Jag såg fram emot att få åka till veckans ridlektion, tyckte det kändes lite roligt att få komma upp på en hästrygg igen. Och den här gången rider jag ju bara för ren motion. Den här gången är det ju bara för ren motion. Den här gången är det ju bara för ren motion.
FAN...
Hur mycket jag än vill så kan jag inte tränga undan mina åsikter. När det inte känns bra så känns det inte bra. Jag hade bestämt mig för att försöka att inte lägga ner några värderingar eller ambitioner på ridningen den här gången, utan bara åka dit och rida. Men det går inte. Jag kan inte koppla bort den delen av mig själv som har åsikter och som står och skriker inombords att jag inte gillar det här.
Fan vad krångligt det ska vara!...
Jag hade förberett mig på att rida den supersega finlemmande fuxkillen igen, men väl i stallet så ser jag att han inte ska gå med på lektionen. Dom flesta andra har redan tagit dom hästar som dom red förra gången och det finns tre hästar kvar, varav jag endast får rida en av dom rent viktmässigt. Så då tog jag den, och lät dom andra hästarna vara kvar till dom som kom senare, och hoppades på att dom ryttarna var mindre för annars hade jag inte vetat hur man skulle ha gjort...
(Jag förstår mig fortfarande inte riktigt på systemet måste jag säga)
Det visar sig att jag får rida en inte så hög men rund och lite kraftig skimmelkille. Han börjar med att nafsa efter mig. Och nafsa. Och nafsa. Men på något sätt är det inte elakt, även om han är lite sur, utan samtidigt är han kontaktsökande. Fuxkillen var faktiskt otrevligare. Jag kan inte låta bli att notera andra hästar runtomkring som står och grinar illa med bakåtslickade öron och slänger med huvudet, hästar som sparkar efter sin ryttare så det smäller i väggarna och hästar som står och krubbiter. Det känns inte harmoniskt i mig. Jag tycker inte att det ska behöva vara så mycket sura miner hos hästarna. Var är nyfikenheten och samarbetsglädjen? Jag gillar inte känslan.
(Varför måste jag hålla på och känna efter hela tiden?!)
Jag pratade med en i stallet om hästarna, och när jag sa nånting om att jag gillar pigga, stressiga och känsliga hästar så funderade hon lite och sa att någon sådan häst finns nog inte på ridskolan.
Hur kan en ridskola lyckas undvika att ha en enda pigg och känslig häst?....
När jag börjar rida skimmeln fattar jag först ingenting. Hästen jag sitter på går inte att styra, vägrar gå fram och tvärvänder plötsligt mitt på spåret några gånger. Hästen är seg och slingrig och jag får inget grepp om den. Det känns verkligen som att rida en riktig tjurig PONNY. Den kraftiga och lite korta hals jag har framför mig gör inte ponnykänslan mindre... Jag sitter förvirrad och funderar på vad jag ska göra åt det hela. Ridläraren säger till mig att jag måste gå på hästen ordentligt med spöet. Det tjatade hon om när jag satt på fuxkillen också. Och det är bara så inte mitt sätt att rida. Jag vet uppenbarligen inte ens hur man gör.
Jag får order om att ta tyglarna i ena handen och gå på hästen med mitt dressyrspö på rumpan på hästen flera gånger. Jag försöker, men får väl inte till några bra smällar utan mest fjös och tappar dessutom hela sitsen. Jag har ju knappt ridit med spö överhuvudtaget tidigare, och om jag har gjort det och behövt använda det så har jag mest bara behövt dutta lite – inte göra på det här viset. Jag har inte alls tekniken.
Jag begriper inte hur jag ska få styrning på skimmeln, för han kommer inte fram i handen på mig och går inte fram för min skänkel och är dessutom väldigt slingrig. Men efter att ha bankat på honom med spöt i några omgångar, enligt order från ridläraren, så börjar det sakta hända nånting. Först dyker han ner och hänger lite i handen på mig, men jag lyfter upp honom, och plötsligt får den där runda kompakta ponnyhästen under mig en riktigt trevlig form. Och trots att han är seg så är han inte alls i samma klass som fuxkillen jag suttit på tidigare. Han rör sig faktiskt lite själv, och när han kommer fram i handen på mig blir det ännu bättre med motorn. Så – den klassiska sista kvarten kunde jag faktiskt känna mig nöjd. Skimmeln med ponnymentalitet var faktiskt något roligare än den sega finlemmade fuxkillen, även om jag verkligen inte gillar att behöva bråka.
En sak som däremot är riktigt rolig är att ridläraren är på mig ganska mycket. Så mycket instruktioner och uppmärksamhet som jag fått dom senaste tre lektionerna vet jag inte när jag fått tidigare. Jag har förstått att hon och jag har samma mål med vart jag ska komma med hästen jag rider, men hon verkar ha ett helt annat sätt än mig att komma dit på, och ger mig instruktioner om att rida på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Men det är roligt! För då försöker jag göra som hon säger och se vad som händer. Det får mig att behöva tänka till och skaffa kroppskontroll, och det är roligt.
Men...
Jag längtar tillbaks till den stora ridskolan jag red på förut fram till 2012. Där hade jag en helt annan känsla av samarbete med hästarna. Där fanns det glada och trevliga hästar som man kunde mysa med när man gjorde iordning dom. Där kändes det som om det fanns flera hästar som passade mig mycket bättre. Jag kanske skulle ta och åka dit och se hur det ser ut där nu... Synd bara att det ligger så långt bort...
