Jag ses nog som mytoman
Att jag "ljuger" och späder ut om min barndom/diagnoser/operationer/unika diagnoser (ingen tror mig när jag säger att jag föddes med något som då var i det närmaste världsunikt. Något som det bara fanns ett 10-tal kända "fall" i världen...) eller att jag är så sjuk som jag faktiskt är "men du SER ju så pigg och frisk ut!" Och så många gånger jag hört på omvägar att jag ljuger om allt för att få uppmärksamhet
Men ok, visst, även jag kan dra till med "fiskehistorier" ibland...dock inte mer än någon annan, skulle jag säga. Fast ibland tolkar jag saker fel och då händer det naturligtvis att jag även informerar fel utåt om det (ska) vidare någonstans. Men jag är ju inte sämre än att jag kan be om ursäkt och stå för att det blir fel
Jag menar alltså att det lika gärna kan vara tvärtom...
Ofta ser ju också människor vad de vill se, vilket inte heller är så lyckat.
Jag har dock träffat (minst) en riktig mytoman. Han var släkt med Mikael Persbrandt, hade en stor herrgård i spanien där han födde upp arabhästar på elitnivå och han "behöver ju inte jobba, eftersom han tjänar så mycket på hästarna, och så får han alltid en del av pengarna som 'Micke' tjänar på filminspelningarna..." vet liksom inte om man ska skratta eller gråta? Han (de?) lider (oftast) inte av sina lögner eftersom de ser det som sanning. Det borde väl egentligen ses som tragiskt?
En annan person begick självmord när lögnerna inte gick att förklara, eller försvara, längre. Efter det är jag försiktig med att avslöja uppenbara lögnare som faktiskt inte skadar någon, helt enkelt för att det inte gynnar någon.
Personen blir ju inte "botad" för att någon konfronterar lögnerna. Typ.