Min idyll

Året var 1994. Jag var trött på att bo i en förort. Jag ville ut på landet. Några år tidigare hade jag avslutat en 2-årig jordbrukslinje. Mina morföräldrar var också jordbrukare en gång i tiden. Så jordbruk och matproduktion ligger väl i mina gener. Men det storskaliga jordbruket lockade mig aldrig.

Jag flyttade ut till en stuga norr om Åkersberga. Jag hade el men inget vatten. Där började jag odla.

Genom åren har jag bott i många olika hus. Gemensamt med dem var att jag alltid till slut blev tvungen att flytta för att jag inte ägde husen, och jag fick börja om med trädgården varje gång jag flyttade till ett annat hus. Det började tära på mig. Jag ville ha något eget, men hindrades av att jag var sjukskriven, inte hade jobb och inga pengar. Men på något magiskt vis lyckades jag till slut att må bättre, få ett jobb som jag senare kunde jobba heltid med och så kunde jag spara pengar till ett hus.

Till slut blev huset verklighet. Jag fick flytta från Stockholm för att ha råd, men önskan att köpa ett hus var större än önskan att bo kvar i Stockholm.

En tanke med att köpa ett eget hus var att kunna klara mig där även som pensionär. Det ser nämligen inte alls ljust ut för mig med pensionen. Jag har gått en kurs i pension men tyvärr finns det inte mycket jag kan göra för att det ska ordna sig. Ja, jag vet att man kan få bostadstillägg som pensionär, men jag har redan provat att leva på sjukersättning plus bostadstillägg och vet att det är jävligt magert. Man har inte råd med nya glasögon när man behöver. Typ inget annat heller.

Här kan jag odla mat till mig själv. Jag håller på att utveckla en skogsträdgård som kan fungera som min pensionsförsäkring senare. Där kommer jag kunna hämta mat som kompletterar pensionen. Genom att utveckla en skogsträdgård så gör jag också en insats för miljön och lokal matproduktion för skogsträdgården kommer att finnas kvar även sen när jag är borta. Den bidrar till kolinlagring och biologisk mångfald. Det är ett resilient och motståndskraftigt system. Kanske kommer skogsträdgården producera så pass att jag kommer att kunna sälja nötter och annat senare? Skogsträdgården kommer att producera mat till en väldigt låg arbetsinsats. Det här ligger mig väldigt varmt om hjärtat. För mig är det meningen med livet. Det här gör jag för mig själv, för miljön och för framtiden.

Här kan jag också vara biodlare. Jag har inte jättemycket utrymme att använda för att lagra det material som jag behöver för verksamheten och för att slunga, men det fungerar ändå. Jag har trots allt bara två bikupor. Biodlingen har jag dels för honungen men också för pollineringens skull. Bina ökar skördarna.

Här har jag utrymmen att hyra ut för folk som behöver tak över huvudet under kortare perioder. Det ger mig möjlighet att tjäna extra pengar.

Här kan jag ligga i min hängmatta i trädgården och se på molnen under sommaren. Jag älskar att göra det. Men sen händer det ofta att det kryper i mig om att få göra något och då går jag upp och gör något. Och en stund senare lägger jag mig i hängmattan igen.

Här finns utrymme att få vara i fred och för sig själv. Även utomhus.

När jag får ångest så kan jag lindra den genom att gå ut och göra något. Typ skotta snö eller rensa ogräs.

Här finns hur mycket som helst att göra och det är bra. Om jag inte hade saker att göra så skulle jag bli hemskt rastlös. Jag bröt ena benet en gång för en väldig massa år sedan. Dagens stora projekt då var att ta mig till brevlådan fram och tillbaka samt mata mina cirka 20 kaniner. Men i övrigt satt jag bara. Jag hade klättrat på väggarna om jag kunnat. Det är min i särklass tråkigaste tid i mitt liv. Jag kan inte bara sitta. Jag måste göra saker. Då lärde jag mig att trampa spinnrocken med mitt friska ben och jag broderade lite. Men jag hade TRÅÅÅÅKIGT.

Här kan jag skapa planer och odla vad jag vill, inom vissa gränser förstås. Att får vara kreativ och skapa något är något som jag upplever som väldigt stimulerande.

Vid ganska många tillfällen vid det här laget så har folk föreslagit att jag ska flytta till stan som är full med ljud, buller, avgaser, lukter, asfalt, betong och för mycket folk. Det skulle innebära att jag förlorar meningen med livet. Det skulle inte längre finnas något för mig som är roligt, intressant, stimulerande och meningsfullt. Jag skulle antagligen bara bli sittande i en outhärdlig miljö. Deprimerad. Kanske skulle jag inte ens komma upp ur sängen då. För vad är det för mening med att kliva upp ur sängen när meningen med livet är borta? Och då vore den sista arbetsförmågan också borta. Det blir ju liksom loose, loose. Ingen skulle vinna på det. Kort sagt så skulle jag gå under av en flytt till stan. Jag skulle inte ens kunna leva utan bil i stan eftersom jag inte klarar att åka kollektivt, så förutom dyr hyra för en bostad så skulle jag dessutom behöva betala för parkeringsplats.

Ja, jag har svårigheter i livet. Eftersom jag har autism så spelar jag The Game of Life in hard mode. Saker jag måste göra tar energi. Saker som är roliga att göra tar också energi. Ska man då avstå från det som är roligt, meningsfullt och intressant? Nej, jag tycker inte det. För det roliga ger också energi. Det är en tillfredsställelse att ha gjort något. Och tanken på att få göra saker jag värderar högt får mig att kliva upp ur sängen på morgonen.

Jag är en kreativ och rastlös själ, med starka värderingar och en tydlig riktning i mitt liv. Jag skulle inte klara att bli bakbunden och inte få göra det jag brinner för. Snickra. Måla. Tapetsera. Skotta snö. Klippa gräsmattan. Rensa ogräs. Bygga pergola. Renovera friggeboden. Plantera växter. Planera trädgården. Göra saker för den biologiska mångfalden. Vara biodlare. Inte allt på en gång då såklart, men jag hoppas du fattar.

Mitt val att bo här är väldigt genomtänkt.

Det händer att jag på kvällen innan jag ska somna, ligger och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har mitt hus. Och så somnar jag gott.