Blomskan
Trådstartare
Det som jag nämner i rubriken är något som jag totalt saknar.
Jag går in för något med hull och hår men orkar aldrig gå ända in i mål.
Jag tappar ganska snabbt motivationen och då lägger jag mig bara alldeles platt och struntar i alltihop.
Detta gäller det mesta jag företar mig, viktnedgång, karriärplaner, spara pengar, motionera och många fler saker i livet.
Det som fick mig att ordentligt vakna till i dag och ställa mig frågan vad jag egentligen håller på med, var att jag hittade en dagbok som var 1 1/2 år gammal.
Jag kommer ihåg när jag skaffade den. Det var till nyår förra året. Där skulle jag skriva om mina dagliga känslor gentemot mig själv och min sambo.
Den skulle även vara en kalender där jag kunde följa min viktnedgång... För 2000:e gången.
Alltså vad håller jag på med??
Jag blir så frustrerad på mig själv!
De senaste fyra åren har min "dröm" varit att gå ner i vikt.
Idag är det ca 25kg som jag skulle behöva/önska gå ner.
Men varför kan jag bara inte göra det?
Jag börjar bra i ca 1-2 veckor. Lägger ner stooor möda på att planera och förbereda. Börjar sen själva genomförandet men tröttnar väldigt fort.
Som ni märker riktar jag här in mig på framförallt min viktnedgång. Idag tog jag mig en ordentlig funderare och listade upp de saker som är allra viktigast för mig.
Där kommer viktnedgång som den mest akuta åtgärden.
Jag vet inte om jag kommer att må bättre av det men det är absolut värt att chansa.
Men då finns det ju några problem som jag är mycket väl medveten om.
1, Jag avskyr att laga mat - mest för att tiden inte finns i mitt liv.
2, Jag avskyr att träna allt som inte har med hästen att göra. Även här saknas det tid.
3, Jag blir manisk i mitt ätande och kan vräka i mig stora mängder med "små-mat" för att en stund senare när sambon kommer hem ta något ytterligare att äta.
4, Jag döljer för sambon vad/hur mycket jag äter. Han märker ju dock av min uteblivna viktnedgång.
5, I min familj har vi fått bondmoragener istället för jagkanätavadsomhelstgener.. Inget att skylla på men alla är mer eller mindre överviktiga.
6, Familjen har en kultur att man måste äta varje gång man ses och det finns alltid tillgång till mycket mat. Detta är absolut inget att skylla på men eftersom jag är uppväxt med det så sitter det väldigt djupt rotat. Det känns överlag som att vi/jag har en sjuk/onormal inställning till det här med mat.
7, Det samma gäller motion. Jag har aldrig sett någon i min släkt ta en vanlig promenad bara för den friska luftens skull. Inte heller träna i någon annan form. Även här är det något som sitter djupt rotat och svårt att vända.
De gånger jag faktiskt kommit igång och träna så tröttnar jag för att jag inte märker något resultat av det. Har kanske tränat regelbundet i 2-3 månader i sträck som mest.
I hela mitt liv har jag varit sådan att jag inte kan motivera mig att göra saker som jag inte tycker är kul det gäller både privat och på jobbet.
Detta är något jag skäms för.
Det har inte heller blivit direkt bättre de senaste åren då jag till och från mått mer eller mindre psykiskt dåligt.
Har sökt hjälp för detta men det är inget fel på mig anser läkaren. Har provat anti-dep mediciner men var tvungen att sluta då de gjorde mig fullständigt sönderstressad.
Har försökt att söka hjälp hos annan läkare men blir bara hänvisad tillbaka till den första.
Och helt ärligt orkar jag inte slåss för min sak.
Har dock haft en längre sjukskrivning nu under våren. Men kan inte direkt säga att jag fått några verktyg att jobba med.
Man kan inte skylla detta helt och hållet på sjukvården heller. Jag klarar inte av att berätta "allt" för någon.
Så här mycket som jag öppnat mig för er här nu på kära Buke har jag aldrig gjort för någon varken psykolog eller läkare.
Det finns egentligen så mycket mer att berätta men detta är vad jag orkar ta upp nu..
Efter detta långa inlägg undrar ni säkert vad jag egentligen vill ha hjälp med..
Jag behöver få veta hur ni har gjort "för att bara bestämma er" som det så vackert heter.
Jag kan bestämma mig 1000 gånger men tappar ändå motivationen.
Det känns som att det finns så många saker som är ovissa och hänger i luften i mitt liv så jag vet inte var jag ska börja.