FAN...
Hur mycket jag än vill så kan jag inte tränga undan mina åsikter. När det inte känns bra så känns det inte bra. Jag hade bestämt mig för att försöka att inte lägga ner några värderingar eller ambitioner på ridningen den här gången, utan bara åka dit och rida. Men det går inte. Jag kan inte koppla bort den delen av mig själv som har åsikter och som står och skriker inombords att jag inte gillar det här.
Fan vad krångligt det ska vara!...
Jag hade förberett mig på att rida den supersega finlemmande fuxkillen igen, men väl i stallet så ser jag att han inte ska gå med på lektionen. Dom flesta andra har redan tagit dom hästar som dom red förra gången och det finns tre hästar kvar, varav jag endast får rida en av dom rent viktmässigt. Så då tog jag den, och lät dom andra hästarna vara kvar till dom som kom senare, och hoppades på att dom ryttarna var mindre för annars hade jag inte vetat hur man skulle ha gjort...
(Jag förstår mig fortfarande inte riktigt på systemet måste jag säga)
Det visar sig att jag får rida en inte så hög men rund och lite kraftig skimmelkille. Han börjar med att nafsa efter mig. Och nafsa. Och nafsa. Men på något sätt är det inte elakt, även om han är lite sur, utan samtidigt är han kontaktsökande. Fuxkillen var faktiskt otrevligare. Jag kan inte låta bli att notera andra hästar runtomkring som står och grinar illa med bakåtslickade öron och slänger med huvudet, hästar som sparkar efter sin ryttare så det smäller i väggarna och hästar som står och krubbiter. Det känns inte harmoniskt i mig. Jag tycker inte att det ska behöva vara så mycket sura miner hos hästarna. Var är nyfikenheten och samarbetsglädjen? Jag gillar inte känslan.
(Varför måste jag hålla på och känna efter hela tiden?!)
Jag pratade med en i stallet om hästarna, och när jag sa nånting om att jag gillar pigga, stressiga och känsliga hästar så funderade hon lite och sa att någon sådan häst finns nog inte på ridskolan.
Hur kan en ridskola lyckas undvika att ha en enda pigg och känslig häst?....
När jag börjar rida skimmeln fattar jag först ingenting. Hästen jag sitter på går inte att styra, vägrar gå fram och tvärvänder plötsligt mitt på spåret några gånger. Hästen är seg och slingrig och jag får inget grepp om den. Det känns verkligen som att rida en riktig tjurig PONNY. Den kraftiga och lite korta hals jag har framför mig gör inte ponnykänslan mindre... Jag sitter förvirrad och funderar på vad jag ska göra åt det hela. Ridläraren säger till mig att jag måste gå på hästen ordentligt med spöet. Det tjatade hon om när jag satt på fuxkillen också. Och det är bara så inte mitt sätt att rida. Jag vet uppenbarligen inte ens hur man gör.
Jag får order om att ta tyglarna i ena handen och gå på hästen med mitt dressyrspö på rumpan på hästen flera gånger. Jag försöker, men får väl inte till några bra smällar utan mest fjös och tappar dessutom hela sitsen. Jag har ju knappt ridit med spö överhuvudtaget tidigare, och om jag har gjort det och behövt använda det så har jag mest bara behövt dutta lite – inte göra på det här viset. Jag har inte alls tekniken.
Jag begriper inte hur jag ska få styrning på skimmeln, för han kommer inte fram i handen på mig och går inte fram för min skänkel och är dessutom väldigt slingrig. Men efter att ha bankat på honom med spöt i några omgångar, enligt order från ridläraren, så börjar det sakta hända nånting. Först dyker han ner och hänger lite i handen på mig, men jag lyfter upp honom, och plötsligt får den där runda kompakta ponnyhästen under mig en riktigt trevlig form. Och trots att han är seg så är han inte alls i samma klass som fuxkillen jag suttit på tidigare. Han rör sig faktiskt lite själv, och när han kommer fram i handen på mig blir det ännu bättre med motorn. Så – den klassiska sista kvarten kunde jag faktiskt känna mig nöjd. Skimmeln med ponnymentalitet var faktiskt något roligare än den sega finlemmade fuxkillen, även om jag verkligen inte gillar att behöva bråka.
En sak som däremot är riktigt rolig är att ridläraren är på mig ganska mycket. Så mycket instruktioner och uppmärksamhet som jag fått dom senaste tre lektionerna vet jag inte när jag fått tidigare. Jag har förstått att hon och jag har samma mål med vart jag ska komma med hästen jag rider, men hon verkar ha ett helt annat sätt än mig att komma dit på, och ger mig instruktioner om att rida på ett sätt som jag inte riktigt förstår. Men det är roligt! För då försöker jag göra som hon säger och se vad som händer. Det får mig att behöva tänka till och skaffa kroppskontroll, och det är roligt.
Men...
Jag längtar tillbaks till den stora ridskolan jag red på förut fram till 2012. Där hade jag en helt annan känsla av samarbete med hästarna. Där fanns det glada och trevliga hästar som man kunde mysa med när man gjorde iordning dom. Där kändes det som om det fanns flera hästar som passade mig mycket bättre. Jag kanske skulle ta och åka dit och se hur det ser ut där nu... Synd bara att det ligger så långt bort...
