Möjligt, kanske finns en mix av curling och slapphet, men vad vet jag, har inga egna barn.Jag tror inte att det bara beror på att föräldrar är slappa (slappa är de ju inte om de curlar barnen, då snarare överarbetar de sig själva för att göra barnet till lags i alla lägen vilket är att göra barnet en björntjänst) även om det självklart kan spela in. Jag tror mer att föräldrarna inte har koll på hur farligt det kan bli. Mina föräldrar kan absolut inget om hästar och de tyckte att det var helt okej att jag som fyra-femåring traskade bort till grannen som hade en islandshäst vilken jag tog i pannluggen, drog bort till andra änden av hagen, hoppade upp på stenmuren och upp på hästen som sedan drog i full galopp tillbaka till grinden. De blev sura när grannen påpekade att jag behövde en ridhjälm... De lät mig hellre rida/umgås med hästar som var helt ouppfostrade, vissa inte ens inridna än gå på ridskola bara de slapp betala. Nu är ju mina föräldrar något speciella men det var inte så ovanligt på 70-80-talet när jag växte upp att hästtokiga tog sig till folk med hästar och bad att få hjälpa till och i bästa fall få rida. Man gick/cyklade till de som hade häst och gjorde vad som helst bara man fick vara i närheten av en häst. Skillnaden är att det var självklart att fråga innan. Iallafall var det självklart för mig.
Som tioåring höll jag till på ett arabstuteri. Jag mockade 22 boxar varje dag för löftet att om jag hjälpte till så kunde jag få rida en dag. Jag hängde där i något år men någon ridning blev det aldrig. Det var liksom så man gjorde. Allt för att få vara i hästmiljö! När jag var elva red jag hos en kompis hade en d-ponny, en gammal tävlingsponny som hade gått internationella hopptävlingar men som nu var pensionär. Han drog alltid i full galopp på hemvägen och hoppade över grinden som var 120 cm hög innan han nöjt frustande stannade på gårdsplanen. Det fanns inte en chans för oss att få stopp på honom innan. De skaffade sedan en d-ponny till som var en äkta bockmaskin som jag också red. Min kompis var åtta år och jag var alltså elva och vi var alltid själva med hästarna. Som tolvåring red jag en d-ponny som stod med en tvåårig halvblodshingst. Varje gång jag skulle ta in hästarna (ensam) stegrade sig halvblodet och sprang omkring på bakbenen med mig hängandes i grimskaftet. Det var ju totalt livsfarligt och det var väl bara försynen som gjorde att det inte hände någon allvarlig olycka.
Mina egna barn har aldrig fått göra så för jag vet hur farligt det kan bli. Jag har sett till att de har fått sitt lystmäte av hästar tillgodosett på andra, säkra sätt. Jag har sett till att de har fått kunskapen de har behövt och sett till att ha schyssta hästar omkring dem.
Jag tar jättegärna mig an barn som vill lära sig! Vuxna med för den delen bara de frågar först. Det finns inget roligare än att få lära ut vettigt hästtänk. Problemet som jag ser det är folk som inte varken kan eller vet och som inte heller lyssnar när man förklarar. Sådana vill jag absolut inte ha bland mina hästar. Jag vill inte heller ha folk springandes i stallet eller hagarna lika lite som jag vill ha okända i mitt kök.
Ja, man vill hellre lära ut till någon som frågar än någon som bara klampar in och förväntar sig saker. Som i TS fall med familjen, så är det ett blankt nej. Hade de däremot frågat innan de klampat in är det en annan femma, som får avgöra.