Någon som har konkreta förslag på hur man kan få ordning på sig själv och sitt liv?
Jag går in för något med hull och hår men orkar aldrig gå ända in i mål.
Jag tappar ganska snabbt motivationen och då lägger jag mig bara alldeles platt och struntar i alltihop.
Detta gäller det mesta jag företar mig, viktnedgång, karriärplaner, spara pengar, motionera och många fler saker i livet.
Det som fick mig att ordentligt vakna till i dag och ställa mig frågan vad jag egentligen håller på med, var att jag hittade en dagbok som var 1 1/2 år gammal.
Jag kommer ihåg när jag skaffade den. Det var till nyår förra året. Där skulle jag skriva om mina dagliga känslor gentemot mig själv och min sambo.
Den skulle även vara en kalender där jag kunde följa min viktnedgång... För 2000:e gången.
Alltså vad håller jag på med??
Jag blir så frustrerad på mig själv!
De senaste fyra åren har min "dröm" varit att gå ner i vikt.
Idag är det ca 25kg som jag skulle behöva/önska gå ner.
Men varför kan jag bara inte göra det?
Jag börjar bra i ca 1-2 veckor. Lägger ner stooor möda på att planera och förbereda. Börjar sen själva genomförandet men tröttnar väldigt fort.
Som ni märker riktar jag här in mig på framförallt min viktnedgång. Idag tog jag mig en ordentlig funderare och listade upp de saker som är allra viktigast för mig.
Där kommer viktnedgång som den mest akuta åtgärden.
Jag vet inte om jag kommer att må bättre av det men det är absolut värt att chansa.
Men då finns det ju några problem som jag är mycket väl medveten om.
1, Jag avskyr att laga mat - mest för att tiden inte finns i mitt liv.
2, Jag avskyr att träna allt som inte har med hästen att göra. Även här saknas det tid.
3, Jag blir manisk i mitt ätande och kan vräka i mig stora mängder med "små-mat" för att en stund senare när sambon kommer hem ta något ytterligare att äta.
4, Jag döljer för sambon vad/hur mycket jag äter. Han märker ju dock av min uteblivna viktnedgång.
5, I min familj har vi fått bondmoragener istället för jagkanätavadsomhelstgener.. Inget att skylla på men alla är mer eller mindre överviktiga.
6, Familjen har en kultur att man måste äta varje gång man ses och det finns alltid tillgång till mycket mat. Detta är absolut inget att skylla på men eftersom jag är uppväxt med det så sitter det väldigt djupt rotat. Det känns överlag som att vi/jag har en sjuk/onormal inställning till det här med mat.
7, Det samma gäller motion. Jag har aldrig sett någon i min släkt ta en vanlig promenad bara för den friska luftens skull. Inte heller träna i någon annan form. Även här är det något som sitter djupt rotat och svårt att vända.
De gånger jag faktiskt kommit igång och träna så tröttnar jag för att jag inte märker något resultat av det. Har kanske tränat regelbundet i 2-3 månader i sträck som mest.
I hela mitt liv har jag varit sådan att jag inte kan motivera mig att göra saker som jag inte tycker är kul det gäller både privat och på jobbet.
Detta är något jag skäms för.
Det har inte heller blivit direkt bättre de senaste åren då jag till och från mått mer eller mindre psykiskt dåligt.
Har sökt hjälp för detta men det är inget fel på mig anser läkaren. Har provat anti-dep mediciner men var tvungen att sluta då de gjorde mig fullständigt sönderstressad.
Har försökt att söka hjälp hos annan läkare men blir bara hänvisad tillbaka till den första.
Och helt ärligt orkar jag inte slåss för min sak.
Har dock haft en längre sjukskrivning nu under våren. Men kan inte direkt säga att jag fått några verktyg att jobba med.
Man kan inte skylla detta helt och hållet på sjukvården heller. Jag klarar inte av att berätta "allt" för någon.
Så här mycket som jag öppnat mig för er här nu på kära Buke har jag aldrig gjort för någon varken psykolog eller läkare.
Det finns egentligen så mycket mer att berätta men detta är vad jag orkar ta upp nu..
Efter detta långa inlägg undrar ni säkert vad jag egentligen vill ha hjälp med..
Jag behöver få veta hur ni har gjort "för att bara bestämma er" som det så vackert heter.
Jag kan bestämma mig 1000 gånger men tappar ändå motivationen.
Det känns som att det finns så många saker som är ovissa och hänger i luften i mitt liv så jag vet inte var jag ska börja.
Någon som har konkreta förslag på hur man kan få ordning på sig själv och sitt liv?
