När jag gick i gymnasiet såg jag filmen Almost Famous med min mamma hemma i soffan på vår gamla tjock-TV. Egentligen är det väl en problematisk och kanske inte helt mästerlig film när jag tänker på det såhär nu i efterhand, men jag var nog i precis rätt ålder och fas i livet för att kunna bortse från detta och blev störtkär i exakt alla filmens huvudkaraktärer. Kate Hudson - jag ville HA och ville VA hennes karaktär Penny Lane på samma gång. Hon legitimerade en livsstil som för mig tycktes ultimat; Glassa runt med massa musiker, noll krav på att leverera nånting själv förutom lite roliga one-liners och (såklart) bekräfta och upphöja alla redan uppblåsta manliga egon.
Det fanns såklart fler såna här ikoner att glorifiera som ung tjej på tidigt 00-tal, men just detta minns jag så tydligt. Min självbild var ju liksom att jag var dum och oförmögen att producera nånting av värde själv, men min smak för konst och kultur var fan oklanderlig och jag ville vara full tillsammans med roliga och begåvade människor. Punkt. Kan ju såhär i efterhand fatta att min morsa var orolig ibland.
Hur som haver, med den bilden av mig som ungdom nu befäst vill jag komma till pudelns kärna. Jag är uppväxt innanför vallgravarna på västkustens pärla och Sveriges popmecka - Gbg. Det fanns inte direkt ont om killar som ville bli nästa Håkan H när jag växte upp. Men det fanns en snubbe som liksom höjde sig över ALLT och ALLA i min bok när jag som femton sexton sjuttonåring trevade mig fram genom en tillvaro som tycktes alltmer obegriplig. Han hette Henrik Berggren och spelade i ett band som hette Broder Daniel.
Första gången jag träffade honom var på en skivsignering och då vågade jag inte säga ett pip, utan räckte bara hänförd fram min CD-skiva för en signatur. Jag minns att hela bandet drack gröna Tuborg på flaska och det kändes som att dom liksom väntade på att jag skulle säga nånting, men jag kunde bara inte förmå mig själv att få fram ord som lät rimliga i sammanhanget.
Som tur var fick jag en ny chans något år senare när jag själv var full på, kanske gröna Tuborg, eller tangerincider eller något annat lika vidrigt på platsen som Gud hade glömt; Röda Rummet. Jag och Emily var där, och jag kan faktiskt inte minnas alls vad som hände med henne när min blick hade landat på den svartklädda, svarthåriga mannen som satt rätt upp och ner på en stol på scen. Jag tror hon förstod, och hade det varit Thåström som satt där istället hade det varit jag som var tvungen att förstå.
Så, jag banade min väg mot scenen, som en målinställd missil, hävde mig upp på ambågarna och glodde hänfört på mannen som satt där. Han log mot mig, reste sig och kom bort till scenkanten, där han satte sig på huk bredvid mig, och jag fick ropa för att överrösta musiken.
"DU SER VÄLDIGT MYCKET UT SOM HENRIK BERGGREN!"
Jag hörde inte vad han svarade, men han såg snällt på mig. Lite besviken, besvärad, men absolut inte otrevligt. Han förstod att jag var ett barn, det syntes i hans ögon. Sen, liksom, hängde vi? Så som jag minns det. Jag klappade på hans hår och frågade om han hade färgat det. Han gjorde detsamma på mitt och jag minns att jag tänkte ÅH HERREGUD nu kan jag aldrig tvätta håret igen. Jag ville ha en autograf på armen och nu blev han besvärad på riktigt, dessutom kunde bartendern inte leverera en penna som funkade särskilt bra på hud men jag var fast besluten att gå därifrån med en arm som aldrig kunde tvättas igen heller. Jag träffade hans tjej, och Sir Kevin (må du vila i frid) för första gången. Dom bjöd med mig att hänga på till Nefertiti, men där var det 20 i dörren och fastän dom sa "men det är inga probleeeeem" så hade jag aldrig klarat av den förnedringen. Alltså aldrig.
Så jag vandrade ensam hem genom natten, hög som ett hus på endorfiner som bara bubblade i hela kroppen och kände mig väldigt, väldigt lite som Kate Hudson.
Det fanns såklart fler såna här ikoner att glorifiera som ung tjej på tidigt 00-tal, men just detta minns jag så tydligt. Min självbild var ju liksom att jag var dum och oförmögen att producera nånting av värde själv, men min smak för konst och kultur var fan oklanderlig och jag ville vara full tillsammans med roliga och begåvade människor. Punkt. Kan ju såhär i efterhand fatta att min morsa var orolig ibland.
Hur som haver, med den bilden av mig som ungdom nu befäst vill jag komma till pudelns kärna. Jag är uppväxt innanför vallgravarna på västkustens pärla och Sveriges popmecka - Gbg. Det fanns inte direkt ont om killar som ville bli nästa Håkan H när jag växte upp. Men det fanns en snubbe som liksom höjde sig över ALLT och ALLA i min bok när jag som femton sexton sjuttonåring trevade mig fram genom en tillvaro som tycktes alltmer obegriplig. Han hette Henrik Berggren och spelade i ett band som hette Broder Daniel.
Första gången jag träffade honom var på en skivsignering och då vågade jag inte säga ett pip, utan räckte bara hänförd fram min CD-skiva för en signatur. Jag minns att hela bandet drack gröna Tuborg på flaska och det kändes som att dom liksom väntade på att jag skulle säga nånting, men jag kunde bara inte förmå mig själv att få fram ord som lät rimliga i sammanhanget.
Som tur var fick jag en ny chans något år senare när jag själv var full på, kanske gröna Tuborg, eller tangerincider eller något annat lika vidrigt på platsen som Gud hade glömt; Röda Rummet. Jag och Emily var där, och jag kan faktiskt inte minnas alls vad som hände med henne när min blick hade landat på den svartklädda, svarthåriga mannen som satt rätt upp och ner på en stol på scen. Jag tror hon förstod, och hade det varit Thåström som satt där istället hade det varit jag som var tvungen att förstå.
Så, jag banade min väg mot scenen, som en målinställd missil, hävde mig upp på ambågarna och glodde hänfört på mannen som satt där. Han log mot mig, reste sig och kom bort till scenkanten, där han satte sig på huk bredvid mig, och jag fick ropa för att överrösta musiken.
"DU SER VÄLDIGT MYCKET UT SOM HENRIK BERGGREN!"
Jag hörde inte vad han svarade, men han såg snällt på mig. Lite besviken, besvärad, men absolut inte otrevligt. Han förstod att jag var ett barn, det syntes i hans ögon. Sen, liksom, hängde vi? Så som jag minns det. Jag klappade på hans hår och frågade om han hade färgat det. Han gjorde detsamma på mitt och jag minns att jag tänkte ÅH HERREGUD nu kan jag aldrig tvätta håret igen. Jag ville ha en autograf på armen och nu blev han besvärad på riktigt, dessutom kunde bartendern inte leverera en penna som funkade särskilt bra på hud men jag var fast besluten att gå därifrån med en arm som aldrig kunde tvättas igen heller. Jag träffade hans tjej, och Sir Kevin (må du vila i frid) för första gången. Dom bjöd med mig att hänga på till Nefertiti, men där var det 20 i dörren och fastän dom sa "men det är inga probleeeeem" så hade jag aldrig klarat av den förnedringen. Alltså aldrig.
Så jag vandrade ensam hem genom natten, hög som ett hus på endorfiner som bara bubblade i hela kroppen och kände mig väldigt, väldigt lite som Kate Hudson.
