Min stackars Zingo.

[dannilall]

Som en del av er vet så fick jag Zingo när han var 11 månader gammal och skulle avlivas. Det har varit jobbiga år innan han började lita på att jag inte skulle göra honom illa.
Så en torsdag för 2-3 veckor sedan så träffade vi på hans gamla husse på busstationen i Växjö. Zingo kröp ihop på marken och började skaka i hela kroppen, samtidigt försökte han vifta på svansen. Det gjorde så ont i mig att se min älskling bete sig så, han som annars kastar sig i över alla som vill hälsa på honom och ger dem en grundlig rengöring med tungan.
Efter detta möte med den tidigare ägaren föll Zingo in i det beteende han hade när jag fick honom, dvs jag fick inte ens gå på toa utan att han skulle följa med och se så jag inte försvann. Han låg tätt intill mig på nätterna och om jag satt och kollade på tv så lyfte han huvudet en gång var femte minut för att kolla så att jag verkligen var kvar.
Det tog nästan en vecka innan han återgick till att bara koppla av hemma och inte springa efter mig för att ha stenkoll på vad jag gjorde så att jag inte försvann. Han har nu åter blivit min djup sovande, kraftigt fisande och högt snarkande soffpotatis.

 

[Milene]

Sv: Min stackars Zingo.


Usch vad gräsligt... Blir så ledsen när jag hör om hundar som är så rädda för sina (fd) ägare...

Tur att han har fått komma till en som kan ge honom trygghet!
Fortsätt som du gör!!

(Skönt att han fiser igen, då är han iaf avslappnad NU... )