- Svar: 12
- Visningar: 1 057
Imorse när jag vaknade så kunde jag glatt konstatera att det bara är en dag kvar!
Jag har överlevt mörkret!
Jag är en väldigt ljuskänslig sort, och efter tidsomställningen i slutet av oktober när man plötsligt blir överfallen av mörker så brukar det kännas som att få en gjutjärnsstekpanna i skallen. Jag blir helt sänkt. Har alltid haft svårt att överleva november (har dock funderat på om det kanske skulle kännas mindre överfallande om vi slapp det här trasslandet med klockan?) och den mörka perioden överhuvudtaget.
I höstas när det kändes ovanligt nattsvart inför mörkrets tid och jag dessutom inte kunde föreställa mig bilden av att våren skulle komma, så kom jag på den briljanta idén att skaffa mig ett kalenderblock och skriva upp en nedräkning av dagarna fram till den första mars. Varför just första mars? Ja – det är då jag tänkte att jag brukar kunna känna hopp om ljusets återkomst. Det är då jag som heltidsarbetande efter minst 4 månaders ständigt mörker kan ana ett litet ljussken både innan jag åker till jobbet och när jag kommer ut från jobbet. Det är då ljuset återkommer till mitt liv (jag kanske borde ha levt på romartiden istället då 1 mars var nyårsdagen…
).
Jag minns att jag började nedräkningen på mer än 120, och sen har jag varje dag kunnat riva av blad för blad och se siffran långsamt minska.
Det har faktiskt känts bättre än jag kunde gissa! Det har varit väldigt trösterikt att se siffran minska dag för dag, och känna att det kanske finns nåt ljus därframme i tunneln trots allt och att inte allting bara är ett oändligt kompakt mörker utan slut.
Och nu är jag framme vid Den Sista Dagen av mörkret! Imorgon kan jag anse att ljuset har återkommit till mitt liv igen! Tjohooo! Det känns helt underbart! Jag har känt att livsandarna sakta har börjat vakna till under de senaste veckorna, så nu har jag hopp om ljus igen. Åh så underbart det är! Nu vaknar jag upp från de döda – tack och lov!
Jag har överlevt mörkret!
Jag är en väldigt ljuskänslig sort, och efter tidsomställningen i slutet av oktober när man plötsligt blir överfallen av mörker så brukar det kännas som att få en gjutjärnsstekpanna i skallen. Jag blir helt sänkt. Har alltid haft svårt att överleva november (har dock funderat på om det kanske skulle kännas mindre överfallande om vi slapp det här trasslandet med klockan?) och den mörka perioden överhuvudtaget.
I höstas när det kändes ovanligt nattsvart inför mörkrets tid och jag dessutom inte kunde föreställa mig bilden av att våren skulle komma, så kom jag på den briljanta idén att skaffa mig ett kalenderblock och skriva upp en nedräkning av dagarna fram till den första mars. Varför just första mars? Ja – det är då jag tänkte att jag brukar kunna känna hopp om ljusets återkomst. Det är då jag som heltidsarbetande efter minst 4 månaders ständigt mörker kan ana ett litet ljussken både innan jag åker till jobbet och när jag kommer ut från jobbet. Det är då ljuset återkommer till mitt liv (jag kanske borde ha levt på romartiden istället då 1 mars var nyårsdagen…
).Jag minns att jag började nedräkningen på mer än 120, och sen har jag varje dag kunnat riva av blad för blad och se siffran långsamt minska.
Det har faktiskt känts bättre än jag kunde gissa! Det har varit väldigt trösterikt att se siffran minska dag för dag, och känna att det kanske finns nåt ljus därframme i tunneln trots allt och att inte allting bara är ett oändligt kompakt mörker utan slut.
Och nu är jag framme vid Den Sista Dagen av mörkret! Imorgon kan jag anse att ljuset har återkommit till mitt liv igen! Tjohooo! Det känns helt underbart! Jag har känt att livsandarna sakta har börjat vakna till under de senaste veckorna, så nu har jag hopp om ljus igen. Åh så underbart det är! Nu vaknar jag upp från de döda – tack och lov!
)
)
