Min begravda hund...

[equitouch]

... är i ett sådant läge att jag måste få råd från andra.

För 1 år sedan fick jag ta bort min labrador pga meningit.
Han ligger begravd på tomten med en egen rabatt med blommor och stenar (på sin favoritplats i trädgården)
Nu skall vi ev. flytta, vi har hittat vår drömgård och lånet är fixat nu skall vi bara säga ja.
Annars bygger vi ut.
NU till mitt problem...
jag vill INTE att han skall ligga kvar här nu när vi flyttar härifrån....

Han har en STOR plats i mitt hjärta och jag kan tänka mig att tacka nej till gården bara för hans skull....

vad hade ni gjort...??

Vill ha en plats att gå till när sorgen blir för tung att bära...

 

[Tassetass]

Sv: Min begravda hund...

Lämna själva kroppen, men ta med dig de blommor som växer där samt stenarna och gör en liten minneslund på någon fin plats på den nya gården.

 

[Sweet]

Sv: Min begravda hund...

Du får väl ta med honom då...

 

[escodobe]

Sv: Min begravda hund...

gör en minnes hörna i nya trädgården, med stenarna och blommorna från den gammla graven
Minnet av honom följer ju med, det är bara skalet som är begravt.

Men ni bör kansek varna de som flyttar in att det ligger en hund begrav där så att de inte får en chock om de skulle gräva upp honom av misstag

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Vi har pratat om detta gubben och jag, han fixar gärna grävandet m.m. men många säger att det KAN DU BARA INTE GÖRA...
men jag vill ha honom med mig oavsett...
kan jag göra det?

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Detta var iofs ett jätte bra förslag så långt har jag inte tänkt

 

[Angelina]

Sv: Min begravda hund...

Detta problem har dykt upp hos mig också. Jag har i alla tider begravt mina djur på ett specilellt ställe på min pappas gård. Nu har han lite smått börjat prata om att flytta och jag tycker det känns hemskt att lämna mina begravda djur. Nu har jag ingen hund begravd där utan det är en drös "smådjur" av allehanda slag. Min ena hund börjar bli gammal och min tanke var att begrava henne där men nu känns ju inte det bra ifall pappa säljer. Vet inte hur jag ska lösa det!

Om jag vore dig skulle jag överväga att gräva upp hunden och begrava den på ditt nya ställe. Jag personligen skulle inte få ro om min hund låg kvar på ett ställe jag inte kunde besöka.
Men är det genomförbart?? Jag vet inte hur man skulle gå tillväga praktiskt men det borde väl gå??

Mvh Angelina

 

[escodobe]

Sv: Min begravda hund...

kan och kan.. det är nog rätt otrevligt att gräva upp en kropp efter ett år i marken.

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

På vår förra gård ligger också en hel del katter, marsvin, kaniner m.m. men dom fick en "riktig" kyrkogård som låg avsides från all mark där man gick omkring.
Visst har jag lite ångest för att man lämnade dom där men min ligger ju ensam här...

Jag kommer nog till 99.99% att gräva upp honom.

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Min man är en "gammal" yrkesmilitär med många år ifrån Balkan där han grävt både upp och ner kroppar...
han fixar det men inte jag...

jag fixar "kista" m.m. och en ny grop på gården...
jag vill dock inte se "kroppen".

 

[Sweet]

Sv: Min begravda hund...

Visst kan du gräva upp honom om du vill det, det ska väl ingen annan lägga sig i. Kanske inte så kul för de nya husägarna om de råkar gräva upp din hund någongång. Eller så slänger de honom bara någonstans om de råkar gräva upp honom.

Nä, vill du vara säker på att han får "vila i frid" så får du ta med honom.

 

[Bubbla]

Sv: Min begravda hund...

Nu är iofs vår hund kremerad och begravd i en träurna men jag skulle absolut gräva upp honom om vi skulle flytta. Känns iofs lite som brott mot griftefriden men dels vill jag ha möjligheten att gå till hans grav och dels kanske inte nästa husägare vill ha en hund begraven på tomten.

 

[escodobe]

Sv: Min begravda hund...

okey, men då funkar det ju!
Gör så!
Själv skulle jag inte göra det, men det beror jus tpå att jag inte tycker själva "kroppen" är viktig utan "själen/personligheten" och den sitter ju int ei något fysiskt.
Doch skulel jag tycka det var lite äckligt att gräva upp den efter så lång tid,
Men som sagt det är ju hur JAG känner och klarar han att gräva upp den så gör det för eran skull,
Det verkar ju som du känner väldigt starkt på den här punkten.

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Det är bland annat detta jag är rädd för.

 

[MissX]

Sv: Min begravda hund...

Det är väldigt vackert tänkt, men:

hans själ följer dig till den nya gården - kroppen har han lämnat och det är oväsentligt var den ligger begravd.

Ta dina fina minnen av din hund med dig, låt hans kropp ligga. Du kan hedra hans minne genom att skapa en ny minneslund med blommor, stenar, kanske ett foto?

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Jo jag vet, håller egentligen med dig.
Men ja jag vet inte...
saknar han så

 

[Vaccan]

Sv: Min begravda hund...

detta är varför vi begravt våra djur lite avsides ute i stugan som farfar byggde -58. Det stället ska stanna i släkten -liten släkt iofs, pappa ska ha den eventuellt, inte min faster (som är barnlös) och köper inte han ut den av farfar så går den i arv till mej och mina systrar, vi vill alla ha kvar den -jag skulle vilja göra om den till året-runtboende då det ligger i ett attraktivt läge vid vattnet
Hur som haver så säljer vi detta ställe Aldrig! jag vägrar.
Det är min farfar som köpte en avstyckad skogstomt vid havet för nästan 50 år sedan, han har spikat upp varenda liten plankbit och målat och rensat sten och planterat stora gräsmattor och min pappa var nyfödd första gången han bodde där.
Där begravde vi våra djur, inte i barndomshemmet som nu är sålt.

Jag tycker du ska ta med kroppen om du vill, men vill du inte så går det bra att skapa en lund också, ett ställe där du kan minnas tillbaka -men det kanske känns som att en bit av hunden är kvar på det gamla stället, så känner jag ang. gerbilerna som är de enda djur vi begravt i huset jag växte upp i, de är "kvar".

 

[MissX]

Sv: Min begravda hund...

*söt*

Men han vet att du *inte lämnar honom*. Han finns med dig alltid när du tänker på honom. Han har det bra i sin hundhimmel - och vem vet - om du törs tänka tanken - kanske är han redan i ditt liv igen i form av en annan skepnad?

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

Jag vill ju ha han med mig, han skall aldrig få vara själv...
vi var ju alltid ihop innan.

 

[equitouch]

Sv: Min begravda hund...

så sant... jag har hans son kvar... och han blir mer och mer lik honom till både utseendet och till sättet.
och jag o gubben fick vårt andra barn ett par månader efter han gick över till andra sidan...