Eva S
Trådstartare
Idag finns inga ord. Bara tårar och ett oändligt svart mörker. Ensamhet och en brutal och obarmhärtig sorg som sliter i bröstet. Elvis, vår ena älskade katt, finns inte mer Det gick så fort. De senaste dagarna har han kräkts en del. Han blev lite medtagen, vätskeförlust trodde vi. Det har ju hänt förut. Förrgår morse morse åkte vi in till akuten med honom. Några timmar senare fick vi ett telefonsamtal. Han behövde opereras. Gaser hade läckt utanför magsäck och tarmar och han hade väldigt ont. Det var bråttom. Ytterligare några timmar senare fick vi ett till samtal och det var då allting rämnade. Det fanns inget att göra Nedre magsäcken var så pass trasig, förmodligen cancer, att den inte skulle gå att laga. Det skulle innebära lidande för Elvis. Vi fick höra att det bästa för honom vore att inte låta honom vakna. Chocken var total. Han var ju en frisk katt! Alla värden hade sett bra ut tidigare. Vi var på seniorkoll för bara några veckor sedan. Ytterligare två timmar senare fick vi komma och säga hejdå. Elvis var sig lik. Samma mjuka, fluffiga päls. Vår älskade nallekatt. Men, han var alldeles kall. Blicken död. Helt stilla. Det är så hemskt för allting gick så fort. Här hemma står hans nya foderautomat, med den lilla namnskylten som vår dotter gjort. Hans favoritsovplats, full av hans silkiga päls. Platsen ovanför stenmuren i trädgården där han älskade att sitta. Det är så tomt. Paisley, den kvarvarande katten, sörjer med oss, lämnad ensam kvar. Hur går man vidare när ens bästa vän plötsligt inte finns mer? En älskad familjemedlem. Den snällaste man någonsin kan tänka sig. Elvis, jag saknar dig så varenda por i min kropp skriker av smärta och sorg