KattenKatten
Trådstartare
Min finaste älskade lilla katt vid namn Katten fick somna in igår.
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?
Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.
Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.
Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".
Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.
Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.
Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.
Varför blev det såhär?
Sov gott älskade Katten.
http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874
23/6 2001 - 4/7 2016
Det gick lugnt och fint till men nu gråter jag floder. Hur hanterar man att ens älskade katt inte finns mer?
Jag kom in i Kattens liv för tio år sedan när han redan var fem år gammal och jag flyttade in hos honom och min dåvarande pojkvän. Efter sju år flyttade sambon ut och kvar i lägenheten var jag och Katten. Det kändes som att Katten valde mig redan innan vi blev ensamma och jag har älskat honom villkorslöst från början och allt har kretsat kring honom och hans välmående. Jag var helt övertygad om att han skulle leva tills han var tjugo minst.
Denna dag skulle liksom aldrig komma, inte på ett väldigt långt tag.
Han blev 15 år gammal och har under årens lopp fått dras med diverse problem. Avslagna tänder som fått rotfyllas, benbrott som lagats, spondylos i ryggen som behandlats med smärtstillande i omgångar. Allt har han klarat av galant och glatt levt vidare. Men nu när njurarna började ge vika ordentligt, trots ett trekvarts år av strikt njurdiet, och han för andra gången sedan oktober förra året åt mindre och mindre, fick problem med förstoppning och dessutom tappade massor i vikt så kände jag att det fick vara nog. Han hade kommit att hata att gå till veterinären de senaste åren, något han tyckte var lite spännande förr, och jag ville inte plåga honom mer med det. Vi var där och tog ett blodprov för några veckor sedan som visade på ytterligare förhöjda njurvärden. Jag och veterinärerna både på Blå Stjärnan där han legat inne på dropp i höstas och hos min husveterinär var överens. Hans tid var kommen helt enkelt.
Hans veterinär, samma han haft hela livet, kom hem till oss och min älskade katt fick somna in fridfullt hemma på sängen, och jag höll i honom hela tiden och viskade till honom, så som jag viskat varje kväll innan vi somnade tillsammans; -"Jag älskar dig Katten. Jag älskar dig mest av allt i hela världen".
Jag kan inte med ord beskriva den oerhörda saknad jag känner nu. Har gått och bölat i omgångar hela dagen idag, pratat med vänner i telefon och på gården och läst ett otal trådar om människor som förlorat sina katter och har absolut funnit tröst i de svar jag har fått genom det. Men det är ändå så svårt att förstå hur i all världen jag ska kunna komma över detta, hur jag någonsin ska kunna älska en annan katt i framtiden så som jag älskar min fina Katten. Det känns helt abstrakt och omöjligt att förstå. Och jag är skiträdd för sorgen som jag inte kan föreställa mig hur stor den kommer kunna att bli.
Jag var nämligen inte lika ledsen igår innan och efter det hände utan det infann sig en total frid kring min gamla sjuka katt, ett lugn som höll sig hela dagen när han låg bredvid mig ute på gräsmattan på gården och bara hade det så bra han kunde. Han gick och drack, bytte plats några gånger, hälsade på grannens kattungar och verkade rätt ok med livet ändå. Friden fanns kvar när vi låg en sista gång på sängen och han buffade på mig och snusade med sin lilla nos mot mitt bröst tills veterinären knackade på dörren.
Och under tiden han somnade in och efteråt var det så lugnt och stillsamt. Jag höll honom tätt intill mig en lång stund efteråt och sen virade jag in honom i en sjal, han var som en liten boll, nästan som en kattunge, och bar ner honom till veterinärens bil där jag lade honom i hans lilla bur och så fick han åka iväg.
Jag var så rädd att jag skulle ha svårt att somna utan honom på min arm så som vi hade somnat tillsammans varje kväll de senaste fem åren, och att jag skulle vakna förtvivlad över att han inte var där. Men det var inte riktigt så. Inte förrän jag gick upp och var i lägenheten själv ett tag förstod jag på riktigt vad som hänt.
Det var då jag gick sönder.
Nu tampas jag så otroligt med känslorna och gråter efter honom, mitt allt, det viktigaste i livet. Jag har ingen man, inga barn, men jag hade honom och vi älskade varandra gränslöst.
Varför blev det såhär?
Sov gott älskade Katten.
http://i558.photobucket.com/albums/...n_zpshdbx53vo.jpg?1467766654310&1467766654874
23/6 2001 - 4/7 2016
