt och schwung precis i övergången mellan kors och rygg. Kraftöverföringen framåt ser frisk och okonstlad ut.
Många dressyrhästar tycker jag har en för stilla rygg i förhållande till benens aktion och "gungan" i bäckenet.
Men detta är mest ett försök att sätta ord på snabba reflektioner efter att ha kollat in en massa filmer.
